En väns lillebror frågade mig i julas om det blir Naki som skjuter upp St. Pauli i Bundesliga. “Nej”, svarade jag, “det blir Takyi” och vi skrattade gott åt mittfältskollegornas sammanhållna namn. “Men helst vill jag nog att de håller sig kvar i tvåan”, sa jag sen.
Vilket förstås är en omöjlig åsikt, för ingen supporter vill någonsin se sitt lag förlora. Men visst, jag får erkänna att jag oroade mig för en eventuell serieseger redan då.
Jag har sagt/skrivit det några gånger idag, men det får bli en gång till: Idag gick FC St Pauli upp i Bundesliga. Det är tredje gången jag är med om detta (sedan jag blev gammal nog att svika min far och rota mig för ett eget lag) och det är lika roligt varje gång. Men kanske är glädjen inte riktigt lika oskuldsfull längre. Den kommer blandad med lite oro över om klubben ska klara balansgången mellan att å ena sidan undvika att bli infekterad av den penningsjuka fotbollen i den översta ligan och å andra sidan undvika att ligga sist en hel säsong och sedan krascha genom källargolvet raka vägen ner till division tre, total spelarflykt och ekonomisk ruin (jag har sett det också).
Jag satt hemma i soffan med min nattarbetarfrukost och följde den avgörande matchen mot SpVgg Greuther Fürth (smaka på det namnet!). Gåshuden satt i riktigt länge efter matchen. Supportrarna stormade planen (utan att någon behövde bli rädd, för det var ju inte AIK) och stod i en stor klunga framför laget, sjöng och applåderade. Naki stod på taket till avbytarbåset och eldade på (han är nog för övrigt den enda spelare som jag sett bli avstängd för att otillbörligt ha eldat på de egna supportrarna – mot Rostock i höstas).
Men det började ju otroligt dåligt. Det har funnits två sorters matcher den här säsongen: i flertalet har Pauli-spelarna “kommit in i matchen” direkt och då lekfullt klätt av motståndet. Och i vissa har det aldrig uppstått någon harmoni, det egna försvaret har darrat och spelet framåt har varit uddlöst (och, tack vare Marius Ebbers tendens att slå ut med armarna och sucka med hela ansiktet när bollarna inte kommer som de ska, gett skenet av att vara irriterat).
Idag pekade allt mot att det skulle bli en match av den senare sorten. St. Pauli är, precis som alla andra lag jag håller på, ett lag som lider av prestationsångest och gärna får kramp när det verkligen gäller. De hade på det hela taget två eller tre hyfsade målchanser under hela första halvlek. Fabian Boll (som en gång fick sin gamla cykel förädlad i MTV:s Pimp My Ride) hade ett bra skott som dock passerade på fel sida stolpen. Och jag tror att Charles Takyi och Matthias Lehmann hade en halvfarlighet var ovanpå det.
Men det var motståndet som hade initiativet och det allra mesta av spelet. St Pauli stod på hälarna och försvarade sig. Och strax efter det att målvakten Matthias Hain fick bäras ut på bår efter ett olyckligt knä i ansiktet (hjärnskakning) gjorde Fürth ett alldeles logiskt ledningsmål och såg ut att ha matchen i en liten ask.
Men i pausen visade Holger Stanislawski vad det är som skiljer honom från andra tränare och ett helt annat lag kom ut på plan. Plötsligt jagade spelarna efter varje boll som vore det den sista för säsongen. Deniz Naki högg på allt som rörde sig där framme och Takyi visade prov på spelsinne och bollskicklighet i zonen mellan mittfält och anfall. Efter Nakis 1-1 blev anfallsspelet allt luftigare och Takyi, Ebbers och Rouwen Hennings fyllde med lätta fötter på till 1-4.
När gamle mittbackshjälten Holger Stanislawski tillträdde som huvudtränare trodde jag aldrig att St Pauli skulle bli ett lag som plötsligt utmärkte sig med publikfriande och offensiva fotboll. Men nu är det faktiskt ingen slump att laget sämst blir tvåa i serien (en omgång kvarstår) och det med den helt makalösa målskillnaden 71 – 35.
Men nästa säsong då? Den blir så klart inte lika rolig som den innevarande. Man kommer att åka på stryk gång efter annan, och den offensiva fotboll laget visat upp i år måste helt klart justeras. Frågan är vad lagledningen egentligen har för plan. Och framförallt vad man har lärt sig av katastrofen från förra försöket i högsta serien. Båda nuvarande tränare var spelare i laget på den tiden, och jag minns tydligt en tv-intervju där Stanislawski betonade att man skulle se nästa säsong som ett läroår. Inte sikta för högt, inte riskera något. Ändå gick det som det gick.
Nu behöver laget kompletteras med mer än det klassiska “en spelare per lagdel” för att man ska slippa åka på däng i precis varenda match. Sedan finns det ett gäng spelare som säkert kan växa med motståndet, om klubben bara får behålla dem. Takyi, Naki, Hennings, med flera. Enligt det sista jag hört är det sex spelare som saknar kontrakt för nästa säsong: Morike Sako, Timo Schultz, Florian Lechner, Patrik Borger, Jonathan Bourgault und Davidson Drobo-Ampem. Och klubben har annonserat att man tror sig kunna minska ner truppen med tre man. Tvåmetersanfallaren Sako lär inte vara bra nog följa med St Pauli till Bundesliga. Målvakten Borger kommer inte att återta andremålvaktsplatsen och Pliquett har nyligen fått förlängt. Bourgault och Drobo-Ampem är unga och möjligen utvecklingsbara. För trotjänarna Schults och Lechner är framtiden dock allt annat än säker. Det ska bli spännande att följa utvecklingen under sommaren.
En förändring på det personliga planet har i alla fall redan genomförts. Takyi, den siste spelaren i laget att fortfarande nia Herr Stanislawski, har fått lova att upphöra med det om laget tar steget upp.
***
Uppdatering 2010-05-04
Klubben meddelar idag att man förlängt med ovan nämnde Timo Schulz. Detta är glädjande av två anledningar. Dels för att trotjänare (han gör sitt femte år i klubben) som varit med och kämpat i tvåan och trean förtjänar att få följa med upp och så att säga skörda frukterna. Och dels för att klubben i bedömningen av honom så tydligt pekar på hans sociala kvaliteter. Han omnämns som en ovärderlig beståndsdel i lagets sammanhållning och innehavare av erfarenheter som kommer unga spelare till gagn. Kul.