När kvällstidningslöpen för några dagar sedan började hänga ut Emil Forselius efter dennes självvalda död hade jag just läst ut boken som gjorde Ann Heberlein till Sveriges självmördarspråkrör nr 1: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Det var en fantastisk bok. Det var en jobbig bok. Det var en bok jag av flera obehagliga skäl kan relatera till, men som jag samtidigt snart funderade över om den alls hade någonting att lära mig. Heberlein går ut oerhört offensivt – kastar ur sig en sån där skrift som i recensionerna får det självklara tillmälet en otroligt uppriktig bok. Första halvan av boken sträckläste jag.
Hon skriver om sig själv på ett sätt som jag aldrig skulle våga göra. Självutlämnade på en nivå mer än väl anpassad till dokusåpa-eran. Hon riskerar (eller medvetet river ner?) sitt anseende för att få kraft bakom sina ord. Får sig själv att framstå som självupptagen, hänsynslös, hysterisk (tack för att du aldrig använde det ordet).
Ärendet som smyger sig in bakvägen är att visa depressionen och självmordet finns överallt. Att det inte är något att skämmas för. Att även framgångsrika, “lyckade” människor som hon själv kan vara djuuuupt nere i den smeten, fast det inte alltid märks på ytan. Hon kräver synliggörande. Hon kräver vård (inte bara till sig själv, utan allmänt). Hon kräver respekt.
Mycket bra.
Samtidigt är hon (eftersom texten ju vill vara så uppriktig blir det “hon”) obehaglig. Hon ser sig själv som drabbad, precis som alla andra drabbade, men uppvisar kristdemokratens typiska oförmåga att relatera till dem (de som knarkar, de som är hemlösa, de som inte reser sig på sju) som något annat än människor som inte tar ansvar för sina liv. Hon är ju det levande beviset på att det går att ta sig fram i livet trots att det är jävligt synd om en, eller hur? Hon mår ju skit. Hon är ju sjuk. Ändå gör hon poäng av att aldrig ställa in. Att alltid lämna in före deadline. Och hon klarar, om än ibland med ett nödrop, alltid av att betala hyran.
Nåja. Hon antyder ju tidigt att hennes egen verklighet i viss mån står i konflikt med den kantianska teori som väglett henne i skrivandet om skuld och om ansvar. Hon trasslar in sig i det någonstans i mitten av texten och den här boken är väl inte rätt forum för att hitta ut ur det. Den beskriver ju vägen mot en undergång. Då ska man kanske inte behöva vara allt för konstruktiv.
Jag lade ifrån mig den utlästa boken med en känsla av att inte ha blivit så påverkad som jag efter omständigheterna kanske borde ha blivit (och jag vet om att detta är ett märkligt och orättvist omdöme – särskilt i ljuset av allt lidande som den här boken formligen dryper av . Det känns nästan som om jag är orättvis som alls har någon åsikt om den här boken). Men jag skulle hemskt gärna vilja läsa uppföljaren. Den som tar vid vid det avsked som Jag vill inte dö… slutar med. För Ann Heberlein sitter ju uppenbarligen fortfarande och lämnar in texter i god tid innan deadline på Expressen.
***
Nu har Emil Forselius gått bort per egen hand. Jag visste inte vem han var men känner ändå att det är så oerhört jävla tragiskt att han dag efter dag, på löpsedlar över hela landet, skall vikas ut, och dessutom behöva gå under namnet Wallander-skådespelaren.
Är det troligt att det var så han ville bli ihågkommen? Wallander-skådisen vars självmord man kunde läsa om på dörren till ett minilivs på Älvsborgsgatan i Göteborg, och på tjugotusen andra ställen till. Han var småbarnfar. Han hade medverkat i 15 filmer och ännu fler teaterpjäser. Och fått en guldbagge. Och, förstås, medverkat i en Wallanderfilm. Låt honom vara i fred. (Ja, det gäller även mig själv.)
Det var förstås bara en tidsfråga innan Heberlein skulle ge sin syn på saken, och den här gången är hon verkligen helt rätt ute. I Expressen skriver hon om medias märkliga syn på det här självmordet som ett mysterium, och gör även den efterlängtade kopplingen mellan självmordsstatistik och trafikolycksstatistik. Den jämförelsen är inte bara rimlig utan också viktig. Den ständiga hets som råder kring nollvisionen skulle med största lätthet kunna överföras till självmord och psykiatrisk vård. Man skulle till och med kunna ta bort nollvisionen från trafiken och lyfta över resurserna till psykiatrin. Vi skulle få ett bättre och rättvisare samhälle, helt klart.
Nu ska jag se på Dollhouse och tänka på något helt annat. Eller rent av ingenting alls.