Så har jag ännu en gång – ensam och skamsen – snortat i mig en säsong av serien jag hatar att älska: 24. Sju fulla säsonger av en högervriden men tokspännande serie, som gärna gör sig till språkrör för tortyr, kärnfamilj och terroristbekämpningsretorik. Det är ett litet under att jag ännu inte låtit värva mig som angivare åt CIA. Eller har jag?
I säsong sju får vi bekanta oss med ett knippe nya karaktärer (Agent Walker antar jag att vi med all rätt kommer att få se mer av – Annie Wersching står upp riktigt bra mot en trött Kiefer Sutherland som huvudsakligen går på rutin här) och fokus ligger på ett FBI som är svagt, konstitutionstroget och tack vare sin rädsla för att ta i med hårdhanskarna helt enkelt inte får något gjort. Samtidigt gör både Tony Almeida och Jack Bauers dotter tacksam comeback i serien.
Överlag känns det mer påkostat och genomtänkt den här gången. Serien har visserligen den mest orealistiske presidenten hittils, men hoten mot henne känns (om man för en stund kan släppa ur urflippat allting är) intressantare. Och, även om afrikaner från det påhittade landet Sangala, modellerat på Rwanda, figurerar flitigt i början av serien så är det för en gångs skull varken utlänningar eller araber som är det stora problemet. Det stora hotet utgörs intressant nog av amerikanska privatsoldatföretag à la Blackwater.
Det genomgående temat är i vilken utsträckning våld kan rättfärdigas av möjligheten att rädda oskyldiga. Men för en gångs skull propageras det inte bara, utan det sker faktiskt en ständig (tjatig) dialog om det. Alla vet visserligen var Bauer står i den frågan, men hans nya omgivning har helt andra idéer om det. Givetvis är det hans ordlösa argument som vinner nästan hela vägen. Ända till sista avsnittet. Som jag tyvärr inte kan avslöja mer om här. Attans.
Hursom. Det är spännande. Dramatiskt. Tajt. Tjatigt. Och jag föraktar mig själv en smula för att jag tycker att det är så bra.
