Jag vevade ner rutan och hejade glatt. Han besvarade det med: “Jaha? Tomgångskörning max 1 minut!?”

Jo. Jag vet om att den regeln finns. Jag vet att den i teorin gäller även yrkeschaufförer. Även när det, som i natt, är 14 minusgrader. Men jag har aldrig hört någon uttala det. Särskilt inte en myndighetsperson, med den där myndigt nedlåtande tonen. “Tomgångskörning max 1 minut!?” Så till en början tittade jag bara storögt på honom och sa:

“Eh…”

Men det skoningslösa svaret: “Du ska säga ‘Ja’! Det är ett brott mot den lokala ordningsstadgan det här!”

I det här skedet vill jag givetvis skratta. Efter fem år som yrkeschaufför får jag äntligen höra någon hänvisa till “den lokala ordningsstadgan” för att jag haft motorn på för länge. Men jag skrattar inte. Det får man inte göra när man har med poliser att göra, hur löjligt de än beter sig.

Varför?

Jo, därför att alla poliser jag stött på i mitt yrkesverksamma liv alltid (och nu överdriver jag verkligen inte) inleder en konversation med att mer eller mindre öppet visa vad de kan sätta dit en för om man på minsta sätt visar missaktning mot dem.

I det här fallet började Herr Polis alltså med att hota med att göra rättssak av att jag bröt mot den lokala ordningsstadgan i tomgångskörningsfrågan. Strax därpå lade han till en möjlig bot för felparkering.

Två bilar från mitt bolag var beställda till krogen Halta Lottas, där man i princip inte kan stå och vänta på någon utan att stå i vägen för någon annan. Det är omöljligt. Den andra bilen hade kommit fram före mig och stod mitt i korsningen, på ett sätt som till och med jag upplevde som provocerande. Så jag själv svängde runt hörnet och ställde mig mitt på (ni vet: snövallar och parkerade bilar överallt) en liten otrafikerad gata (klockan var ändå närmare två på natten). Och just för att kunna flytta på mig snabbt lät jag motorn gå.

En polisbil stannar. Jagar bort den andra bilen. Jag flyttar på mig ytterligare någon bit för att verkligen inte provocera någon i onödan. Tre poliser reser sig upp och går mot krogen. En fjärde kommer fram till mig och börjar oja sig om min tomgångskörning. Samtidigt som han plockar fram standardvapnet: Alkoholtestet. Nu ska jag, otillförlitliga lilla taxikräk, få blåsa. Eftersom det är så jävla troligt att jag tomgångskör påverkad. Jag stänger av motorn.

“Nej, du får inte parkera var som helst heller. Det är förbjudet att parkera så här.”

“Eh.. Ok. Ska vi flytta lite på oss nu medan du gör blåstestet, då kanske?”

“Nej, nu står vi här! Och du kan plocka fram körkortet. Och så ska jag se taxiförarlegitimationen. Och vilotidsboken. Och du får skriva ut en PK1-remsa åt mig!” Hela baletten. På ett sätt jag aldrig varit med om förr.

“OK… Få se nu…” säger jag. Det har nämligen på mina fem år i taxin bara hänt en enda gång att en poliskonstapel vill ha ut nyss nämnda remsa, så jag får klura lite med taxametern för att hitta funktionen för att skriva ut den. Det finns två olika möjliga polisrapporter att skriva ut. Ingen av dem heter PK1. “Är det den här eller den här du behöver?” säger jag och pekar på skärmen.

“Det ska du veta! En PK1-rapport ska jag ha”

“Ja men…” Ok. Jag chansar på en av rapporterna. Trots att jag vet att allt är korrekt ifyllt i mina papper så blir jag nervös. Jag vet ju redan att det kan sluta med böter för tomgångskörning och felparkering, vilket i sig skulle radera mer än innevarande helgs samlade inkomster. Dessutom vet jag att om han verkligen vill, så kan han sätta dit mig för mer saker också. Antingen hittar han nåt i mina papper som inte stämmer överrens med det komplicerade regelverket. Eller så ger han sig på bilen, som jag ju tekniskt sett också har ansvar för (och vars högra backspegel exempelvis är trasig).

Han börjar titta på remsan jag ger honom, och jämför den med uppgifterna jag skrivit i min vilotidbok. Samtidigt ger han med myndig stämma uttryck för allt taxidrägg-fuffens han letar efter. “Ja, nu är det bäst för dig att det verkligen står att du har loggat in 20.15 och ingenting annat”.

Jag tittar fortfarande på honom med stora ögon. Söker efter någon slags mänsklig kontakt. Inte bara för att jag ju inte alls förstår vad som fick honom att vilja trampa på mig just då, utan också för att vi ju på något sätt ändå borde ha saker gemensamt. Vi är i samma ålder. Båda jobbar i den nattliga trafiken och får se och vara med om saker som är påfrestande för inställningen till människor överlag. Vad var det som gör att jag i hans ögon är ett jävla taxidrägg som han får använda för en stunds förströelse i form av fullständigt meningslös maktutövning? Varför ville han trampa på mig? Kanske som ett litet uttryck för dessa funderingar sa jag, fullständigt uppriktigt: “Du, jag försöker verkligen göra allting rätt.”

Hans svar: “Jaha. Men det gäller att lyckas också.”

Jag ville såklart fråga vad han höll på med. Eller slänga ur mig någon av de dräpande kommentarer jag annars är så bra på. Jag ville åtminstone fråga efter hans namn för att eventuellt, i en framtida stund av övermod, rapportera om det här till hans överordnade.

Men det vågade jag ju inte. Några tusen i möjliga böter är allt som krävs för att få mig på knä. Förnedrad utan att våga svara. Usch. Jag skäms för det.

Medan jag funderade kom mina kunder. En av dem råkade vara L., en storägarna (och utbildarna) på bolaget jag arbetar för. Vilket skapade en ännu märkligare situation. Trots att L. var onykter förstod han att situationen var snedvriden och ägnade herr Polis mer uppmärksamhet än vad herr Polis ville ha (av någon annan än mig – taxidrägget). Nu muttrade Herr Polis istället istället:

“Nej. Det här är inte den rapport jag behöver. Men nu är jag trött på dig. Åk.”

Och jag sa:

“Men L. här jobbar också på det här företaget. Han kan hjälpa mig att dra ut en ordentlig PK1-remsa, så kan du få se att allting stämmer.”

“Nej, jag är trött på dig nu. Du får inga böter den här gången. Åk nu! Och se till att du lär dig hur man drar ut en PK1-remsa!”

Så jag åkte lugnt och försiktigt därifrån. Jag och L. tittade på varandra. “Vad fan är en PK1-remsa för något?” sa han.