På sätt och vis var det ju en väldigt harmonisk kväll, det här. Ta bara det faktum att jag fick lyssna på p2 en hel fredagnatt utan att någon enda passagerare under mina 31 körningar ville byta musik.

Men ändå. Jag blev kallad jävla jude inte en utan snarare fem-sex gånger.  Och en snorvalp till flicka tog senare mitt taxilegnummer och registreringsnumret på bilen för att… göra vadå? Kanske anmäla mig för min chef. Undrar vad han kommer att svara när hon ringer och påstår att det är dyrt att åka taxi i en och en halv mil för 200 kronor. Men det är alldeles sant att jag var tvungen att bli otrevlig för att få ut henne ur bilen.

Killen som tyckte att jag var en ockrande taxijude fick naturligtvis inte åka hela vägen hem han heller. Det är alltid svårt att förutse den, men rätt vad det är korsar man den där gränsen när ens självaktning helt enkelt kräver ett ingripande.

Hans problem var att jag inte ville stänga av taxametern:

“Vi kan väl säga trehundra jämnt, ok?”

“Nej, varför då?” (taxametern kommer ju att landa på minst 350 kr, och du har inte ens varit i närheten av att göra ett gott intryck på mig…)

“Nähä.. sjysst… Ja då får vi väl åka förbi bankomaten då. Jag skulle också vilja vara jude och bara sitta och tjäna pengar hela dagarna”.

“Ursäkta vad sa du?”

“Ingenting… Kostar det pengar att stå still här medan jag tar ut pengar också, eller?”

“Ja, naturligtvis.”

“Typiskt judar.”

Han går iväg till bankomaten och jag tänker att det här går ju inte. När han kommer tillbaka spänner jag på en sjyssta killen-mask.

“OK. Ska vi säga trehundra jämnt då?” (sträcker fram händerna)

“OK, sjysst! Men ta det lugnt för fant. Tror du jag ska blåsa dig eller?”

“Pengarna först. Så där ja. Bra. Då kan ni kliva ur bilen nu, för jag kör er inte en meter till.”

“M…m…men varför då?”

“Att du sitter och gapar om “‘judejävlar’ till exempel?”

“Men det var ju ett skämt ju!”

“Jaha, men det var inte roligt. Så nu vill jag åka någon annanstans och köra folk som vet hur man beter sig mot andra människor.”

“Jävla JUDE!!” (han smäller upp dörren så hårt han kan och jag åker därifrån.)

Det var med stor tillfredsställelse undertecknad noterade att paret fortfarande hade flera kilometer hem.

Satt bakom H. Hellström på spårvagnen idag. Tänkte på vad obehagligt det egentligen måste vara att inte kunna röra sig ute utan att kännas igen.

Efter en stund släppte han som vilken göteborgare som helst sitt ex av Metro på stolen bredvid sin och tog sin bandyportfölj för att kliva av vagnen. Men blev stoppad av en brysk hand från sätet på andra sidan gången. Innan jag hann titta upp hade jag hunnit tänka att åhå, nu tänker någon vara pinsam och säga “men hej, är det inte du som är den där Håkan?!”. Det kanske Håkan själv också tänkte.

Men i stället satt där en ilsken pensionär (med toupé och allt!) som bräkte på falköpingska: “Där ska inte tidningen ligga!”

Håkan vände sig med hastiga rörelser om, tog upp sin tidning och placerade den i det därför avsedda stället. Det kändes som om han skyndade av vagnen, faktiskt. Gubbjävel vs. Håkan: 1-0.