Ju mer tiden går sedan jag såg den oscarsvninnande dokumentären The Cove (Louie Psihoyos, 2009) desto mindre tycker jag egentligen om den. Att så lite som ett dygns distans ska räcka till för att få mig från rekommendationslusta till allmänt neggande angående en film är förstås en smula alarmerande. Det antyder att filmmakarna använder sig av en hel del känslomässiga tricks för att få mig på båten. Dessutom får det mig att tvivla på mitt eget omdöme (för en stund så svalde jag det ju). Och det får mig i förlängningen att undra var jag egentligen står.

På djurens sida, givetvis. Vegetarian sedan urminnes tider och vegan under ett tiotal år. Så det är ju inte fråga om det. Men The Cove handlar ju inte om människans relation till djur överlag, utan om delfiner. Det vill säga gulliga djur. Vi diskuterar inte det sunda i all fisk vi äter. Argumentationen är istället den klassiska: “Har ni SETT vad DOM gör med de gulliga delfinerna?”

Det är vidrigt, det som händer där i bukten. Det förtjänas att göras film om. Och filmen innehåller ett spännande personporträtt också (Ric O’Barry, som en gång i tiden var med och skapade delfin-hypen som tränare till Flipper, men fick en uppenbarelse och sedan dess varit ihärdig delfinaktivist). Men båda dessa inslag kommer faktiskt lite i skymundan av räddarteamets självbespeglingar. Vad vi i praktiken har framför oss här är en film om ett gäng handlingskraftiga havsentusiaster med Hollywood-anknytning som upptäcker en orättvisa (som är tillräckligt långt ifrån den egna horisonten) och bestämmer sig för att vara den rättrådige räddaren från väst. De skaffar fram en massa högteknologiska kameraprylar och skrider till verket för att låta världen se vad det är som händer där borta. Bra.

Problematiskt? Till exempel fokuset på dom. I hela filmen förekommer, så vitt jag kan minnas i skrivande stund, bara två japaner som uttalar sig kritiskt om delfinhanteringen. Det är över på några sekunder och har dessutom bara med ett sidospår att göra (de är kritiska till att barnen får kvicksilverhaltigt delfinkött i skolorna). Desto fler japaner av typen skumma, hotfulla, lismande, listiga, falska och överbyråkratiska möts vi av i The Cove. Kalla mig naiv, men jag tänker mig att man måste kunna hitta åtminstone några japaner som är beredda att hålla med om att det som händer i bukten är vidrigt. Särskilt i ljuset av att delfinkött sägs ha väldigt låg status i Japan. Varför inte låta dem säga det i filmen då?

Istället får vi amerikan efter amerikan som på olika sätt förklarar just delfinens särställning bland djuren. Delfiner kan tänka, delfiner kan känna, delfiner har intelligens och kan kommunicera. Delfiner kan till och med ta självmord. Allt detta så klart för att dölja filmens största problem: grisar, kor, får, höns och varför inte torsk är också djur och jävlar vilket elände de får stå ut med innan de… just det: dödas. Av amerikanska, franska, svenska bönder som är lika angelägna om att få ha sitt levebröd kvar som deras japanska motsvarigheter.

Nu känner jag dock att jag måste understryka en gång till: det är synd om delfinerna. Det tycker jag verkligen. Också. Men den här filmen är helt enkelt inte färdig. Jag tycker att det är jättekonstigt att den fick en Oscar. Ska ta och se de andra kandidaterna inom kort.