Werner Herzog, som för övrigt av självaste Nicolas Sarko(fa)gozy valts ut att belönas med Officier dans l’ordre de la Légion d’honnoeur (ung. Franska främlingslegionens officersorden – enligt Herzogs hemsida “in recognition of Werner Herzog’s long and close connection with France and the French cinema) berättar i filmen nedan om sitt senaste filmprojekt: en 3D-dokumentär om grottmålningarna i Chauvet-Pont-d’Arc.

(Via Kulturnytt)

Förlåt.

Jag är så upptagen med att gilla saker från andra länder att jag allt mer tycks tappa taget om härvaron. Som tydligast blir detta i frågan om musik.

Ok. Så jag är inte känd för att se svenskhet som ursäkt. Man behöver inte kräva mindre av musik bara för att den framförs av svenskar. Det är en åsikt som kan appliceras även på andra saker, som till exempel “film” eller “uppförande” och jag kan tänka mig försvara den ungefär såhär: jodå, i Sverige är Kent exceptionella, men ställ dem i ett internationellt sammanhang och de ser ut och låter som gossar från fritidsgården. Onödigt. Kent, alltså.

(För exemplets skull nämner jag här en artist som faktiskt kan sjunga rent, vilket i svensk musikjournalistik inte alls verkar vara ett kriterium. Inte så länge man diskuterar svenska artister. Det räcker med inlevelse. Själv klarar jag inte ens av Neil Young när han sjunger falskt.)

Men Kent åsido. Idag skäms jag ändå. Min arrogans blev just avklädd, tursamt nog när ingen såg på. I skrivande stund sitter jag och lyssnar förtjust på Love is All. Som är ett band från min hemstad och som jag visst hört talas om någon gång, men aldrig lyssnat på eller ägnat någon uppmärksamhet på annat vis heller. Varför inte det?

Och vad krävdes för att det skulle bli ändring?

Jo, jag råkade läsa om ett intressant band från Sverige i nätupplagan av trygga gamla veckotidningen Die Zeit. Där beskrevs detta band, som redan i en initial beskrivning passar mycket bra in i min filsamling, så målande och kärleksfullt (“Schwedenpop + Saxofon = Punk”) att jag följde artikelns råd och kollade upp – och gillade.

Sedan skämdes jag när jag insåg att de var från min egen stad. Och ännu värre blev det när jag insåg att de på sin lilla bild på Spotify/AllMusicGuide till och med poserar framför the one and only Korv Kiosk, som jag regelbundet passerar med min likaledes kräsne hund.

Så förlåt, ni i det där grymma bandet. Härmed uppmanar jag alla att lyssna på Love is All. Jag själv kommer sannolikt inte att göra det igen. Vilket förvånar mig, och sabbar hela den här texten, men det är sant, så jag skriver det ändå. Men jag lovar att framöver försöka bredda min upptäckarglädje till att även gälla min egen hemma(maria)plan.

Dagen började rätt bra med ett skrattanfall vid frukostbordet när jag läste om det senaste inslaget i katolska kyrkans utdragna pr-självmord. Nu känner de sig inte bara utsatta för en ny form av antisemitism utan menar sig dessutom ha bevis för att det lavinartade inslaget av pedofili i de egna leden inte beror på celibatslöftet. Nej nej. Det beror på homosexualitet. Helt klart. Det är sanningen. Amen.

Det var morgonen det. Resten av dagen tänker jag inte låtsas om. Det enda som förtjänar ett omnämnande är belöningen för att jag stod ut. Ett härligt gammalt (inte rykande färskt utan en sån där skinande blank plastgrej utan repor som man plötsligt har turen att hitta längst in i en prylbod) avsnitt av Miami Vice.

Junk Love. Avsnittet kom ganska tidigt under andra säsongen och innehåller i stort allt man kan önska sig. En ofrivilligt prostituerad som kan locka fram Crockets mjukare sidor när han vill rädda henne (och Jan Hammers smekande signaler för: “nu är Crocket lite bekymrad“, för övrigt en gammal favoritlåt som jag kanske inte är stolt över), sjukhusmiljö med gigantiska fyrkanter i olika pastellfärger, exploderande yachter, Crocket och Tubbs undercover på stora kokainkalas, drug-runs i höghastighetsbåtar, ett högdramatiskt avslut som passar oväntat väl in på det här inläggets inledning, fantastisk 80-talsmusik, i synnerhet den här:

Och, hoppsan, jag glömde visst att nämna det: Miles Davies som rutinerad hallick. Det är tv-historia, det.

I november 1985 gick det här avsnittet för första gången på amerikansk tv. Jag minns att jag följde Miami Vice med stor entusiasm när det nådde svensk tv. Framförallt minns jag dock ett avsnitt som jag inte såg. Jag var på något slags klassresa och min mor hade lovat spela in, på den där nya högteknologiska mackapären som stod under tv:n. Men hon hann inte spola tillbaka bandet, eftersom hon trodde att det enda sättet att spola var göra det med bild.

Det kanske var första gången som jag verkligen insåg att jag började springa om mina föräldrar i förståelse av teknik. Jag undrar när det ögonblicket skall inträffa med mina egna barn. De är snart i samma ålder.

Jag tillhör den allt ynkligare kategori människor som fortfarande får en morgontidning hemburen till ytterdörren varje dag. Inte bara en, förresten, utan två. Eller, nej, häromdagen blev jag lockad av ett desperat SVD att testa gratis i en månad, så nu har jag faktiskt tre. Det kan verka excentriskt. Jag läser ju, liksom de flesta andra, nyheterna på nätet eller hör dem på radio så länge de fortfarande är nyheter. Men det är en vana jag inte lyckas göra mig av med: det fördjupade reportaget till frukostkaffet. Ja, så vill jag ha det.

I själva verket läser jag dock Ellroy till frukostkaffet och använder papperstidningar mest till att hånfullt sucka över befängda analyser. Eller nej, nu överdriver jag faktiskt.

Jag läser DN för den – åtminstone fram till den nyannonserade nedskärningen – överlägsna bevakningen av Staten och Kulturen och Kapitalet. Och Gp för att jag bor i Göteborg och även denna drake, beroende på sammanhang, kan uppfattas som en alternativ pressröst. Och för sportsidorna. Vilket är helt absurt, så som de ständigt dissar GAIS.

Men, som Ludvig Rasmusson en gång sa om Ballerinakexen: det är blandningen som är godast. Att kunna jämföra GP och DNs olika beskrivningar av saker är ofta stor underhållning. Senast förra helgen, när båda tidningarna samtidigt drog igång sin valbevakning och framsidorna såg ut så här: