“Hur smakar det här upplägget då, L-G?” frågar Sveriges bästa sportkommentator Lasse Granqvist en av sina mindre intressanta kollegor, stockhoalmarrren L-G Jansson.
“Ja, själva uppläggets smakar ju fågel, alltså, även om just kvällens matcher kanske inte är turneringens mest distinkta” blir svaret.
Bzzsst… Det sprakar i mitt huvud. Axlarna skjuts uppåt och ryggen kröks av obehag. Där är det där jävla ordet igen! Vad är det med alla dessa sportkommentatorer och deras fascination för spännande ord? Är det svårt att leta upp ett ord man gillar men är osäker på i en ordlista? Eller är det helt enkelt bara mycket enklare att låta svansen skaka hunden och ge orden nya betydelser eftersom sportreferatvärlden har brist på intressanta ord?
Ja men variera er lite då, åtminstone.
Just ordet distinkt har cirkulerat i fotbollssändningar som en flygande bakelse det senaste halvåret, gällande allt ifrån distinkta skott över distinkta vänsterfötter till distinkta spelartyper. Särskilt Pontus Kåmark gillar det ordet. Han kanske tröttnade på att säga “han har en fin vänsterfot”.
distinkt
disti´nkt, som har lätt urskiljbara konturer; tydligt, lätt urskiljbar.
Just det. Så därför säger han att “han har en tydlig vänsterfot” istället. Och när någon skjuter hårt, skruvat rätt i krysset säger man “jösses, vilket lätt urskiljbart skott”.
Och SR-sportens hockeyexpert tycker att nattens matcher inte är de som har de lättast urskiljbara konturerna. God natt.