Det har den senaste tiden varit ovanligt svårt att sitta still. Det känns som om jag ägnat mer tid åt att beställa böcker än åt att läsa dem. Och vad gäller film har jag mest fått nöja mig med tv-serier och en del helt oväntade (jag råkar nämligen tycka att vintersporter är riktigt tråkigt) OS-orgier.

Och när jag nu äntligen lyckades ta in en hel film på en gång råkade det vara en som figurerat på flera årets-sämsta-japanska-film-listor och vars recension på Midnight Eye lätt tar sig in på en första plats över årets-värsta-sågningar-av-film överlag.

Nanayomachi (Kawase Naomi, Japan 2009)

Enligt Tom Mes på Midnight Eye så borde den här filmens snarare heta A Tight Tank Top in Thailand. Det kanske är att dra det lite väl långt (hans förakt för Kawase lyser igenom med sån kraft att det nästan måste ha en personlig bakgrund), men visst kan man tycka att den den här berättelsen är ganska planlös och mest försöker ta ton där västerländska filminköpares behov av exotism råder.

En ung och hejdlöst vacker japanska (Hasegawa Kyoko) anländer i ett stökigt och smutsigt Thailand,  förstår knappt ett ord av vad någon säger och hamnar av en slump i ett märkligt hem på landsbygden. Där stannar hon och struttar runt i sin tanktop och umgås med dem som bor där; förutom en kvinna och hennes son även en vacker ung fransman (Claire Denise-favoriten Gregoire Colin) som flytt stressen i sitt riktiga liv för att här lära sig den fina konsten av thailändsk punkt-massage. Den språkliga förvirringen är total – många är de scener då olika personer talar till varandra på sina respektive språk utan att de andra förstår.

Filmen börjar med slutet och sugs långsamt långsamt in i en enda röra av ändlöst vackra bilder utan särskilt mycket till berättelse. De gånger då skådespelarna får försöka spela mot varandra blir läget bara värre. Det faktum att en japansk storstjärna, en fransk indiefilms-darling och två thailändska (av allt att döma) amatörskådespelare  till synes (eller bara för synligt) skall improvisera ihop fungerande scener i detta bräckliga narrativa material får förloppet ofta att verka ofrivilligt komiskt när det troligen är menat att vara spirituellt eller rent av norénskt.

Alldeles i början av filmen spelar bilden av taxichauffören en mycket viktig roll. Nanayo söker efter någonstans att övernatta och får rådet att ta en taxi. Och se där! Precis bakom henne står ju en gul taxibil från företaget “Taxi Meter”. På klassiskt manér står en amerikan (som definitivt inte är skådespelare till vardags) och skriker åt chauffören att han skulle vilja spöa upp honom, jävla “cunt”.

Chauffören sitter kvar och verkar inte bry sig alls. Det är tydligt att han är van och tycker att det ingår i jobbet. Nanayo knackar försiktigt och vänligt på rutan och försöker på sju olika sätt signalera till chauffören att hon har bagage med sig. Till slut tröttnar han på henne och viftar övertydligt: du kan väl för tusan öppna bagageluckan själv, eller? Det kan hon, med nöd och näppe. När hon försöker lyfta sin tunga väska kommer chauffören till slut ut med en suck och hjälper henne att stuva in väskan i bak. De åker i väg, utan att hon riktigt vet var hon ska. Han stirrar på henne i backspegeln när hon genomför en något utmanande ritual för att svalka sig. Hon är obekväm, men somnar.

Och vaknar till synes i djungeln, med en chaufför som gapar åt henne på ett språk hon inte förstår och verkar vilja våldföra sig på henne. Verkar, på grund av språkförbistring och klichén om taxichaufförer som opålitliga galningar som samlar åt sig de fördelar de kan, längst ner på samhällsstegen. Han slår ut med armarna och försöker bevisa sin oskuld, men hon slår honom skräckslaget i ansiktet med sin väska oh springer för sitt liv rätt ut i ingenting, plötsligt rakt in i armarna på Gregoire Colin. Som råkar vara inneboende hos chaufförens syster. Sistnämnde ville alltså, visar det sig sen, bara väl.

Helt opartiskt vill jag nog påstå att chauffören är den mest intressanta personen i den här filmen. Hur nyfiken man än blir på varför Nanayo far till Thailand och irrar runt i skogen, eller försöker förstå filmens dramatiska kärna kring den lille sonen i huset, så är det ändå antydningarna om chaufförens bakgrund som soldat, hans dotter som livnär sig på prostitution, hans haltande gång och enorma tatueringar som lockar mest.

Gregoire Colin spelar en enkel kliché, hans husmor får ingen röst alls. Men egentligen spelar det ingen roll. När filmen är slut sitter betraktaren med ansiktet som en fågelholk och undrar vad det där egentligen handlade om. Men känner en vag subliminal lust att genast åka till Thailand och utforska den vackra turistfria landsbygden. Filmens officiella hemsida är också mycket riktigt fylld med resebyrå-annonser.