Läste för inte så länge sedan ut Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łodz och lade ifrån mig den inte bara med den ambivalenta känslan av att ha läst ett mästerverk vars form jag inte riktigt vill veta av, utan också med en hunger på mer. Eller snarare: ett behov av att få balansera upp fiktionen med mer traditionella former av fakta.

Deportation av judar i Lodz. Källa: Deutsches Bundesarchiv R 49 Bild-1734

Debatten om gränsdragningen mellan fiktion och dokumentärt känns lite uttjatad vid det här laget, så jag ska försöka hålla mig kort. Men jag kan väl nämna så där i förbifarten att när jag på 90-talet läste Sem-Sandbergs Theres, i vilken han på samma sätt – men i ämnet Ulrike Meinhof – blandar ihop fakta och fiktion, var jag för tillfället väldigt påläst. Och jag var inte särskilt imponerad av hur Sem-Sandberg hanterade de få saker vi ändå vet om henne och den intensiva period då hennes liv exploderade.

Därför generar De fattiga i Łodz inte bara den där mäktiga känslan av att läsa fantastisk literatur, utan också en viss oro. Vad är det jag efter läsning omedvetet tror mig veta som kanske är ren fiktion? För att göra en jämförelse: James Ellroy jobbar ju på liknande sätt. Hans Blood’s a rover, som jag läser just nu, blandar friskt mellan ikoner och allmänt kända milstolpar i amerikansk 1900-talshistoria, lägger till klassisk kriminalromanspsykologi och blandar i några typiskt ellroyska överdrifter till protagonister. Allt är extremt färgat av Ellroys språk och fantasivärld. På-låtsas-faktorn är extremt hög.

Men i Łodz går jag till och från vilse. Lär känna personer som jag först tror är historiska men som senare, om jag har tur, visar tydliga drag av att vara påhittade. Samma sak gäller händelser och platser. Jag längtar efter fast mark.

Sem-Sandberg visar en smula nåd i romanens slutord. Men jag började ändå frenetiskt söka efter information av det mer klassiska slaget när läsningen var över. Det hjälpte mig både att få en tydligare bild av Gettot (även om – javisst javisst – även bilder är tagna av ett subjekt till fotograf etc etc) och ger även en mer nyanserad (man skulle kunna tycka att 700 sidor roman borde kunna ge en nyanserad bild av en person, men om det var Sem-Sandbergs syfte så misslyckas han totalt) bild av den mytomspunne judeäldsten i Lodz, Mordechai Chaim Rumkowski.

Det finns naturligtvis massvis av info och bilder på nätet. Den intressantaste nätkällan jag stött på är Litzmannstadt Getto, som kopplar olika företeelser i gettot till den nutida staden. Mycket intressant.

Nedan två små filmer som ger bilder från Gettot, i väntan på den spännande (?) dokumentär jag beställt från USA. Först två tiominuters avsnitt ur filmen Fotoamator (1998) som innehåller färgfoton tagna av en nazistisk funktionär och intervjusnuttar med en överlevande. Det andra är bilder från en nutida utställning om Gettot.