Så var jag tillbaka i taxin två nätter efter en längre period av hälsomotiverad avhållsamhet. Det var en smula chockerande i början, faktiskt. När man gör saker på rutin så är man ju inte alltid helt varse hur många olika saker man ändå håller reda på samtidigt. Som Tom Vanderbilt hela tiden återkommer till i sin fina bok Traffic: Why We Drive the Way We Do (and What It Says About Us) så är bilkörning i sig ytterst komplicerat. Och i vår vardag sker det nästan utan att föraren själv lägger märke till det. När man sedan lägger till komponenter som radio, samtal med kunder, taxametrar, komradio-utrop, krånglade adressdata-system, pennor som åker i golvet, stressen att välja en rutt som kunden är nöjd med och att komma till nästa kund i tid blir det snabbt “lite mycket”.
Men det lugnade sig. Efter någon timme var jag inne i de gamla hjulspåren och fick åter anstränga mig för att inte drabbas av den vanliga övertron på min egen körförmåga/förmåga att förutse hastighetskontroller. Och jag fick mer tid att lyssna på kunderna igen. Och de var ju samma som förr.
“Alltså, allvarligt, när man duschar på gymmet va, alltså ibland ser man ju tjejer som är håriga precis överallt. Det ser så visset ut,” var en favorit under kvällen. Hon var på väg från utekvällens ändstation – Wandas – och kunde precis förstå killkompisen i baksätet som en gång valt att inte gå vidare med en flicka han var intresserad av, eftersom hon hade antydan till mustasch.
En annan fin och utdragen dialog utspelades mellan en kille och en tjej som spontandelat på taxi hem från krogen eftersom de bodde på ungefär samma ställe. Killens besvikna “Vadå, ska du inte med in?” är obetalbart i sig. Men sedan börjar de dessutom bråka om betalningen. Han tror han har fintat till sig ett blivande ligg. Hon vill finta till sig en billig hemresa. När det går upp för honom att han inte skall få ligga så har killen plötsligt bara 34 kronor på sig. Resan är då uppe i 110 kr. När jiddret sätter fart startar jag taxametern igen och sätter mig tillrätta i framsätet.
“Är 30 spänn allt du har?” säger tjejen trött.
“Ja, det är allt jag har”.
“Men du måste ju betala din taxiresa”
“Men hur långt har du hem? Har du gångavstånd?”
“Men det handlar ju inte om min taxiresa nu, det handlar om din taxiresa”.
“Hur långt har du hem? Kan du säga hur långt du har hem?”
“Men herregud. Det handlar ju inte om min taxiresa. Jag betalar min taxiresa sen när jag kommer fram.”
“Hur långt har du hem? Har du fem minuter eller…?”
“Men betala din taxiresa nu.”
“Man jag har ju inte mer.”
“Men du måste ju betala din taxiresa. Dra kortet!”
“Men jag har ju inte det. Vad ska man göra då? Jag vet inte vad man ska göra då.”
“Nej, men då får du ta det på faktura!” Hon vänder sig till mig: “Ursäkta, ta det som är nu på faktura, och så betalar vi min resa senare, ok?” Jag: “Nej, vi har inte fakturor”.
“Ok, men då gör vi så här, att vi lägger det på hans kort, ok?”
Sedan utbryter ett svampigt fyllebråk där i bak, tills jag tvingas höja rösten och inflikar “Men seriöst nu, du trodde att du drog hem en brud nu och tänkte att hon skulle betala taxin? Du måste ju ha pengar.”
“Men det var ju för att hon bodde så himla nära.”
“Men då kan ju inte du dra med mig och tro att jag ska betala din taxiresa.”
“Jag kan betala… om jag nu hade kontokortet med mig. Det är ju det. Jag har det hemma.”
Vid det laget är tjejen så trött på situationen att hon helt sonika öppnar bakdörren och går därifrån. För att inte snubben ska få för sig att göra samma sak sätter jag bilen i rullning. Vi åker ett rejält varv runt kvarteret tills vi hittar tjejen och stannar bilen framför henne på trottoaren. Jag frågar henne om hon inte inser att det är mig hon blåser om hon bara sticker, och det tycks vara argumentation hon förstår. Hon bubblar på om ansvar för betalningen hit och dit och jag svarar med att jag struntar i vad de gjort upp sinsemellan. Om de inte betalar tänker jag köra dem tillbaka till där jag plockade upp dem. Eller så släpper jag av honom och kör henne hem. Upp till dem.
“Men då får ju han betala sin taxiresa först. Jag har pengar hem till mig. Han har betalat 30 kronor och jag står inte ut med honom mer. I så fall får han gå hem och hämta pengar.”
“Men jag har ju mina pengar där jag bor, liksom.”
“Ja, då får du hämta dem då.”
“Ok. Då får du ge mig din telefon i pant, så att jag vet att du kommer tillbaka”, säger jag.
“Nä, det tänker jag fan inte göra.” säger han.
“Du! Du! Hallå! Kom hit! Ge mobilen” beordrar hon.
“Aldrig i livet”, svarar han.
“Ge ditt id!” Hon tar kommandot igen.
“Men jag har väl inget id”, svarar han. “Jag tänker inte ge nåt jävla id-kort. Är du nån jävla mördar-människa, eller?”
“Nej, men jag…”
“Alltså, vilken jävla psykopat.”
“Psykopat!?”
“Jag har jobbat inom psykiatrin. Det här är ju det värsta jag har varit med om. Jag har aldrig varit med om nån jävla psykopat som dig”
“Du jag har också jobbat inom psykiatrin…”
“Det har du fan i mig inte gjort. Du ljuger så in i helvete. Lilla människa… Du vet inte vad du pratar om”
“Du jag har jobbat inom krog så många år så jag vet vad jag pratar om, ok!”
“Här har du mitt kort. Och dra för i helvete inte nu. Inte nåt jävla snack nu. Dra inte med taxin!”
“Du, det där är ett västtrafik-kort. och det är inte registrerat….”
Jag får återigen bryta in i jiddret och säga till på skarpen om att han får lämna kvar sin telefon i bilen medan han hämta pengar. Jag tvingas lova honom att hålla den långt borta från “psykopatmänniskan” bredvid mig. “Hon får inte röra någonting!”
När han kommer tillbaka till bilen står taxametern på 170 spänn. Vilket får honom att ännu en gång stampa foten i baken. “Alltså, jag betalar ju inte 170 spänn för det här!” Till henne: “Och vart ska du åka egentligen?” Till mig: “Och jag kan ju inte betala 170 spänn för en runda runt kvarteret.”
“Nej, men du kan betala 170 spänn för att åka hem och sen sitta och jiddra i baksätet tills mätaren är uppe i 170.”
“Nej, jag kan ju inte betala liksom, betala 170 spänn för att åka runt området. Liksom. Det blir ju absurt.”
“Mätaren stod på 110 när vi kom hit. Sen har du suttit här och tjafsat…”
“Men jag kan ju inte betala för det! Jag betalar bara hit, men inte längre. Hit. Där jag bor. Inte för att åka runt området. Det är ju absurt. Hur mycket betalade jag när vi kom hit? Var det 65?”
“Nej, du betalade 34 kronor.”
Plötsligt börjar tjejen prata lite mjukt med honom igen. Om att “det är ju hans jobb, han jobbar natt, ge honom nu 200 kronor så ger han dig växel”.
“Ja, det ska han fan i mig göra. Jag menar, jag betalar ju inte liksom 200 spänn för att snurra runt i mitt område, liksom”
“Nej,” svarar hon, “absolut inte.”
Jag får 200. Samlar ihop hans 34 kronor och utöver det 25 kronor i växel, vilket i knyckliga sedlar och massor av mynt ser ut som mycket pengar och lägger dem i hans till skål formade handflator.
Varpå han glömmer sin mobil och får skämmas när jag ropar tillaka honom.
