Fyra killar. Eller snubbar snarare. Tuffa ringar i öronen och alkoholbestänkt gruppsjälvförtroende.
- Nej, ni får inte ta med ölen in i bilen.
Så då kastar de flaskorna i höga bågar så att glaset krossas på trottoaren utanför deras eget bostadshus.
De gapar sinsemellan om de ska till Valand först eller till Casinot med en gång. Jag hör en av dem eventuellt tilltala mig men struntar i det i röran.
- Jaha. Du var inte så jävla social du eller!
Det upphör inte att förvåna mig hur människor tappar all social kontroll när de tilltalar taxichauförer och annat folk av “lägre rang”.
- Tack. Nej, jag är nog inte det.
- Kan du åtminstone sätta på lite vettig musik då?
- (skratt) Ni är ju framme om 45 sekunder. Ni får klara er på min musik tills dess.
***
Två helger i rad har fotburna mottrafikanter handlgripligen visat sitt ogillande på bilen jag fört fram. En av attackerna ledde till tre tjusiga sprickor i vindrutan (förvånad kunds storögda kommentar: “Fan vad osköna folk är idag”).
Jag kanske måste tänka över min approach.
***
Jag ångrar inte att jag åter tog upp paret jag först hade slängt ut och till och med körde dem hem gratis. Osämjan i bilen började ju trots allt med att jag (efter en tio timmars arbetsnatt) tänkte på en annan destination och helt enkelt körde fel. Jag ångrar inte heller att jag tillät den ohanterligt berusade och otrevlige mannen att betala extra för att få läxa upp mig nar vi kommit fram (“du ska veta att det inte är pengarna det handlar om, men lär dig en sak, jag vill inte åka nån jävla sight-seeing” etc etc…). Däremot ångrar jag att jag kallade honom för hund.
Apa hade passat mycket bättre.