Så har jag ännu en gång – ensam och skamsen – snortat i mig en säsong av serien jag hatar att älska: 24. Sju fulla säsonger av en högervriden men tokspännande serie, som gärna gör sig till språkrör för tortyr, kärnfamilj och terroristbekämpningsretorik. Det är ett litet under att jag ännu inte låtit värva mig som angivare åt CIA. Eller har jag?

I säsong sju får vi bekanta oss med ett knippe nya karaktärer (Agent Walker antar jag att vi med all rätt kommer att få se mer av – Annie Wersching står upp riktigt bra mot en trött Kiefer Sutherland som huvudsakligen går på rutin här) och fokus ligger på ett FBI som är svagt, konstitutionstroget och tack vare sin rädsla för att ta i med hårdhanskarna helt enkelt inte får något gjort. Samtidigt gör både Tony Almeida och Jack Bauers dotter tacksam comeback i serien.

Överlag känns det mer påkostat och genomtänkt den här gången. Serien har visserligen den mest orealistiske presidenten hittils, men hoten mot henne känns (om man för en stund kan släppa ur urflippat allting är) intressantare. Och, även om afrikaner från det påhittade landet Sangala, modellerat på Rwanda, figurerar flitigt i början av serien så är det för en gångs skull varken utlänningar eller araber som är det stora problemet. Det stora hotet utgörs intressant nog av amerikanska privatsoldatföretag à la Blackwater.

Det genomgående temat är i vilken utsträckning våld kan rättfärdigas av möjligheten att rädda oskyldiga. Men för en gångs skull propageras det inte bara, utan det sker faktiskt en ständig (tjatig) dialog om det. Alla vet visserligen var Bauer står i den frågan, men hans nya omgivning har helt andra idéer om det. Givetvis är det hans ordlösa argument som vinner nästan hela vägen. Ända till sista avsnittet. Som jag tyvärr inte kan avslöja mer om här. Attans.

Hursom. Det är spännande. Dramatiskt. Tajt. Tjatigt. Och jag föraktar mig själv en smula för att jag tycker att det är så bra.

Har haft Bat for Lashes fantastiska Daniel spelandes i huvudet i flera dagar nu. Så pass intensivt att den funnits där redan när jag vaknat. Det var nästan så att jag blev orolig att jag skulle tröttna på låten för fort – innan jag lärt känna resten av albumet ordentligt.

Räddningen kom från oväntat håll. En kompis på Facebook (synd: nästan alla mina “vänner” på Facebook är egentligen kompisar) berättade idag att hon tillbringat kvällen på en konsert med U.D.O. Sedan dess har jag gått och mentalnynnat på Balls to the Wall istället.

Detta ledde givetvis till ett sömnhämmande Wikipedia-race, så här lite bonus-info:

Balls to the Wall den tyska gruppen Accepts femte studioalbum, utgivet i december 1983.

Skivomslaget visar en bild där gitarristen Herman Frank iförd kalsonger håller en rund svart sten. Hårdrocksprogrammet Rundgång i SVT2 2005 ringde upp fotografen Dieter Eikelpoth som bekräftade att det är en vanlig rund sten Herman Frank håller i.

Invasion USA
Alfred E. Green 1952.

Såg just denna härligt naiva högerpropagandarulle från USA. I den hamnar ett slumpartat urval människor på en bar i samspråk om skatter, värnplikt och annat som behövs för att försvara landet mot en invasion. De slänger ur sig så dumt egoistiska saker att en… ehm… hypnotisör som råkar sitta bland dem ser sig tvungen att hypnotisera dem och låta dem medverka i en film-i-filmen om hur deras perspektiv skulle förändras om fienden verkligen rullar in i landet.

Filmens tag-line “It will scare the pants off you!” är milt uttryckt överdriven. Effekterna är så lego-artade att det knappast kan ha påverkat någon ens på 50-talet. Men å andra sidan var kanske sinnestämningen i USA på den tiden väldigt mottaglig för en visuell skräckfantasi om kommunistiska soldater som bombar och skövlar landet. När filmens centrala karaktärer vaknar upp ur sin dröm springer de genast iväg åt varsitt håll för att ge luft åt sin nyfunna entusiasm för det gemensamma försvaret.

Det som stannar i minnet hos mig är tyvärr mest den märkliga scenen när en kille hypnotiserar en hel bar med ett stort konjaksglas och den mässande rösten som i sluttablån läser upp ett citat från “the founding father of our nation, George Washington: To be prepared for war is the best way to maintain peace”. Såklart.

Fyra killar. Eller snubbar snarare. Tuffa ringar i öronen och alkoholbestänkt gruppsjälvförtroende.

- Nej, ni får inte ta med ölen in i bilen.

Så då kastar de flaskorna i höga bågar så att glaset krossas på trottoaren utanför deras eget bostadshus.

De gapar sinsemellan om de ska till Valand först eller till Casinot med en gång. Jag hör en av dem eventuellt tilltala mig men struntar i det i röran.

- Jaha. Du var inte så jävla social du eller!

Det upphör inte att förvåna mig hur människor tappar all social kontroll när de tilltalar taxichauförer och annat folk av “lägre rang”.

- Tack. Nej, jag är nog inte det.

- Kan du åtminstone sätta på lite vettig musik då?

- (skratt) Ni är ju framme om 45 sekunder. Ni får klara er på min musik tills dess.

***

Två helger i rad har fotburna mottrafikanter handlgripligen visat sitt ogillande på bilen jag fört fram. En av attackerna ledde till tre tjusiga sprickor i vindrutan (förvånad kunds storögda kommentar: “Fan vad osköna folk är idag”).

Jag kanske måste tänka över min approach.

***

Jag ångrar inte att jag åter tog upp paret jag först hade slängt ut och till och med körde dem hem gratis. Osämjan i bilen började ju trots allt med att jag (efter en tio timmars arbetsnatt) tänkte på en annan destination och helt enkelt körde fel. Jag ångrar inte heller att jag tillät den ohanterligt berusade och otrevlige mannen att betala extra för att få läxa upp mig nar vi kommit fram (“du ska veta att det inte är pengarna det handlar om, men lär dig en sak, jag vill inte åka nån jävla sight-seeing” etc etc…). Däremot ångrar jag att jag kallade honom för hund.

Apa hade passat mycket bättre.

Dagen efter att jag kom ut som p-vaktsföraktare  skrev Abraham Staifo i sin ledarkrönika i gp om andra exempel på göteborgs parkeringsvakters felutbildning och attitydproblem. Och det bisarra faktum att man i just parkeringsärenden alltid är skyldig till motsatsen bevisats. Rätt ovanligt i svensk lagstiftning i övrigt.

Samma dag ringde mitt ex och berättade att något klantarsel till p-lisa hade råkat förbise det faktum att det sitter ett gigantiskt handikapp-parkeringstillstånd i hennes vindruta. Därför blev hon bötfälld.

Men hon har ju beviset, så det är väl inga problem, eller hur? Nej. Nu behöver hon bara skaffa ett vittne som skriver under på att tillståndet verkligen satt där, skriva en anmälan, betala böterna och sen vänta på att få tillbaka pengarna när ärendet är behandlat. Inga problem. Vad skulle hon annars göra med sin tid? Och vem vill inte låna ut lite pengar räntefritt till kommunen emellanåt?

En snubbe runt 30 stapplar genom snön och sätter sig i bilen. Det är en långkörning, så jag blir lättad när jag upptäcker att han tycker om att prata om sig själv. Nedanstående är inte en kontinuerlig dialog, utan ett best-of från vår halvtimmeslånga konversation.

- Du ser ut att trivas med livet, säger chauffören med en ironisk vink.

- Ja, fan, du vet för några veckor sedan när kylan kom hade jag precis köpt en ny hoj, en enduro som jag var ute och testkörde lite. Jag såg att det började blänka på marken så jag skulle egentligen bara köra hem, men dum som man är, vettu, så skulle jag köra om en bil på bakhjulet och flög totalt åt helvete.

- Aj då…

- …Kraschade in i nåt med axeln så att armen slets ur led. Men jag hade ju så ont vet du, så jag märkte aldrig det, utan jag gick och la mig istället.

- Du gick och la dig med armen ur led?

- Ja, jag hade så jävla ont att jag inte kunde tänka. Gjorde inget annat än att sova och pissa på en vecka. Märkte inte ens att jag var skadad på andra axeln ockås. Sen när jag äntligen tog mig iväg till läkaren så han direkt till sina kollegor “Ge han dubbel dos morfin och dubbel dos lugnande, fort” och sen tittade han bara på mig och sa “du, märker inte du att din arm sitter på bröstkorgen?” Sen fick jag en trippel morfin och tre läkare och en sköterska gick loss på min arm och lyckades bända den rätt. Jag visste fan inte att man kan ha så ont.

- Vilken grej. Men när du kraschade, fick du ingen hjälp då?

- Nej, jag har ju inget körkort, så jag vågade inte ringa efter ambulans, utan körde en och en halv mil hem med armen hängande över tanken.

- Du har inget körkort? Ok…

- Men alltså, jag har kört motorcykel sen jag var liten. Jag får bara inte ta körkort, eftersom jag… ja… jag har ju lugnat ner mig nu, men jag höll på med lite dumma grejer förr, om man säger så.

- Vågar man fråga vadå för dumma grejer? (Frågar jag eftersom han ser ut som en ex-skinnboll).

- Ja, det var lite allt möjligt. Nu senast var det grov misshandel och människorov, till exempel.

- Shit, människorov? Varför då?

- Ja, det var ju för några andra, så att dom här vi satte åt skulle fatta vem de var de lekte med.

- Oj. Det låter ju nästan som torpedliknande verksamhet.

- Ja. Det var ju det jag jobbade som.

på att Göteborgs parkeringsvakter lider av ett allt större mindervärdeskomplex:

* De har fått blåljusliknande lampor som de använder till att blinka taxichaufförer (som stannat lite olämpligt för att skicka ett sms) i ansiktet med. När man tittar upp stirrar de på en som om man vore avskum. I det läget vill de ha batonger. Det är jag helt säker på.

* De har börjat bemöda sig med att trakassera taxichaufförer som felparkerar för att ta upp eller släppa av folk. Under alla mina år som chaufför har jag överlevt på den enkla minnesregeln att a) på dagen följer man trafikreglerna, för det är verkligen bra med trafikregler när det verkligen finns trafik och b) på natten gör man det som inte ställer till det för någon annan, inte skapar några olyckor och man ger fan i att ställa sig i vägen för andra.

Men sist jag lite snabbt stannade i hörnet av den just då helt icke-trafikerade korsningen Engelbrektsgatan/Chalmersgatan (närmare tre på natten) för att släppa av kunder kom det minsann en liten p-vakt glidande i sin Toyota och blängde menande på mig. Jag blängde oskyldigt tillbaka och trodde att saken var ur världen när hon for iväg. Men icke: hon åkte ett varv runt kvarteret och såg mycket pedagogiskt till att göra den icke-trafikerade korsningen trafikerad!

Och jag lovar: den tjejen önskade sig just då att hon körde något mycket tuffare än sin pruttiga Prius.

Två tecken på att jag har en dålig relation till p-vakter:

* Ovanstående text.

* När jag berättar om att min privata bil (den blå sötnosen Goethe) blev såld och mordbränd inom loppet av ett dygn nyligen är alltid den första fördelen jag tar upp med min bilfrihet att jag spar minst 400kr i månaden bara på uteblivna p-böter.

..fick jag förresten en utskällning av en tant i päls (som om inte den borde vara nog för mig att skälla ut henne).

Jag tillbringade alltså julaftonskvällen och natten i taxin tillsammans med James Brown, Dean Martin och Sufjan Stevens. Det var på det hela taget en mycket angenäm kväll som inkluderade en surrealistisk upplevelse när en labrador som inte ville sitta i min baklucka helt enkelt strosade iväg i sakta mak, utan att matte eller husse förmådde att göra något åt det. Sistnämnde muttrade om och om igen med skön jugge-accent (jag jobbar på ett företag ägt av alla sorters ex-jugoslaver, så jag börjar kunna de olika varianterna)”det är julafton, vad ska man göra!?”. Hunden gick iväg och paret fick skjuta upp hemresan på obestämd framtid.

Kvällens höjdpunkt ur taxihistoria-synpunkt var annars körningen till Alingsås. Där befann sig en stor familj som tillsammans gick till kyrkan för att höra en bekant spela. Väl där upptäckte de att samtliga närvarande vuxna hade överlåtit åt den mystiske “någon annan” att ta med en nyckel till huset. Och enda reservnyckeln fanns 65km därifrån. Som tur var fanns det ett varmt vardagsrum att låna hos grannen, och en ung familjemedlem som inte hade något emot att tillbringa julafton med att lifta med prästen in till Göteborg och sedan ta en taxi tillbaka.

Men så kom vi till den där kvinnan i päls. De lät mig stå och vänta en stund innan de kom ut, så jag hade hunnit plocka fram tidningen. Medan jag vek ihop den noterade jag att det unga paret som följde henne hade ett par påsar med sig. Tre sekunder senare bankade någon häftigt på bilen, jag tittade förvånat upp och kvinnan öppnade dörren:

- Här sitter du och ser ut som om du trillat ner från månen!
- Ja, någon bankar på min bil.
- Ja, är det så konstigt? De kanske förväntar sig lite service!?

Det krävs mer än en tjurig kvinna för att få mig att resa på mig efter en sån där kommentar. Så jag satt kvar och fick tack vare det smaka på en rätt lång och nedlåtande salva om hur nonchalant och okunnig jag var (givetvis referade hon, som alla missnöjda kunder, till att hon åker med det här bolaget mycket ofta)som inte genast skuttat ur bilen och öppnat bakluckan när jag såg att mina kunder hade en påse med sig. Vad hade jag till exempel gjort om det kommit en gammal dam som inte klarat öppna bakluckan själv?

Då hade jag förmodligen klivit ur bilen och hållit upp dörren för henne. Sånt är roligt, med människor som har ett verkligt behov av det och inte bara behöver känslan av att få köpa en undergiven tjänare för en stund.

♥ (ironiskt)

Sedan dess har jag i princip suttit fast. Jag och mina kursare fick med oss en hemtenta och ett projektarbete hem över jul, så jag har varit som paralyserad av tvånget att vara ledig för att det är jul och att inte ta allt för lätt på denna ledighet, för att jag egentligen borde göra något jag inte vill

Idag har vi dock äntligen firat den där mystiska “trettondagen”, så nu kanske den märkliga stämningen släpper lite. God fortsättning på det nya året!

Chocolate / Chokgohlaet (Sv titel: Zen – the warrior within, Prachya Pinkaews 2008)
Raging Phoenix / Deu Suay Doo (Rashane Limtrakul 2009)

Har du alltid tyckt att Army of Lovers skulle passa utmärkt som skurkar i en gangsterfilm? Då kanske det här är något för dig.

Den bästa kampsportsfilmen kommer numera från Thailand. Det vet vi sedan Tony Jaa gav oss nya perspektiv på begreppet “spänstig kropp” i Prachya Pinkaews Ong-Bak för några år sedan. Den som uppföljare lanserade, men fristående Tom-Jum Goong fortsatte samma: en ack så tunn tråd av handling (Ong-Bak: skurkar stjäl byns viktigaste staty och en Muay Thai-kunnig yngling sticker till stan för att få tillbaka den) utlöser en lång rad av verkligen utsökt koreograferade uppvisningsscener för Tony Jaa.

I sitt senaste regiarbete från 2008 arbetar Pinkaew (åh, detta märkliga namn…) med nya manusförfattare (tack) och introducerar också en helt ny blivande superstjärna: Yanin “Jeeja” Vismitananda – född 1985 och troligen cirkusartist i ett tidigare liv.

Hennes skådespelartalang må ännu vara oslipad (hon spelar någon slags blandning mellan Rain Man och Enter the Dragon, så vem kan klandra för att det blir svårt) men å andra sidan uppvisar hon dimensioner av fysisk självkontroll som räcker gott och väl för att på egen hand underhålla i 90 minuter. Autentisk akrobatik på hög nivå. Och varenda scen kretsar kring Jeeja.

Handlingen? Nåja. Autistisk flicka med thailändsk gangstermor och japansk gangsterfar visar sig under uppväxten ha en egendomlig förmåga. Ni minns Rain Man som kunde räkna? Javisst. Den här tjejen har en aningens snabbare tidsuppfattning än oss andra, kan fånga projektiler och lära sig hastiga rörelser genom att bara titta på. Och med hastiga rörelser menar vi förstås Muai Thai. Vilket kommer väl till pass när modern får cancer samtidigt som gamla skuggor ur det förflutna (det är här Army of Lovers kommer in) tränger in i hennes liv igen.

Jeeja har hunnit med en till film också. Nu med ny regissör, men i Raging Phoenix återfinns ändå Panna Rittikrai, som koreograferat actionsekvenserna i samtliga filmer som nämns i den här texten.

Handlingen är här om möjligt ännu mer urflippad. Ung olycklig flicka hamnar i lag med ett gäng outsiders som praktiserar en hemlig kampsport (den baseras på konsten att låta kroppen använda sig av alkoholens energi istället för att bara låta den gå outnyttjad rätt ner i levern – något som bara verkligt olyckliga behärskar) samtidigt som de försöker spränga en kidnapparliga. Inte fullt lika underhållande, men ändå klart sevärt. Om inte annat för de vackra inslagen av våldsam breakdance och besynnerliga superskärpta fylleslagsmål. I denna film har Jeeja dessutom med sig ett knippe klart sevärda medskådespelare.