Hittade denna variant på den klassiska “Släck ciggen, rör inte radion och håll käften” på failblog.

Det finns saker taxichaufförer får höra minst ett par gånger i veckan, eller till och med varje dag. Det bästa exemplet är förstås “Mycket att göra idag?”. Ett annat är kunder som tycker om att tala om för sin chaufför att det är ett jävligt soft jobb att köra taxi. Kräver ingen ansträning. Man bara glider.

Bild: wfmillar.

Read the rest of this entry »

Med anledning av detta lilla inslag i dagens illustrerade SvD-special om halkolyckor, vill jag passa på att påminna om hur bra det vore om städerna satsade på att generellt göra bussfilerna tillgängliga för taxitrafik (istället för att, som i till exempel Göteborg, gå åt motsatt håll). Det är nämligen kollektivtrafik vi sysslar med – om än i ett gränsland. Taxi fyller en viktig funktion inom persontransporter och kan mycket väl vara avgörande för enskilda hushålls beslut att avstå från egen bil. Kanske kunde man dock begränsa bussfilerna till bussar och miljöbilsregistrerade taxibilar, för att ge bolagen en liten knuff i utvecklingen.

Läser på expressen.se om familjen som fastnade flygplats i London och löste problemet genom att ta en taxi till Köpenhamn för 27000 kr och sedan fortsätta i privat bil. Kan efter en egen incident på Kastrup för ett par veckor sedan visserligen sympatisera med obehaget av att sitta fast på en flygplats, men uttalandet “Vi ville hem. Och några andra alternativ fanns inte” fyller mig ändå med vemod.

Vill härmed önska en fortsatt trevlig helg och uppmana den som upplever sig ha råd (med extrema taxiresor eller bara onödiga julklappar) att också skicka några tior till dem som permanent befinner sig i skräcken att sitta fast i en transithall. Till exempel genom Rosengrenska.

Nu när sommaren har kommit har mitt överdrivet intensiva vårschema helt plötsligt övergått till halvfart. Kroppen tackar för vilan, men huvudet hann inte med i omställningen. Plötsligt inga nattjobb att springa till eller uppsatser att kränga ihop i extremfart under långa nattsittningar. Det känns som om det kanske gick en säkring eller två. Men jag börjar långsamt bli mig själv igen.

Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron. Read the rest of this entry »

Världskulturmuseet testar ett nytt grepp idag och bjuder in stadens taxichaufförer till fest. Gratis mat och en liten konsert. Ska bli kul att se hur många de lyckas locka med det konceptet. Flyern är en väldigt färgglad och sprättig historia (Jag menar… “en magisk kväll”?), men det kanske behövs när man skall övertala muttriga taxichaffisar som redan har hört allting?

Nåväl. Jag hörde talas om tillställningen ryktesvägen först. Det är ju lite speciellt när en sådan institution bjuder in just den egna yrkeskåren till en gratis middag. Jag hörde någon som trodde att Transportarbetarförbundet var inblandade. Min egen teori var att Världskulturmuseet sent omsider hakat på föreställningen om den exotiske taxichauffören. Men vad det skulle tjäna till att bjuda oss på mat? Flyern ger svar. Read the rest of this entry »

Dagen började rätt bra med ett skrattanfall vid frukostbordet när jag läste om det senaste inslaget i katolska kyrkans utdragna pr-självmord. Nu känner de sig inte bara utsatta för en ny form av antisemitism utan menar sig dessutom ha bevis för att det lavinartade inslaget av pedofili i de egna leden inte beror på celibatslöftet. Nej nej. Det beror på homosexualitet. Helt klart. Det är sanningen. Amen.

Det var morgonen det. Resten av dagen tänker jag inte låtsas om. Det enda som förtjänar ett omnämnande är belöningen för att jag stod ut. Ett härligt gammalt (inte rykande färskt utan en sån där skinande blank plastgrej utan repor som man plötsligt har turen att hitta längst in i en prylbod) avsnitt av Miami Vice.

Junk Love. Avsnittet kom ganska tidigt under andra säsongen och innehåller i stort allt man kan önska sig. En ofrivilligt prostituerad som kan locka fram Crockets mjukare sidor när han vill rädda henne (och Jan Hammers smekande signaler för: “nu är Crocket lite bekymrad“, för övrigt en gammal favoritlåt som jag kanske inte är stolt över), sjukhusmiljö med gigantiska fyrkanter i olika pastellfärger, exploderande yachter, Crocket och Tubbs undercover på stora kokainkalas, drug-runs i höghastighetsbåtar, ett högdramatiskt avslut som passar oväntat väl in på det här inläggets inledning, fantastisk 80-talsmusik, i synnerhet den här:

Och, hoppsan, jag glömde visst att nämna det: Miles Davies som rutinerad hallick. Det är tv-historia, det.

I november 1985 gick det här avsnittet för första gången på amerikansk tv. Jag minns att jag följde Miami Vice med stor entusiasm när det nådde svensk tv. Framförallt minns jag dock ett avsnitt som jag inte såg. Jag var på något slags klassresa och min mor hade lovat spela in, på den där nya högteknologiska mackapären som stod under tv:n. Men hon hann inte spola tillbaka bandet, eftersom hon trodde att det enda sättet att spola var göra det med bild.

Det kanske var första gången som jag verkligen insåg att jag började springa om mina föräldrar i förståelse av teknik. Jag undrar när det ögonblicket skall inträffa med mina egna barn. De är snart i samma ålder.

Jag tillhör den allt ynkligare kategori människor som fortfarande får en morgontidning hemburen till ytterdörren varje dag. Inte bara en, förresten, utan två. Eller, nej, häromdagen blev jag lockad av ett desperat SVD att testa gratis i en månad, så nu har jag faktiskt tre. Det kan verka excentriskt. Jag läser ju, liksom de flesta andra, nyheterna på nätet eller hör dem på radio så länge de fortfarande är nyheter. Men det är en vana jag inte lyckas göra mig av med: det fördjupade reportaget till frukostkaffet. Ja, så vill jag ha det.

I själva verket läser jag dock Ellroy till frukostkaffet och använder papperstidningar mest till att hånfullt sucka över befängda analyser. Eller nej, nu överdriver jag faktiskt.

Jag läser DN för den – åtminstone fram till den nyannonserade nedskärningen – överlägsna bevakningen av Staten och Kulturen och Kapitalet. Och Gp för att jag bor i Göteborg och även denna drake, beroende på sammanhang, kan uppfattas som en alternativ pressröst. Och för sportsidorna. Vilket är helt absurt, så som de ständigt dissar GAIS.

Men, som Ludvig Rasmusson en gång sa om Ballerinakexen: det är blandningen som är godast. Att kunna jämföra GP och DNs olika beskrivningar av saker är ofta stor underhållning. Senast förra helgen, när båda tidningarna samtidigt drog igång sin valbevakning och framsidorna såg ut så här:

“Hur smakar det här upplägget då, L-G?” frågar Sveriges bästa sportkommentator Lasse Granqvist en av sina mindre intressanta kollegor, stockhoalmarrren L-G Jansson.

“Ja, själva uppläggets smakar ju fågel, alltså, även om just kvällens matcher kanske inte är turneringens mest distinkta” blir svaret.

Bzzsst… Det sprakar i mitt huvud. Axlarna skjuts uppåt och ryggen kröks av obehag. Där är det där jävla ordet igen! Vad är det med alla dessa sportkommentatorer och deras fascination för spännande ord? Är det svårt att leta upp ett ord man gillar men är osäker på i en ordlista? Eller är det helt enkelt bara mycket enklare att låta svansen skaka hunden och ge orden nya betydelser eftersom sportreferatvärlden har brist på intressanta ord?

Ja men variera er lite då, åtminstone.

Just ordet distinkt har cirkulerat i fotbollssändningar som en flygande bakelse det senaste halvåret, gällande allt ifrån distinkta skott över distinkta vänsterfötter till distinkta spelartyper. Särskilt Pontus Kåmark gillar det ordet. Han kanske tröttnade på att säga “han har en fin vänsterfot”.

distinkt

disti´nkt, som har lätt urskiljbara konturer; tydligt, lätt urskiljbar.

Just det. Så därför säger han att “han har en tydlig vänsterfot” istället. Och när någon skjuter hårt, skruvat rätt i krysset säger man “jösses, vilket lätt urskiljbart skott”.

Och SR-sportens hockeyexpert tycker att nattens matcher inte är de som har de lättast urskiljbara konturerna. God natt.