Fredagkvällen ägnades åt en uppsjö av olika saker. Bland annat förklarade jag konceptet “dricks” för min förvånade son, som inte fick mattematiken att gå ihop på den lokala pizzerian. Vi fick bara några minuter senare ta del av ett exempel på hur bra det kan vara med såna kunskaper, när en liten kille (kanske 12 år) försökte verka världsvan på Coop och sa “det är jämt så”. Den förvånade kassörskan sa “Va? Jaha.. ja då får du stoppa kronan i den där Haitibössan istället” och killen matade förvirrat ner enkronan i betalautomaten medan han mumlade en liten monolog om att han inte behöver en massa enkronor. Nåväl.
Hemma gav vi oss i kast med en skatt från det förflutna. Nu när barnen har fått upp åldern för det har vi emellanåt tittat på filmer jag själv tyckte om som liten – en återvändo som flera gånger visat sig vara mycket intressant. Hur skulle nu Snuten i Hollywood te sig, dryga 25 år efter inspelningen?
Svaret blev att den har överlevt mycket bra. Eddie Murphy var verkligen riktigt rolig en gång i tiden och här har han ju dessutom med sig ett helt galleri av fina birollsinnehavare (Judge Reinhold, var tog du vägen!?). Det faktum att Snuten i Hollywood en gång i tiden blev nominerad till en Oscar för bästa originalmanus lämnar mig visserligen med ansiktet som en fågelholk. Men Murphys karaktär är charmig (och känns som en föregångare), filmen suger lagom många poänger ur kulturkrockarna mellan det skitiga Detroit och det vackra men pennalistiska Beverly Hills och har en fantastisk skurk – en riktig thug – i den där skådespelaren som man alltid ser överallt men som ingen vet vad han heter.
Jag är lite glad att jag hittade en riktig liten idolbild på Jonathan Banks. Det är nämligen inte i så många sammanhang som den här herren fått markera läckringen. Han sägs vara en duktig karaktärsskådespelare (vilket man också får en känsla av i den lilla scenen då han som hastigast spöar upp Axel Foley på det där lagret) men hans udda utseende lämpar sig tyvärr bättre för ganska stereotypt elaka personer.
Snuten i Hollywood är den film som han är mest känd för, men han har i skrivande stund 126 olika titlar på sin IMDB-lista. Vid två-tre tillfällen har han tillhört den fasta besättningen av någon tv-serie (någon kanske minns någon av hans 74 avsnitt av Whisguy?) men hans vanliga arbetsområde är alltså bistra biroller i filmer och allehanda inhopp i olika TV-serier. När jag tittar igenom listan känns det som om han varit med i dem alla: från Dexter över Cold Case, ER, CSI, Shark, Alias, Walker – Texas Ranger, Matlock, Star Trek – Deep Space Nine, Perry Mason, Cagney & Lacey och Falcon Crest till… det Lilla huset på prärien.
Herre gud kan inte någon ge karln en ordentlig huvudroll i en vettig film? Bara på prov, liksom…