Der heilige Berg
Arnold Fanck, Tyskland 1926

En oerhört intressant filmgenre i det tyska 20-talet var de s.k. “Bergfilme”, en samling poetiska filmer som till skillnad från majoriteten av den tidiga tyska filmproduktionen spelades in utomhus, i dramatiska miljöer som nästan kan sägas ha spelat viktigare roller än själva skådespelarna.

Det började med en viss Dr. Arnold Fanck och dennes fascination för alpina miljöer. Framförallt var han intresserad av skidåkning, och hans filmskapande började med en egenproducerad skidfilm (utförsåkning var då en väldigt ny sport) som redan den, trots att den gjordes på amatörnivå och klipptes ihop i Fancks moders kök, skall ha varit tekniskt innovativ och en omedelbar succé som gav honom möjlighet till fler filmproduktioner. Han arbetade redan från början med världsledande skidåkare och lade stort värde på att ingenting i filmerna skulle kunna anklagas för att vara trickfilmat.

Hans manliga stjärna var en “praktmänniska” (han omnämns som sådan i Der heilige Berg och om det inte lät så fascistiskt skulle jag hålla med. Ett klädföretag med hans namn levererar för övrigt nya kollektioner ännu 20 år efter hans död) vid namn Luis Trenker, en skicklig bergsklättare som så småningom skulle gå vidare och göra bergsfilmer i egen regi. Och som kvinnlig leading lady lyckades efter ett tag en ung talangfull dansös tjata sig in i gänget. Hennes namn, Leni Riefenstahl, känner de flesta igen som regissören bakom ett av nazisternas mest notoriska propagandafilmer, Viljans Triumf, från 1934, men hon var också regissör för egna anmärkningsvärda spelfilmer inspirerade av Fanck, och efter kriget verksam som föraktad med skicklig fotograf.

Der Heilige Berg, med premiär 1926, var första gången dessa tre samarbetade. Filmen är skriven direkt för Riefenstahl och det oerhört banala triangeldramat som filmen kretsar kring står i stark kontrast till det magnifika, ja, faktiskt helt fantastiska sceneri den utspelas i. Visuellt och tekniskt står den här filmen helt klart i en klass för sig. Även för en stumfilmsnörd som undertecknad framstår den som förbluffande före sin tid. Häftet som medföljer den här fint restaurerade dvd-utgåvan nämner att bergsfilmerna möjligen fått för lite uppmärksamhet i den filmhistoriska litteraturen tack vare att Krakauer en gång dömde ut hela genren som proto-nazistisk, och det kan nog ligga någonting i det. Fanck, Riefenstahl och Trenker var senare alla verksamma i nazisternas filmindustri, och förstnämnde så småningom även medlem i partiet.

En entusiastisk bergsklättrare blir våldsamt förälskad i dansösen Diotima. Känslorna är så starka att han skippar sällskapet och springer upp i bergen för att få perspektiv på sin egen litenhet. Under tiden blir hans yngre vän ovetande förälskad i samma flicka och de uppvaktar henne på varsitt håll. När den förstnämnde inser att han har en konkurrent övertalar han sin vän att följa med ut på en vansinnesutflykt, för att besegra en klippvägg mitt i den annalkande snöstormen. Där uppe följer en upplösning som till slut ställer honom inför “bergsklättrarens absolut svåraste dilemma”.

Se här en av filmens bästa scener, den dramatiska skidtävlingen.

Filmen inleds med en vädjan till publiken. “De välkända sportutövare som deltar Der heilige Berg ber publiken att ej ta deras prestationer för fotografiska tricks, vilket de aldrig skulle nedlåta sig till. Samtliga utomhustagningar spelades verkligen in i bergen, nämligen de vackra alperna, under ett och ett halvt år. Det stora skidracet kördes av tyska, norska och österrikiska mästerutövare.”

Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig imponeras av detta visuellt och tekniskt avancerade stycke naturlyrik. Ett mästerverk som överlever sitt något löjliga anslag (i texttablåerna) utan större problem.

- Så vad är din story, då? frågade jag henne.

Inte för att hon direkt såg ut att vara översköljd av livserfarenhet (även om man förstås aldrig ska säga aldrig…) utan av det enkla skälet att det var tidig lördagkväll och den här potentiella partyprinsessan (återigen mina ömt vårdade utseendebaserade fördomar) stod i blå-grön-gula mysbyxor vid Heden och skulle åka till Partille. Detta är mycket ovanligare än man kan tro. Fredagar och lördagar är det som att innerstaden andas människor. Först ska alla in samtidigt. Och sen ska alla ut samtidgt. Mängder med taxibilar hetsar fram och tillbaka, varannan väg utan kund. Lycka är att då och då lyckas sno åt sig undantaget. En körning som helt enkelt korsar stan. Eller en som trotsar naturlagen och åker till förorten när förorten åker till centrum. Som den här tjejen. Vad skulle hon nu till Partille och göra?

- Jo, jag är trött och vill sova, så nu ska jag åka hem till mina föräldrar.

- ?

- Ja, alltså, jag har varken kläder eller säng i min lägenhet längre.

- ??

- Jag och min rumskompis kom hem från ett jobb i Norge igår och då var alla våra saker borta. Vi vet vem det är. Men vi vet inte riktigt vad vi ska göra åt det än. Så tills vidare får jag sova hos mina föräldrar.

Konstigt, kan man tycka. Men när de två tjejerna kom hem från det där jobbet i Norge hade alltså deras före detta rumskompis gått in med sin nyckel och tömt trerummaren från golv till tak. Bytet inkluderade fyllda tvättkorgar och taklampor. Endast hallmattan i svalen hade personen i fråga lämnat kvar.

De tre hade bott ihop i lägenheten ett tag, men så småningom hade killen i gänget förälskat sig i den ena av flickorna och tack vare den obesvarade kärleken allt mer hängett sig åt ett beteende som förvandlat honom till vänskapens tredje hjul. Till slut gick det inte att ha honom kvar i det gemensamma boendet, så flickorna slängde ut honom.

Men glömde att ta ifrån honom hans nyckel då, förstås.

En sen vardagskväll på L’Assassino, krogen som känns lite som andra långs motsvarighet till gamla ullevis “levande sittplats”. Tre taxichaufförer diskuterar om hur man förändras av yrket. Som människa, alltså. Jag brukar själv kunna joddla på om hur taxinätterna förvandlat mig från grubblande självsvältare till fet misantrop, men en av arbetskamraterna vid bordet här fällde ett grovt men ack så uppfriskande uttalande som fick till och med mig att tappa hakan en smula.

“När jag började med taxi var jag rasist. Nu är jag kvinnohatare istället. Man lär sig att uppskatta blattar på det här jobbet.”

Sade han, i rosa skjorta och svart kavaj med röd näsduk i bröstfickan. Vår brasiliansk-norrländske vän satt mitt emot honom, med sin utgåva av maos lilla röda på ryska framför sig på bordet.

Nu har jag ju visserligen redan “lärt mig uppskatta” (vilket i och för sig aldrig behövdes) invandrare av olika slag efter att ha fått ha dem som kontrast mot white trash-svenskarna under mina år i förorten. Men det finns visst en poäng där. Om man generaliserar en smula så är nog “tjej-gänget på väg till krogen” den absolut sämsta körning man kan få. Åtminstone inom budget-taxi. Jag tror det är dom körningarna som gjort att min tinnitus under de senaste åren förvandlats från en liten irriterande myra örat till en obehaglig kompis som envisas med att sitta i mitt knä hela tiden.

Die Börsenkönigin
Edmund Edel (1918)

Den här filmen, med både manus och regi av Edel, var visst redo för biograferna redan 1916, men originalnegativet förstördes i en brand.

Det är ett ganska stelt litet triangeldrama, men med tanke på att den filmades redan för dryga 95 år sedan är den ändå väldigt underhållande. Nielsen spelar Helene, storägare i en koppargruva på dekis. Desperat över sin sinande förmögenhet tar hon ett förtroeligt samtal med gruvans föreståndare och får så veta att denne tror sig ha hittat ännu en rik ådra.

De två håller dock den informationen för sig själva tills Helene har lyckats köpa till sig resterande aktier i gruvan till vrakpriser. Snart har hon så gott som monopol på den tyska kopparhandeln. Och är upp över öronen förälskad i föreståndaren, som hon gör till delägare.

Men kärlekens vägar är så klart outgrundliga och föreståndaren, som ser sig nödgad att spela med i Helenes kärleksspel, är i själva verket mycket mer intresserad av Helenes kusin. När Helene kommer på dem med att avskedskramas lite väl intimt känner hon sig så bedragen att hon bestämmer sig för att ta en gruvlig (ja, jag bor i Göteborg) hämnd.

Hon är skön där, den ståtliga stumfilmsskådespelerskan Asta Nielsen. Hon kommer på det illegitima och ofysiska kärleksparet i filmens 43e minut. Av återstående 18 minuter går väl en sisådär 14 åt till Nielsen i helfigur, utförandes fantastiskt storslagna gester av bedrövelse och ångest i allra högsta stumfilmsklass. Dialogen är filmen igenom minimal (vilket kan bero på att filmens ursprungliga dialogrutor är försvunna, den enda bevarade kopian av filmen är en nederländsk översättning) så här finns gott om utrymme för Nielsen att förmedla de stora känslorna med enbart sin fysiska uppenbarelse.