Vi hade nöjet att få spendera några dagar i Moskva förra veckan och, inte minst därför att denna stad var oväntat gångtrafikantfientlig (på turistkartans lista över “do’s and don’ts” stod det bland annat att man ska undvika att gå över vägen), ägnade vi en hel del tid åt att låta oss transporteras mellan olika platser i fordon som alla hamnade någonstans i den breda benämningspoolen “taxi”.
På flygplanet hade vi träffat en av Kamprads hantlangare, som varnat oss för “svarttaxi” (så här i efterhand framstår den distinktionen i och för sig som relativt obegriplig), så vi letade upp den officiella taxidisk som skulle fanns vid utgången. Väl där kom jag osökt att tänka på filmen Ice Age, scenen då Sid har den sista melonen och bara ska ta den till sina kompisar som han ser stå där borta – bara det att mellan honom och kompisarna står en mindre armé av dronter. Dronterna i vårt fall var medelåldersmän som alla hade taxiskyltar i handen eller runt halsen och som stod mellan oss och disken. Givetvis kunde de ingen engelska och det var omöjligt att avgöra vilka av dem som svarttaxi, vittaxi eller någonstans däremellan. Ett mönster som för övrigt skulle upprepas under hela vistelsen.
Av mannen bakom disken blev vi tilldelade en bister man med taxiskylt runt halsen som tyvärr vägrade låta sig fotograferas. Han visade oss till en vanlig personbil utan skylt men med lite rysk text på sidan.Vi fick veta att resan in till stan skulle kosta 3000 rubel (660kr), som skulle betalas till mannen med skylten, inte till chauffören. “Pay now!”
Vi bad om kvitto och mannen med skylten tog lite besvärat fram ett block och skrev för hand. Vi påpekade att han inte hade skrivit något belopp och fick svaret: “You write!”
Resan till vårt hotell var 40 kilometer lång och tog närmare en timme, så priset kändes rimligt. Under resans lopp passerade vi nio aktiva blåljus och en enda bil med taxiskylt.
Dagen därpå provade vi att beställa taxi via hotellet. Efter femtom minuter rullade det fram en ganska liten personbil som inte utmärkte sig från den vanliga trafiken på något annat sätt än att det var en av de skitigaste bilar jag någonsin förflyttat mig i. Dess förare Ilja, en stor snaggad man (i likhet med nästan alla taxichaufförer vi träffade på) gav ett väldigt buttert intryck, vilket dock ledde till protester från vår rysktalande vän: “Nej, nej, han är jättetrevlig. Han är lugn. Det är så man märker att ryssar är trevliga.”
Ilja fick frågan vad det skulle kosta att köra runt oss till olika sevärdheter mellan 11 och 15 och tog då fram en laminerad priskarta, vilket väl var vad som skilde hans verksamhet från andra “taxibilar”. Han hade också en touchscreen-telefon på sin panel. Den fungerade även som taxameter. Han gick med på att skjutsa runt oss i närmare fyra timmar för drygt 250 kronor.
Huvuddelen av vår vistelse använde vi dock en mer lokal metod för att beställa taxi. Vi lät vår rysktalande vän kliva ut i vägen och vifta lite lätt med handen. Enligt honom är det helt enkelt så man gör. Till slut stannade alltid någon – det kunde vara en tonåring i farsans (hoppas jag) nya BMW eller en medelålders kvinna på väg hem från jobbet – och gick med på att köra oss dit vi skulle. Priset var nästan alltid 200 rubel. Nyss nämnda kvinna lyckades dock till vår förtjusning pressa upp priset till 500.
Vid ett tillfälle letade vi upp en slags taxistation och hittade en bil med riktig taxiskyltning. Men inte heller i denna bil kunde jag se några spår av en taxameter eller de i Sverige så viktiga prisuppgifterna, utan det var den vanliga förhandlingsgången som gällde. “Kör du oss dit-och-dit för 200 rubel?”
“Javisst”. Och när han ville släppa av oss på fel sida av en fyrfilig korsning och insåg att det inte fungerade, eftersom en person i vårt sällskap har svårt att gå, började han gnälla lite och förhandlade fram 50 rubel till.
Utöver att han hade en riktig taxiskylt på taket utmärkte sig denne man också med konststycket att hålla cirka 30 km/h tvärs över två filer, i ett trafikflöde som höll ungefär den dubbla hastigheten. Jag gillade honom.
Sista dagen blev det riktigt stressigt. Vi trodde att vi var ute i mycket god tid, men hotellpersonalen upplyste oss om att den första bästa taxi de kunde ordna fram skulle komma om cirka 50 minuter, och att vi nog “behövde ytterligare ett flygplan, för att ta oss till själva flygplatsen, om vi skulle hinna i tid”.
Lyckligtvis var vårt resesällskap av brokig bakgrund. Uppdraget att springa ut i snöovädret och jaga rätt på en taxi gick till iransk-svenske B. Efter 15 minuter återvände han i en liten Lada vars instrumentbräda hölls på plats av tejp. Chauffören hade sin familj med två små barn i Tadjikistan, men hade levt de senaste åtta åren som taxichaufför i Moskva. Bäst av allt: han kunde persiska. Vilket särskilt kom till användning när det visade sig att han inte hittade till flygplatsen, utan fick finna sig tillrättavisad av sina turistande kunder (som började ana oråd när samma landmärken som vi passerade för 20 minuter sedan började dyka upp igen). Jag satt i baksätet, njöt av tadjikistansk (?) pop och tänkte att jag förmodligen hade exploderat i ansiktet på en så enerverande (och, vilket delvis ursäktar honom, mycket stressad) kund som B., som satt i passagerarsätet och babblade på om vägval, filval, hastighet, “inshalla etc. Men tadjikistaniern tog det hela med ro, och lyckades också få oss till flygplatsen i tid.
