I fredags somnade jag ännu en gång framför en japansk skräckfilm. Denna gång satt jag framför Ataru Oikawas Tomie från 1999, men listan börjar bli lång.
En snabb rekapitulation ger för handen att jag utöver Tomie somnat till åtminstone Ringu 1 och 0, Ju-on 1 och 2 (eller om det var 0 och 1 – den som kan hålla reda på Grudge-serien räcker upp en hand!), Dark Water (den japanska, en utmärkt film för övrigt) och Uzumaki. Som motvikt kan nämnas att jag satt spikrak genom hela One Missed Call (på bio, masserad av en martini – Miike, marry me!!), The Eye (Hong Kong/Singapore) och Phone (som är koreansk och jättetråkig). Är det alltså bara problem med just japansk skräck? Eller är det atmosfären som är alldeles för suggestiv för min skrumplever till fantasi?
Kolla in den här listan på imdbs nyckelord för Tomie. Det borde inte vara möjligt att somna till en film som hinner med allt detta på blotta 95 minuter. Jag ska inom kort börja se mer trashig fulskräck från Europa och amerikanska remakes av japansk skräck, för att empiriskt försöka genrebegränsa denna sömnighet med lite större säkerhet.