Läste för inte så länge sedan ut Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łodz och lade ifrån mig den inte bara med den ambivalenta känslan av att ha läst ett mästerverk vars form jag inte riktigt vill veta av, utan också med en hunger på mer. Eller snarare: ett behov av att få balansera upp fiktionen med mer traditionella former av fakta.

Deportation av judar i Lodz. Källa: Deutsches Bundesarchiv R 49 Bild-1734

Debatten om gränsdragningen mellan fiktion och dokumentärt känns lite uttjatad vid det här laget, så jag ska försöka hålla mig kort. Men jag kan väl nämna så där i förbifarten att när jag på 90-talet läste Sem-Sandbergs Theres, i vilken han på samma sätt – men i ämnet Ulrike Meinhof – blandar ihop fakta och fiktion, var jag för tillfället väldigt påläst. Och jag var inte särskilt imponerad av hur Sem-Sandberg hanterade de få saker vi ändå vet om henne och den intensiva period då hennes liv exploderade.

Därför generar De fattiga i Łodz inte bara den där mäktiga känslan av att läsa fantastisk literatur, utan också en viss oro. Vad är det jag efter läsning omedvetet tror mig veta som kanske är ren fiktion? För att göra en jämförelse: James Ellroy Read the rest of this entry »

Feast of Death (Vikram Jayanti 2001)

“Closure is bullshit. For murder victims, for their families, for murderers, for anybody acquinted with murder. The ramifications of murder go on and on and on, and they spread outward, like a metastacising fucking tumor, and it never ends. /…/ Anybody who thinks that the execution of someone who murdered their loved ones will bring them closure is out of their mind. It just doesn’t exist. It goes on and on.”

***

Läste ut bell hooks Allt om kärlek häromdagen och kände delvis att den gled mig ur händerna en smula. Ju närmare slutet av boken, desto större visade sig hooks dragning åt en form av tro och hopp som jag själv tyvärr saknar. Så min allmänna känsla för boken sjönk från den-är-fantastisk till jag-gillar-den-mycket. Hennes inledande resonemang om kärlek som någonting som baseras på val man gör och som kräver öppenhet, möda och vilja borde vara romcom-hämmande grundskoleläsning för alla.

***

Ellroys senaste, Blood’s a Rover, lär jag dock få sällskap av ett tag till. Den intensiva, amfetaminstinna berättelsen som the demon dog of american literature kallar för sitt största mästerverk har precis nått en första liten stabiliserande platå.

Natten till idag såg jag en mycket intressant liten dokumentär om Ellroy, kretsande kring två middagar, där han över vin och fin mat diskuterar mordmysterier, polisarbete och sin egen anhörigroll med ett gäng honom närstående mordutredare från LA. Denna samling machomän, som redan vid en första anblick utmärker sig genom att nästan samtliga bär mustasch, visar upp sig från en oväntat känslig sida. Pratar öppet om känslomässiga band till mordplatser, offer, närstående, och sina strategier för att överleva de visuella intryck som är en del av deras yrkesliv. Mellan all bufflig humor blir det riktigt intressant.

Samtalen bildar ramverk för en biografi över James Ellroy. Hans korta men ack så tjocka historia berättas återigen (har man läst hans böcker har man hört det både en och två gånger – citatet ovan gäller i allra högsta grad honom själv), upphängt på krokarna i hans liv: mordet på modern medan han var liten pojke, besattheten av Black Dahlia-fallet, de småperversa inbrotten då han i all beskedlighet snodde en slatt whiskey, kanske bredde sig en macka och sniffade lite på damunderkläder innan han försvann ut i natten igen. Hans försoning, i vuxen ålder, med den sedan länge döda modern och hans egna efterforskningar kring hennes fall. Och, så klart hans litteratur och hans tillspetsade offentliga persona. Hans uppträdanden har högt underhållningsvärde.

Udda inslag är när filmaren sammanför Ellroy med släktingar på moderns sida och när man får se en aningens mjukare sida av honom i en konversation med sin dåvarande fru Helen Knode. Hon utbrister bland annat i “Obviously, your politics are complete bullshit. Everybody knows that.” Ellroy hörs mumla “You fuck…” men bibehåller en snett leende, undergiven position. Han är klart mer komplex än vad han försöker utge sig för att vara. Den självgode högermannen som gör poesi av fula ord och tycker om att skälla och morra som en hund visar sig vara mot dödsstraff, för vapenkontroll och… röstar på Obama.

Riktigt intensivt blir det när Ellroy bjuder in journalisten Larry Harnisch till middag nummer två. Harnisch lägger ut sin väldigt övertygande teori om mordet på Elisabeth Short (Black Dahlia-fallet) och till och med namnger en mördare. På ett mord som varit olöst sedan 1947. Inför ett litet auditorium av uppsluppna mordutredare. Mycket intressant!

Lite avundsjuk blir jag allt på GPs Röshammar, som lyckades bli utslängd under en intervju i Januari.

Det har den senaste tiden varit ovanligt svårt att sitta still. Det känns som om jag ägnat mer tid åt att beställa böcker än åt att läsa dem. Och vad gäller film har jag mest fått nöja mig med tv-serier och en del helt oväntade (jag råkar nämligen tycka att vintersporter är riktigt tråkigt) OS-orgier.

Och när jag nu äntligen lyckades ta in en hel film på en gång råkade det vara en som figurerat på flera årets-sämsta-japanska-film-listor och vars recension på Midnight Eye lätt tar sig in på en första plats över årets-värsta-sågningar-av-film överlag. Read the rest of this entry »

“Hur smakar det här upplägget då, L-G?” frågar Sveriges bästa sportkommentator Lasse Granqvist en av sina mindre intressanta kollegor, stockhoalmarrren L-G Jansson.

“Ja, själva uppläggets smakar ju fågel, alltså, även om just kvällens matcher kanske inte är turneringens mest distinkta” blir svaret.

Bzzsst… Det sprakar i mitt huvud. Axlarna skjuts uppåt och ryggen kröks av obehag. Där är det där jävla ordet igen! Vad är det med alla dessa sportkommentatorer och deras fascination för spännande ord? Är det svårt att leta upp ett ord man gillar men är osäker på i en ordlista? Eller är det helt enkelt bara mycket enklare att låta svansen skaka hunden och ge orden nya betydelser eftersom sportreferatvärlden har brist på intressanta ord?

Ja men variera er lite då, åtminstone.

Just ordet distinkt har cirkulerat i fotbollssändningar som en flygande bakelse det senaste halvåret, gällande allt ifrån distinkta skott över distinkta vänsterfötter till distinkta spelartyper. Särskilt Pontus Kåmark gillar det ordet. Han kanske tröttnade på att säga “han har en fin vänsterfot”.

distinkt

disti´nkt, som har lätt urskiljbara konturer; tydligt, lätt urskiljbar.

Just det. Så därför säger han att “han har en tydlig vänsterfot” istället. Och när någon skjuter hårt, skruvat rätt i krysset säger man “jösses, vilket lätt urskiljbart skott”.

Och SR-sportens hockeyexpert tycker att nattens matcher inte är de som har de lättast urskiljbara konturerna. God natt.

Det är fint att ha oengagerande sport att titta på närhelst man behöver. OS är verkligen utmärkt att ha som sällskap när inte sömnen fungerar som man önskar.

Men nog vore det lite roligare att följa damhockeyn om kommentatorerna hade anpassats för uppgiften? Till exempel hade man kunnat använda en person som faktiskt är insatt i svensk damhockey? Som antingen har bakgrund i den själv eller som kan vara ödmjuk nog att kommentera damhockey utifrån dess egna förutsättningar.

All respekt för Mikael Renberg, men vad har egentligen ett nyligen pensionerat NHL-proffs att säga om damhockey? Jo, rätt gissat: han förstår inte varför det inte går fortare, är mer tekniskt, är tuffare etc.

Men han framstår ändå som ett under av ödmjukhet om man jämför med babianen Nicklas Wikegård. Just när jag satte på teven inledde denne den tredje perioden med att diskutera Mikael Renbergs ansiktsbehåring (“vilken skäggväxt han har – han rakade sig ju i morse!”) en stund. Sedan dess har han suttit och oavbrutet berättat för damkronorna hur de egentligen borde spela hockey. Det låter: “Nej, åk istället, åk istället!” och “Ja, Rooth är ju lite trög, så då gäller det att hon låter pucken göra jobbet” och “det här är ju under all kritik” och “hon skulle ju vara femmålsskytt om hon lät bli att skjuta rakt på målvakten hela tiden”.

Under tiden tar damkronorna ledningen med 6-2 mot ett totalt utspelat Slovakien som endast har räddats av sin målvakt. Det är ju något som inte stämmer här, eller?

Och apropå en annan match sjunger Wikegård nu “Who Let the DOGS OUT!” alldeles för högt i sin lilla mikrofon. Dags för en skärpning, eller?

(bild hittad på 2photo)

Att parallell-läsa James Ellroys Blood´s a Rover med bell hooks All About Love är en märklig upplevelse. Dessa två författare måste stå så långt ifrån varandra, särskilt i de här böckerna, som det överhuvudtaget är möjligt inom spektrat av vad-jag-i-allmänhet-gillar.

James Ellroy maler på med sin mörka poesi om förstörda män i en berättelse som är till hälften ultra-realistisk historia och till hälften Frank Miller-liknande karrikatyrsamling. bell hooks resonerar vackert och hoppfullt om kärlek som någonting missförstått som ändå, med hårt arbete, finns där inom räckhåll för var och en av oss. Oavsett vad vi varit med om – om vi bara vågar tackla det på rätt sätt.

Ellroy vaggar som vanligt in mig i en sjuklig trygghet i övertygelsen om människans förruttnade innersta kärna. hooks söker vägar att tala om denna kärna. Att prata om dysfunktionella familjer och män som tror att de älskar när de i själva verket bara reproducerar  barndomens för dem själva så ödesdigra roller och relationer.

Någonstans där möts de: i barnets sårbarhet. Ellroy, vars litterära värld är fylld av spöken från en uppväxt i tomrummet efter en mördad moder och av erfarenheterna som lowlife på Los Angeles gator. hooks, som har sin egen uppväxt i ett omtankesrikt men kärlekslöst hem som utgångspunkt och vill visa hur detta resulterade i ett helt vuxet liv i tron att hon upplevde kärlek när hon i själva verket bara låste in sig i nya destruktiva relationer. Den ene cirklar neråt i en spiral av droger, hat, våld och perversioner, den andra är stark nog att ta makten över sitt liv och sakta men säkert cirkla uppåt istället.

Påeldad av Bruce Lee-skrivandet igår gav jag mig genast på ännu en märklig film med koppling till den kulturella ikonen.

Vid Bruce Lees hastiga frånfälle reagerade filmindustrin i Hong Kong med en självförtfroendebefriad (eller fantasilös?) paralysering som resulterade i skapandet av en hel genre kretsande kring sin förlorade kassako. Man började spotta ur sig film efter film med titlar och handling som var billiga avskrap på Lees filmer (Enter Another Dragon, Enter the Game of Death, Edge of Fury etc.) och som befolkades med skådespelare som liknade förlagan och även tog på sig artistnamn som Bruce K.L. Lea, Bruce Li, Bruce Leung, Bruce Rhee, Brute Lee och Bronson Lee. Genren, som var som intensivast i Hong Kong i slutet av 70-talet och därefter fått en avart i USA, kom att kallas för bruceploitation (Bruce + exploitation, om det nu skulle gå någon förbi). En bidragande anledning till den här genrens popularitet var troligen att förvirringen kring titlar och namn vid förflyttningen över olika kulturella och språkliga gränser redan var stor i sig.

Efter en period av ren självimitation med vissa biografiska inslag blev genren vildare och började fabulera ihop historier om att tex Bruce Lee innan sin död gav Bruce Le i uppdrag att fortsätta hans livsverk eller att Bruce i den ena eller andra formen ställdes mot James Bond, Ninjor eller varför inte Dracula.

The real Bruce Lee med Bolo Cheung

Filmen jag såg igår kan nog ses som denna utvecklings själva princesstårta: i Clones of Bruce Lee hade producenterna lyckats samla hela grädden av bruceploitation-genren. Bruce Le, Dragon Lee, Bruce Lai, Bruce Thai, Bruce Liang – vad mer kan hjärtat begära i en och samma film?

Möjligen en av den riktige Bruce Lees mest minnesvärda motståndare? Jodå: Bolo Cheung är med han också!

Men vadå Clones? Jo, den här filmen börjar med Bruce Lees död på operationsbordet, vilket Special Bureau of Investigation, SBI, ser som en så pass allvarlig förlust att de kopplar in en tossig vetenskapsman som på deras uppdrag skapar kloner av filmstjärnan:

De tre bockarna Bruce

Bruce One, Bruce Two och Bruce Three. Vad SBI inte vet är att vetenskapsmannen ser till att behålla den ultimata kontrollen över klonerna själv. Han har nämligen egna planer för dem…

Men först ska de ut på uppdrag åt SBI. Det finns nästan lika många vetenskapsmän med galna skratt i den här filmen som det finns Bruce-kopior. “Your mission is to eliminate a certain Dr. Nai. He’s a brilliant scientist, but… quite mad. And extremely dangerous.” Dr. Nai har hittat en kemisk process för att göra om människor till slagskämpar av brons och dessa ämnar han ta över världen med.

Galen vetenskapsman #1

“HAHAHAAAAHAHA”. Som tur är lyckas de tre bruce-arna slå ner ett femtiotal vanliga busar och sedan upptäcka att bronsbusarna stupar om man bara matar dem med giftigt gräs. Dr. Nais ondskefulla planer går alltså i stöpet.

Sedan blir som sagt den ene vetenskapsmannen galnare än den andre, och någon slags logik som gick mig förbi gör gällande att för att att kunna ta herravälde över jorden så måste den förste vetenskapsmannen låta Bruce-arna slåss mot varandra på liv och död, tills bara en står kvar. Nu är det bara två kvinnliga anställda hos vetenskapsmannen som kan stoppa dem.

Galen vetenskapsman #2

Alla dessa knäppheter räddar förstås den här filmen från att bli fullständigt outhärdlig (åtminstone om man som undertecknad har originalets alla filmer i färskt minne). Koreografi och kampkonst är långt borta i bakvattnet någonstans, och detta försöker man skyla över med ett frikostigt användande av några av de mest freakiga ljudeffekter jag någonsin hört i en film, oavsett genre (om det inte vore för alla kung fu-stön så skulle man kunna ta ljudspåret som tillhörande en film om Stalingrad, så pass metalliska var ljuden från slag, sparkar och olika specialrörelser).

Bruce-klon provspelar på inspelningsplatsen till en bruceploitation-film

Men meta-faktorn är som sagt mycket spännande. Allra uppenbarast blir leken när en av Bruce-arna infiltrerar en skurks filminspelning. Bruce-klonen provspelar för en bruceploitationfilm i en bruceploitationfilm.

Dragon: The Bruce Lee Story (Rob Cohen, 1993)
Bruce Lee: The Man and the Myth / Li Hsiao Lung chuan chi (Ng See-Yuen 1976)

Bruce Lee. Detta namn, så fyllt av betydelser. Så identitetsskapande och tidlöst.Tvivlar ni på hans betydelse så se bara bilden nedan. Världens allra första staty av mannen. Den avtäcktes dagen innan han skulle ha fyllt 65, och även dagen innan världens andra staty av Bruce Lee skulle avtäckas på en mycket naturligare plats: i Hong Kong.

Men den under kriget i ex-Jugoslavien så hårt drabbade staden Mostar, av alla ställen, hann alltså före, med en alldeles egen bronsstaty av den kinesisk-amerikanske skådespelaren. Läs mer om denna märkliga interkulturella skapelse här.

Lee was chosen by organisers as a symbol of the fight against ethnic divisions.

“We will always be Muslims, Serbs or Croats,” said Veselin Gatalo of the youth group Urban Movement Mostar.

“But one thing we all have in common is Bruce Lee.”

***

Men mannen som tillmäts all denna betydelse hade jag själv lyckats undvika  under hela min ungdom (när klasskompisarna på mellanstadiet tittade på V och Bruce Lee gjorde jag något helt annat. Oklart vad. Lyssnade på Depeche Mode, antagligen) så här upptäckte jag nyligen en betydande kunskapslucka. Utöver en oengagerad titt på Enter the Dragon dubbad till tyska för en massa år sedan hade jag inte sett en enda film med Bruce Lee.

Under December månad fick det bli ändring på det. Under några febriga veckor satte jag i mig alla de fyra filmer Bruce Lee medverkade i medan han levde, den film som färdigställdes efter hans död, en film som klipptes ihop av fyra avsnitt av tv-serien han medverkade i innan karriären kom igång, samt två av de otaliga långfilmsbiografier som gjorts om honom efter hans död.

De sistnämnda biopicsen var, föga oväntat, det allra sämsta materialet i samlingen. Dessutom gjorde de mig lite besvikna. Av någon anledning har jag alltid trott att Bruce Lee dog under mordliknande omständigheter på en filminspelning, ungefär som hans son senare gjorde. Bruce död var visserligen mystisk, men långt ifrån lika filmisk. Biografierna får verkligen kämpa på för att göra den intressant. Troligen dog han av en överreaktion mot muskelavslappningsmedlet i en vanlig huvudvärkstablett.

The Man The Myth är till det yttre en ganska vanlig kampsportsfilm. Vi möter en ung lycksökande Bruce Lee som flyttar till USA, lär ut Kung Fu, hamnar i filmbranschen och flyttar tillbaka till Hong Kong, där han blir megakändis. Vid varje möjlig och omöjlig station i livet stöter han på ett gäng busar som utmanar honom på slagsmål och får smaka på hans överlägsna teknik. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig kampsportsfilm är väl att den stora avgörande matchen i slutet har ersatts av den dramatiskt anländande ambulans och en död Bruce Lee som bärs ut på bår.

Dragon har högre anspråk. Filmen framstår som en mysticistisk b-filmsavart av Rocky-fenomenet. Den är dessutom väldigt tydlig med att den är baserad på Linda Lee Cadwells (gift med Bruce de sista nio åren) biografi med den anspråkslösa titeln: Bruce Lee – The Man Only I Knew. Lille Bruce attackeras här av en demon redan under moderns graviditet och får kämpa mot denna märkliga varelse ända fram till sin död. Han drar till USA, träffar Linda, blir avvisad av Lindas mor (“du kommer att få gula bebisar, Linda”).

Han startar en egen kedja av kung fu-skolor och hamnar i trubbel med konservativa krafter i den kinesiska diasporan. Han knäcker ryggen i en uppgörelse med dessa och tillbringar en lång tid i rullstol, men misströstar inte, utan använder istället tiden till att plita ner sina läror. Det är någonstans här som man bara sitter och väntar på The Eye of the Tiger. Så småningom trillar han in i filmbranschen, men bestämmer sig på grund av de återkommande hudfärgsrelaterade problemen att förlägga sin karrärbas till Hong Kong. Där blir han snabbt internationell storstjärna, men utvecklar också en (dödlig?) variant av arbetsnarkomani (scenen då han i bar överkropp hamrar på en skrivmaskin och på samma gång tränar sina bröstmuskler med kraftiga elstötar är obetalbar). .Samtidigt som demonen – en stor farlig snubbe i kinesisk riddarrustning som då och kommit och slagits med Bruce i dennes drömmar – börjar göra allt tätare visiter.

Båda filmer är verkligen otroligt dåliga. Varken Bruce Li (ej släkt) eller Jason Scott Lee (ej släkt) förmår ge ens någorlunda trovärdiga porträtt, och blandningen av fiktion och verklighet framstår som en smula smaklös – i synnerhet i fallet The Man the Myth, som verkligen inte kom ut många månader efter förlagans frånfälle. Frågan om vad man egentligen ska med dessa filmer till är berättigad. Och åndå är de långt ifrån de enda Lee-biografierna som gjorts. Tvärtom tycks de bara bli fler och fler. En ny har redan annonserats för slutet av det här året.

Nowhere to Hide / Injeong sajeong bol geot eobtda

Myung-se Lee, Sydkorea 1999.

Under de senaste tio åren har Sydkorea stoltserat med en av världens mest vitala filmindustrier.  Ett sånt där undantag där man ibland kan finna ett egenvärde i upptäckarglädje och regelbrott även i den kommersiella filmen. Nowhere to Hide är ett tidigt, men väldigt bra exempel det.

Till det yttre rör det sig här om en snutfilm i det klassiska buddy-formatet, med två väldigt olika människor som jobbar ihop (och får till slut får det att fungera) trots att de knappt kan tänka en enda tanke i någorlunda samma riktning. Men regissör Lees ger en tydlig programförklaring för sitt förhållningssätt till genren, och till filmskapandets regler i stort, redan i den Koreanska originaltiteln i ungefärlig direktöversättning: I Don’t Give a Shit About Anything.

Det är som sagt lekfullt värre, ibland snubblande nära att mest likna stilövning. Handlingen är enkel, på gränsen till överflödig. En gangsterkung mördas. Två snutar börjar jaga mördaren genom ett antal olika scenarion, över flera olika årstider. Varför huvudpersonen blir så besatt av att fånga mördaren förklaras aldrig. Inte heller hans synnerligen brutala metoder (som troligen återspeglar den sydkoreanska polisens ökända brutalitet).

Men det känns aldrig som en större förlust att inte få lära känna karakären ordentligt när vi istället konfronteras med fascinerande sätt att driva berättelsefragmenten framåt med nyskapande klipp och berättarteknik (och får se huvudkaraktären dansa slagsmålstango på ett hustak).

…63 år gamla norska tanter som ser ut som en blandning av Giulietta Masina (som ung) och Anita Ekberg (som gammal). Ibland när klockan är halv sju på morgonen tar de på sig rävpälsen och åker från Angered till Partille för att ta sin finske odugling (eller gnom som hon kallade honom) på bar gärning.