I Fria Tidningen skriver jag om London River och under detta oroar jag mig tvåfaldigt. För det första är jag rädd för att mitt öppna sinne för film (den egenskap som gör att jag kan uppskatta film i nästan vilken genre som helst, och som jag i normalnegativa stunder snarare kallar för min estetiska ryggradslöshet) egentligen gör mig olämplig att skriva det som brukar kallas recensioner (tyskar kallar det för det mycket mer användbära “anmälan”).
För det andra, i förlängning av detta, är jag rädd för att hemfalla åt mitt sedvanliga “bromsande”, det vill säga en sorts negativ grundinställning som skall rädda min kritiska integritet och som lätt välter över i meningslöst neggande. Sistnämnda problem är jag för övrigt långt ifrån ensam om bland människor som på ett eller annat sätt yttrar sig tyckande om kultur.
Jag ansträngde mig således att inte skriva ner filmen i onödan. Och i just det här fallet verkar det ha slagit över åt det andra hållet. Efter en semiprofessionell korrektur fick jag tillbaka texten med rubrikförslaget “Lågmält och lysande i främlingsfientlighetens London”.
Lysande tyckte jag nu verkligen inte att den var. Den var fin på ett typiskt (och lite tröttsamt) Folkets Bio-sätt (trots att Non Stop står för distributionen). Det var spännande att se Sotigui Kouyaté i en så stor roll. Och den var överraskande på ett par tre ställen. Så pass att det räddade hela filmen från att bli en stereotypridande pamflett.
Scenen jag syftar på i slutet av recensionen, den som lyfter fram mina egna fördomar, är den då Ousmane på den vita kvinnans begäran blir tagen till förhör, och man som åskådare redan kan se framför sig hur den mörkhyade annorlunda mannen nu kommer att hamna i en kafkaesk främlingsfientlig justitiehärva. Istället visar sig den vite förhörsledaren vara både fransktalande och muslim, och kvinnan och den förhörde körs efter ett kort samtal hem tillsammans. En mycket lyckad vändning.