Werner Herzog, som för övrigt av självaste Nicolas Sarko(fa)gozy valts ut att belönas med Officier dans l’ordre de la Légion d’honnoeur (ung. Franska främlingslegionens officersorden – enligt Herzogs hemsida “in recognition of Werner Herzog’s long and close connection with France and the French cinema) berättar i filmen nedan om sitt senaste filmprojekt: en 3D-dokumentär om grottmålningarna i Chauvet-Pont-d’Arc.

(Via Kulturnytt)

Förlåt.

Jag är så upptagen med att gilla saker från andra länder att jag allt mer tycks tappa taget om härvaron. Som tydligast blir detta i frågan om musik.

Ok. Så jag är inte känd för att se svenskhet som ursäkt. Man behöver inte kräva mindre av musik bara för att den framförs av svenskar. Det är en åsikt som kan appliceras även på andra saker, som till exempel “film” eller “uppförande” och jag kan tänka mig försvara den ungefär såhär: jodå, i Sverige är Kent exceptionella, men ställ dem i ett internationellt sammanhang och de ser ut och låter som gossar från fritidsgården. Onödigt. Kent, alltså.

(För exemplets skull nämner jag här en artist som faktiskt kan sjunga rent, vilket i svensk musikjournalistik inte alls verkar vara ett kriterium. Inte så länge man diskuterar svenska artister. Det räcker med inlevelse. Själv klarar jag inte ens av Neil Young när han sjunger falskt.)

Men Kent åsido. Idag skäms jag ändå. Min arrogans blev just avklädd, tursamt nog när ingen såg på. I skrivande stund sitter jag och lyssnar förtjust på Love is All. Som är ett band från min hemstad och som jag visst hört talas om någon gång, men aldrig lyssnat på eller ägnat någon uppmärksamhet på annat vis heller. Varför inte det?

Och vad krävdes för att det skulle bli ändring?

Jo, jag råkade läsa om ett intressant band från Sverige i nätupplagan av trygga gamla veckotidningen Die Zeit. Där beskrevs detta band, som redan i en initial beskrivning passar mycket bra in i min filsamling, så målande och kärleksfullt (“Schwedenpop + Saxofon = Punk”) att jag följde artikelns råd och kollade upp – och gillade.

Sedan skämdes jag när jag insåg att de var från min egen stad. Och ännu värre blev det när jag insåg att de på sin lilla bild på Spotify/AllMusicGuide till och med poserar framför the one and only Korv Kiosk, som jag regelbundet passerar med min likaledes kräsne hund.

Så förlåt, ni i det där grymma bandet. Härmed uppmanar jag alla att lyssna på Love is All. Jag själv kommer sannolikt inte att göra det igen. Vilket förvånar mig, och sabbar hela den här texten, men det är sant, så jag skriver det ändå. Men jag lovar att framöver försöka bredda min upptäckarglädje till att även gälla min egen hemma(maria)plan.