“Äntligen!”

Det var min första tanke, när jag läste att Transportstyrelsen lämnat in ett förslag till regeringen om att man nu ämnar att rensa upp, åtminstone lite (att helt enkelt ta och reglera priserna uppfattas fortfarande som toksocialistiskt) i taxiträsket.

Alltså, inte träsket i betydelsen att en taxiförarlegitimation inte garanterar kunden något annat än att att föraren, vid något tillfälle, haft tid och råd att traggla sig igenom ett minimalt administrativt staket (det garanterar till exempel inte att personen med legitimationen kan köra bil, ser ordentligt, har förmågan och viljan att kommunicera med sina kunder eller har vett nog att inte försöka köpa kvinnor i Rosenlund på helgförmiddagar…), utan pristräsket, som ju också är ett problem. Det är det träsket som gör att norrmän skriver brev till Göteborg & co och klagar på att de fått betala 80kr från hotellet till stan, 180kr samma sträcka tillbaka och sedan 800 kronor från centrum till flygplatsen (bolaget där jag arbetar – extra, gud ske lov – tar 240) enligt ett aktuellt exempel som jag råkade snubbla över häromveckan.

Herregud. Norrmän tycker att det är dyrt med taxi i Göteborg. Read the rest of this entry »

Världskulturmuseet testar ett nytt grepp idag och bjuder in stadens taxichaufförer till fest. Gratis mat och en liten konsert. Ska bli kul att se hur många de lyckas locka med det konceptet. Flyern är en väldigt färgglad och sprättig historia (Jag menar… “en magisk kväll”?), men det kanske behövs när man skall övertala muttriga taxichaffisar som redan har hört allting?

Nåväl. Jag hörde talas om tillställningen ryktesvägen först. Det är ju lite speciellt när en sådan institution bjuder in just den egna yrkeskåren till en gratis middag. Jag hörde någon som trodde att Transportarbetarförbundet var inblandade. Min egen teori var att Världskulturmuseet sent omsider hakat på föreställningen om den exotiske taxichauffören. Men vad det skulle tjäna till att bjuda oss på mat? Flyern ger svar. Read the rest of this entry »

Det var en lugn tisdagkväll. Nattradion försökte döda mig med dålig musik men misslyckades. Kunderna var sådana vi vill ha, de som åkt förut och själv jobbar i tjänstesektorn. Men de var för få.

Polisen hade något på gång ett tag. Det samlades tre piketer utanför saluhallen tidigt på kvällen. Eftersom det varken var fotboll eller första maj får man anta att det hade något att göra med Alliansens “enorma parad” genom stan. Själv såg jag ingenting av den förutom en liten tönt i alliansens gul-röda (redan i färgerna påpekar de själva att de ljuger…) som jag körde hem senare på kvällen. Jag orkade inte säga ett ljud till honom, trots att han frågade mig om det är “mycket att göra ikväll?”. Förlåt.

Som synes ovan blev det dock en lugn natt även för polisen, som kunde ta sig friheten att lämna gatorna åt sig själva till förmån för en stor doughnut-gathering på Preem vid Ullevi. Hela sju bilar med poliser hade lyckats packa sig in där när jag kom. Jag letade efter min gamla vän med PK-remsan bland alla bistra miner och maktfullkomliga uniformer, men han verkade vara ledig denna kväll.

En väns lillebror frågade mig i julas om det blir Naki som skjuter upp St. Pauli i Bundesliga. “Nej”, svarade jag, “det blir Takyi” och vi skrattade gott åt mittfältskollegornas sammanhållna namn. “Men helst vill jag nog att de håller sig kvar i tvåan”, sa jag sen.

Vilket förstås är en omöjlig åsikt, för ingen supporter vill någonsin se sitt lag förlora. Men visst, jag får erkänna att jag oroade mig för en eventuell serieseger redan då.

Jag har sagt/skrivit det några gånger idag, men det får bli en gång till: Idag gick FC St Pauli upp i Bundesliga. Det är tredje gången jag är med om detta (sedan jag blev gammal nog att svika min far och rota mig för ett eget lag) och det är lika roligt varje gång. Men kanske är glädjen inte riktigt lika oskuldsfull längre. Den kommer blandad med lite oro över om klubben ska klara balansgången mellan att å ena sidan undvika att bli infekterad av den penningsjuka fotbollen i den översta ligan och å andra sidan undvika att ligga sist en hel säsong och sedan krascha genom källargolvet raka vägen ner till division tre, total spelarflykt och ekonomisk ruin (jag har sett det också). Read the rest of this entry »

Att han kan regissera Wagner i Bayreuth, hollywood-divor på deras hemmaplan och skogstokiga excentriker ute i djungeln vet vi redan. Att han tål att tillreda och äta sin egen känga, eller själv bli regisserad av något så obehagligt som Harmony Korine likaså. Och hans förmåga att slita in verkligheten i sina spelfilmer men göra sig till herre och domptör över densamma i sina dokumentärer är förstås fullständigt unik men… klarar han av att spela en plastpåse?

Du som vill se Werner Herzog försöka, kan här se honom göra voice over till en sådan i Plastic Bag av Ramin Bahrani. Den vackra musiken i bakgrunden är signerad av självaste Kjartan Sveinsson, keyboardist i Sigur Rós (Werner Herzog i ett närmare samarbete med Sigur Rós? Tanken är svindlande).