Die Börsenkönigin
Edmund Edel (1918)
Den här filmen, med både manus och regi av Edel, var visst redo för biograferna redan 1916, men originalnegativet förstördes i en brand.
Det är ett ganska stelt litet triangeldrama, men med tanke på att den filmades redan för dryga 95 år sedan är den ändå väldigt underhållande. Nielsen spelar Helene, storägare i en koppargruva på dekis. Desperat över sin sinande förmögenhet tar hon ett förtroeligt samtal med gruvans föreståndare och får så veta att denne tror sig ha hittat ännu en rik ådra.
De två håller dock den informationen för sig själva tills Helene har lyckats köpa till sig resterande aktier i gruvan till vrakpriser. Snart har hon så gott som monopol på den tyska kopparhandeln. Och är upp över öronen förälskad i föreståndaren, som hon gör till delägare.
Men kärlekens vägar är så klart outgrundliga och föreståndaren, som ser sig nödgad att spela med i Helenes kärleksspel, är i själva verket mycket mer intresserad av Helenes kusin. När Helene kommer på dem med att avskedskramas lite väl intimt känner hon sig så bedragen att hon bestämmer sig för att ta en gruvlig (ja, jag bor i Göteborg) hämnd.
Hon är skön där, den ståtliga stumfilmsskådespelerskan Asta Nielsen. Hon kommer på det illegitima och ofysiska kärleksparet i filmens 43e minut. Av återstående 18 minuter går väl en sisådär 14 åt till Nielsen i helfigur, utförandes fantastiskt storslagna gester av bedrövelse och ångest i allra högsta stumfilmsklass. Dialogen är filmen igenom minimal (vilket kan bero på att filmens ursprungliga dialogrutor är försvunna, den enda bevarade kopian av filmen är en nederländsk översättning) så här finns gott om utrymme för Nielsen att förmedla de stora känslorna med enbart sin fysiska uppenbarelse.