Nu när sommaren har kommit har mitt överdrivet intensiva vårschema helt plötsligt övergått till halvfart. Kroppen tackar för vilan, men huvudet hann inte med i omställningen. Plötsligt inga nattjobb att springa till eller uppsatser att kränga ihop i extremfart under långa nattsittningar. Det känns som om det kanske gick en säkring eller två. Men jag börjar långsamt bli mig själv igen.

Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron.

Världskulturmuseet testar ett nytt grepp idag och bjuder in stadens taxichaufförer till fest. Gratis mat och en liten konsert. Ska bli kul att se hur många de lyckas locka med det konceptet. Flyern är en väldigt färgglad och sprättig historia (Jag menar… “en magisk kväll”?), men det kanske behövs när man skall övertala muttriga taxichaffisar som redan har hört allting?

Nåväl. Jag hörde talas om tillställningen ryktesvägen först. Det är ju lite speciellt när en sådan institution bjuder in just den egna yrkeskåren till en gratis middag. Jag hörde någon som trodde att Transportarbetarförbundet var inblandade. Min egen teori var att Världskulturmuseet sent omsider hakat på föreställningen om den exotiske taxichauffören. Men vad det skulle tjäna till att bjuda oss på mat? Flyern ger svar.

Dagen började rätt bra med ett skrattanfall vid frukostbordet när jag läste om det senaste inslaget i katolska kyrkans utdragna pr-självmord. Nu känner de sig inte bara utsatta för en ny form av antisemitism utan menar sig dessutom ha bevis för att det lavinartade inslaget av pedofili i de egna leden inte beror på celibatslöftet. Nej nej. Det beror på homosexualitet. Helt klart. Det är sanningen. Amen.

Det var morgonen det. Resten av dagen tänker jag inte låtsas om. Det enda som förtjänar ett omnämnande är belöningen för att jag stod ut. Ett härligt gammalt (inte rykande färskt utan en sån där skinande blank plastgrej utan repor som man plötsligt har turen att hitta längst in i en prylbod) avsnitt av Miami Vice.

Junk Love. Avsnittet kom ganska tidigt under andra säsongen och innehåller i stort allt man kan önska sig. En ofrivilligt prostituerad som kan locka fram Crockets mjukare sidor när han vill rädda henne (och Jan Hammers smekande signaler för: “nu är Crocket lite bekymrad“, för övrigt en gammal favoritlåt som jag kanske inte är stolt över), sjukhusmiljö med gigantiska fyrkanter i olika pastellfärger, exploderande yachter, Crocket och Tubbs undercover på stora kokainkalas, drug-runs i höghastighetsbåtar, ett högdramatiskt avslut som passar oväntat väl in på det här inläggets inledning, fantastisk 80-talsmusik, i synnerhet den här:

Och, hoppsan, jag glömde visst att nämna det: Miles Davies som rutinerad hallick. Det är tv-historia, det.

I november 1985 gick det här avsnittet för första gången på amerikansk tv. Jag minns att jag följde Miami Vice med stor entusiasm när det nådde svensk tv. Framförallt minns jag dock ett avsnitt som jag inte såg. Jag var på något slags klassresa och min mor hade lovat spela in, på den där nya högteknologiska mackapären som stod under tv:n. Men hon hann inte spola tillbaka bandet, eftersom hon trodde att det enda sättet att spola var göra det med bild.

Det kanske var första gången som jag verkligen insåg att jag började springa om mina föräldrar i förståelse av teknik. Jag undrar när det ögonblicket skall inträffa med mina egna barn. De är snart i samma ålder.

Jag tillhör den allt ynkligare kategori människor som fortfarande får en morgontidning hemburen till ytterdörren varje dag. Inte bara en, förresten, utan två. Eller, nej, häromdagen blev jag lockad av ett desperat SVD att testa gratis i en månad, så nu har jag faktiskt tre. Det kan verka excentriskt. Jag läser ju, liksom de flesta andra, nyheterna på nätet eller hör dem på radio så länge de fortfarande är nyheter. Men det är en vana jag inte lyckas göra mig av med: det fördjupade reportaget till frukostkaffet. Ja, så vill jag ha det.

I själva verket läser jag dock Ellroy till frukostkaffet och använder papperstidningar mest till att hånfullt sucka över befängda analyser. Eller nej, nu överdriver jag faktiskt.

Jag läser DN för den – åtminstone fram till den nyannonserade nedskärningen – överlägsna bevakningen av Staten och Kulturen och Kapitalet. Och Gp för att jag bor i Göteborg och även denna drake, beroende på sammanhang, kan uppfattas som en alternativ pressröst. Och för sportsidorna. Vilket är helt absurt, så som de ständigt dissar GAIS.

Men, som Ludvig Rasmusson en gång sa om Ballerinakexen: det är blandningen som är godast. Att kunna jämföra GP och DNs olika beskrivningar av saker är ofta stor underhållning. Senast förra helgen, när båda tidningarna samtidigt drog igång sin valbevakning och framsidorna såg ut så här:

“Hur smakar det här upplägget då, L-G?” frågar Sveriges bästa sportkommentator Lasse Granqvist en av sina mindre intressanta kollegor, stockhoalmarrren L-G Jansson.

“Ja, själva uppläggets smakar ju fågel, alltså, även om just kvällens matcher kanske inte är turneringens mest distinkta” blir svaret.

Bzzsst… Det sprakar i mitt huvud. Axlarna skjuts uppåt och ryggen kröks av obehag. Där är det där jävla ordet igen! Vad är det med alla dessa sportkommentatorer och deras fascination för spännande ord? Är det svårt att leta upp ett ord man gillar men är osäker på i en ordlista? Eller är det helt enkelt bara mycket enklare att låta svansen skaka hunden och ge orden nya betydelser eftersom sportreferatvärlden har brist på intressanta ord?

Ja men variera er lite då, åtminstone.

Just ordet distinkt har cirkulerat i fotbollssändningar som en flygande bakelse det senaste halvåret, gällande allt ifrån distinkta skott över distinkta vänsterfötter till distinkta spelartyper. Särskilt Pontus Kåmark gillar det ordet. Han kanske tröttnade på att säga “han har en fin vänsterfot”.

distinkt

disti´nkt, som har lätt urskiljbara konturer; tydligt, lätt urskiljbar.

Just det. Så därför säger han att “han har en tydlig vänsterfot” istället. Och när någon skjuter hårt, skruvat rätt i krysset säger man “jösses, vilket lätt urskiljbart skott”.

Och SR-sportens hockeyexpert tycker att nattens matcher inte är de som har de lättast urskiljbara konturerna. God natt.

Det är fint att ha oengagerande sport att titta på närhelst man behöver. OS är verkligen utmärkt att ha som sällskap när inte sömnen fungerar som man önskar.

Men nog vore det lite roligare att följa damhockeyn om kommentatorerna hade anpassats för uppgiften? Till exempel hade man kunnat använda en person som faktiskt är insatt i svensk damhockey? Som antingen har bakgrund i den själv eller som kan vara ödmjuk nog att kommentera damhockey utifrån dess egna förutsättningar.

All respekt för Mikael Renberg, men vad har egentligen ett nyligen pensionerat NHL-proffs att säga om damhockey? Jo, rätt gissat: han förstår inte varför det inte går fortare, är mer tekniskt, är tuffare etc.

Men han framstår ändå som ett under av ödmjukhet om man jämför med babianen Nicklas Wikegård. Just när jag satte på teven inledde denne den tredje perioden med att diskutera Mikael Renbergs ansiktsbehåring (“vilken skäggväxt han har – han rakade sig ju i morse!”) en stund. Sedan dess har han suttit och oavbrutet berättat för damkronorna hur de egentligen borde spela hockey. Det låter: “Nej, åk istället, åk istället!” och “Ja, Rooth är ju lite trög, så då gäller det att hon låter pucken göra jobbet” och “det här är ju under all kritik” och “hon skulle ju vara femmålsskytt om hon lät bli att skjuta rakt på målvakten hela tiden”.

Under tiden tar damkronorna ledningen med 6-2 mot ett totalt utspelat Slovakien som endast har räddats av sin målvakt. Det är ju något som inte stämmer här, eller?

Och apropå en annan match sjunger Wikegård nu “Who Let the DOGS OUT!” alldeles för högt i sin lilla mikrofon. Dags för en skärpning, eller?

Satt bakom H. Hellström på spårvagnen idag. Tänkte på vad obehagligt det egentligen måste vara att inte kunna röra sig ute utan att kännas igen.

Efter en stund släppte han som vilken göteborgare som helst sitt ex av Metro på stolen bredvid sin och tog sin bandyportfölj för att kliva av vagnen. Men blev stoppad av en brysk hand från sätet på andra sidan gången. Innan jag hann titta upp hade jag hunnit tänka att åhå, nu tänker någon vara pinsam och säga “men hej, är det inte du som är den där Håkan?!”. Det kanske Håkan själv också tänkte.

Men i stället satt där en ilsken pensionär (med toupé och allt!) som bräkte på falköpingska: “Där ska inte tidningen ligga!”

Håkan vände sig med hastiga rörelser om, tog upp sin tidning och placerade den i det därför avsedda stället. Det kändes som om han skyndade av vagnen, faktiskt. Gubbjävel vs. Håkan: 1-0.

En stackars 26-årig snubbe från Hamburg tyckte synd om sig själv. Han hade nyligen förlorat sitt jobb. Hans flickvän hade gjort slut. Spelberoende gjorde livet besvärligt. För att trösta sig själv fixade han en stor fest.

Eller, som tyska medier med ett modernt ord föredrar att kalla det: en flashmob.

På en tysk konkurrent till Facebook startade han en grupp för ett stort beachparty på kändisön Sylt. 5000 (!) personer dök upp. Och hade skitkul.

Vilket också syntes, både på stranden och på orten. 5000 personer som ägnar sig åt alkoholexcesser lämnar så klart spår efter sig. 16 personer arresterades, 26 skadades. Och på ortens huvudgata lämnade de efter sig skräp och urinpölar. Sylts urinvånare är inte alls lyckliga över det inträffade och kommunen kräver nu 20000 € av 26-åringen för att täcka upp för all skadegörelse och nedskitning.

Stressig sits för en arbetslös 20-something. Hans försvar bygger huvudsakligen på ordklammeri. Han hävdar att eftersom det var en flashmob, och inte en fest, kan han inte hållas ansvarig som arrangör, eftersom en flashmob inte har några arrangörer.

Fortsättning följer.

Natten räddades av failblog.org

see more Fail Blog