I Fria Tidningen skriver jag om London River och under detta oroar jag mig tvåfaldigt. För det första är jag rädd för att mitt öppna sinne för film (den egenskap som gör att jag kan uppskatta film i nästan vilken genre som helst, och som jag i normalnegativa stunder snarare kallar för min estetiska ryggradslöshet) egentligen gör mig olämplig att skriva det som brukar kallas recensioner (tyskar kallar det för det mycket mer användbära “anmälan”). Read the rest of this entry »

Ju mer tiden går sedan jag såg den oscarsvninnande dokumentären The Cove (Louie Psihoyos, 2009) desto mindre tycker jag egentligen om den. Att så lite som ett dygns distans ska räcka till för att få mig från rekommendationslusta till allmänt neggande angående en film är förstås en smula alarmerande. Det antyder att filmmakarna använder sig av en hel del känslomässiga tricks för att få mig på båten. Dessutom får det mig att tvivla på mitt eget omdöme (för en stund så svalde jag det ju). Och det får mig i förlängningen att undra var jag egentligen står. Read the rest of this entry »

Bruce Lee hade en gång en vän och elev med det fantasieggande namnet Stirling  Silliphant. Denne fick igång en riktigt lyckad karriär (inklusive Oscar) som manusförfattare i Hollywood. Innan Lees karriär gick för egen maskin (producenterna trodde inte på “etniska” kineser i amerikanska filmer och gav till exempel huvudrollen i tv-serien Kung Fu, som Bruce Lee själv utvecklat, i sista stund till o-kinesiske och högst o-kampsportkunnige David Carradine) skrev Silliphant flera gånger in Lee i sina manus och fick också in honom som koreograf vid olika filmproduktioner. De båda hade också ett gemensamt manusprojekt på gång, som gick så långt som till att de åkte till Indien för att leta efter lämpliga inspelningsplatser tillsammans med James Coburn.

Det roligaste samarbetet dem emellan är dock tveklöst de två scener som Silliphant skrev åt Bruce Lee i filmen Marlowe, från 1969. Se dem nedan. Obetalbart.

Fredagkvällen ägnades åt en uppsjö av olika saker. Bland annat förklarade jag konceptet “dricks” för min förvånade son, som inte fick mattematiken att gå ihop på den lokala pizzerian. Vi fick bara några minuter senare ta del av ett exempel på hur bra det kan vara med såna kunskaper, när en liten kille (kanske 12 år) försökte verka världsvan på Coop och sa “det är jämt så”. Den förvånade kassörskan sa “Va? Jaha.. ja då får du stoppa kronan i den där Haitibössan istället” och killen matade förvirrat ner enkronan i betalautomaten medan han mumlade en liten monolog om att han inte behöver en massa enkronor. Nåväl.

Hemma gav vi oss i kast med en skatt från det förflutna. Nu när barnen har fått upp åldern för det har vi emellanåt tittat på filmer jag själv tyckte om som liten – en återvändo som flera gånger visat sig vara mycket intressant. Hur skulle nu Snuten i Hollywood te sig, dryga 25 år efter inspelningen? Read the rest of this entry »

En av mina mer surrealistiska polisupplevelser ägde rum för cirka två år sedan men lever ändå kvar ganska livligt i mitt minne.

Det var tidigt på kvällen men hade mörknat. Jag skulle köra en kvinna och hennes dotter från Munkebäck till Lundby och var på väg att passera det sista rödljuset innan avfarten mot E20 när detta slog om till gult. Under en milisekund gjorde jag bedömningen att jag var för nära för att kunna stanna på ett civiliserat sätt, men valde sedan ändå att bromsa in så gott det gick och landade med framhjulet dryga metern på fel sida stopp-markeringen. Read the rest of this entry »

Jiraiya the Hero / Goketsu Jiraiya

Makino Shozo, Japan, 1921

Eftersom oscarsgalan bara gjorde mig trött ägnade jag en timme åt en helt ny Japansk bekantskap istället. Jag såg för första gången en film med Onoe Matsunosuke (1875-1926), som var örikets första riktigt stora filmstjärna. Enligt vissa uppgifter hann han med att göra över 1000 filmer under sin korta karriär. Bara regissören Makino Shozo allena gjorde hela 70-80 filmer per år med honom i huvudrollen. Read the rest of this entry »

När kvällstidningslöpen för några dagar sedan  började hänga ut Emil Forselius efter dennes självvalda död hade jag just läst ut boken som gjorde Ann Heberlein till Sveriges självmördarspråkrör nr 1: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det var en fantastisk bok. Det var en jobbig bok. Det var en bok jag av flera obehagliga skäl kan relatera till, men som jag samtidigt snart funderade över om den alls hade någonting att lära mig. Heberlein går ut oerhört offensivt – kastar ur sig en sån där skrift som i recensionerna får det självklara tillmälet en otroligt uppriktig bok. Första halvan av boken sträckläste jag.

Hon skriver om sig själv på ett sätt som jag aldrig skulle våga göra. Självutlämnade på en nivå mer än väl anpassad till dokusåpa-eran. Hon riskerar (eller medvetet river ner?) sitt anseende för att få kraft bakom sina ord. Får sig själv att framstå som självupptagen, hänsynslös, hysterisk (tack för att du aldrig använde det ordet).

Ärendet som smyger sig in bakvägen är att visa depressionen och självmordet finns överallt. Att det inte är något att skämmas för. Att även framgångsrika, “lyckade” människor som hon själv kan vara djuuuupt nere i den smeten, fast det inte alltid märks på ytan. Hon kräver synliggörande. Hon kräver vård (inte bara till sig själv, utan allmänt). Hon kräver respekt. Read the rest of this entry »

Jag vevade ner rutan och hejade glatt. Han besvarade det med: “Jaha? Tomgångskörning max 1 minut!?”

Jo. Jag vet om att den regeln finns. Jag vet att den i teorin gäller även yrkeschaufförer. Även när det, som i natt, är 14 minusgrader. Men jag har aldrig hört någon uttala det. Särskilt inte en myndighetsperson, med den där myndigt nedlåtande tonen. “Tomgångskörning max 1 minut!?” Så till en början tittade jag bara storögt på honom och sa: Read the rest of this entry »

Ytterligare en karaktär som jag gått och förälskat mig i. Och fortsätter att följa, trots att jag är säker på att känslan från den första säsongen aldrig kommer att infinna sig igen. Dexter, den nördige lille blodanalytikern vid Miamipolisen. Som råkar ha en inre drift som är något mer komplex än att behöva tugga i sig en Magnum då och då. Som måste mörda människor, och som av sin “far” tränades att endast döda såna som verkligen förtjänar att dö.

Böckerna som serien, i synnerhet den första säsongen, baseras på, verkar ha hållit stilen. Säger jag utan att ha läst dem, baserat på innehållsbeskriviningar i nätbutiker. Medan TV-serien redan efter den första säsongen helt tydligt släppte en liten, liten smula på den allra mest skruvade mörka humorn och gav Dexter lite av sin förlorade personlighet åter. TV-versionen av Dexter blivit en självsäkrare person som inte alls befinner sig där ute i det stora ingemanslandet när det gäller allt ifrån livets mening till sociala konventioner. Som ju var just det som fick mig att fastna för serien från början (om man nu bortser från fantastiske Michael C. Hall, som är en anledning att se serien i sig.) En karaktär för vilken varje steg i vardagen är en del i ett spel, och som hela tiden kommenterar detta spel för betraktaren i sin cyniska voice-over. När man saknar känslor, men vill framstå som att man har några: hur gör man då?

Fjärde säsongens Dexter har känslor. Det blir förvirrande till en början, men han en femhövdad familj, och den verkar ha blivit mer för honom än ett alibi. Även om han inte alltid vet hur man gör, tycks det som om han känslomässigt är en egen identitet på spåren är fokuserad på att få den nya delen av den – som familjefar – att smälta ihop med den redan befintliga – seriemördaren.

Han tror sig hitta någon slags rollmodell i det dubbelliv John Lithgows karaktär Arthur Mitchell och seriens tolv episoder utvecklar sig till en tvekamp dem emellan (som tyvärr inte riktigt har den nerv som utvecklingen mot tidigare motståndare har haft), samtidigt som Dexter grubblar fram och tillbaka om det verkligen är möjligt att förena sina två sidor. Det blir lite lojt. En svag fjärde säsong, som dock fick en rasande fart mot slutet, och faktiskt i slutkapitlet antyder att “min” Dexter skulle kunna vara på väg mot nya storhetstider.

Missa förresten inte den lilla webbserien Dexter: Early Cuts. Små, tecknade episoder som ger inblick i mördarens väg mot fulländning.

Michael C. Hall och Jennifer Carpenter, som spelar varandras syskon i serien, är gifta med varandra i verkligheten. Undrar hur man förhåller sig till det vid inspelningarna.