Bild: wfmillar.

För er som lider av den vanföreställningen följer här tre incidenter plockade från tre chaufförer på samma bolag under 24 timmar.

1. Under dagens första körning får en chaufför blåljusen på sig. Han blir lite förvånad, eftersom han ju var medveten om polisens närvaro och därmed höll hastigheten. Poliserna kollade igenom rubbet. Körkort? Ok. Taxileg? Ok. Vilotidsbok? Ok. Stämmer med passrapporter? Ok. Lampor? Ok. Registreringsbevis? Ok. Däck? Ok.

Allt var i sin ordning. Då sa poliserna så här (och det är inget skämt):

– Jaha, ok. Men då får du 500 kr i böter för att du körde i mittfilen då. Du kan antingen skriva under ett erkännande nu, eller komma på rättegången.

Ja. Det är förbjudet att köra i mittfilen på trefilig väg om man inte kör om. Precis som det är förbjudet att gå mot röd gubbe. Och för mig, som fått beskrivet för mig var det hela inträffade, är det än mer tydligt att detta bara var ett sätt för någon, som kanske hade en dålig dag, att utöva sin makt för att trakassera någon annan.

Föraren förlorade inte bara 500 kronor (nej, det är inte företaget som betalar sånt). Själva förnedringen varade dessutom (enligt taxametern) 20 minuter av obetald arbetstid under dygnets bästa timme. Humöret var förstört. Och i stort sett arbetade han hela den där dagen för ingenting.

2. En körning från Tynnered till en restaurang i stan. Det finns två möjliga vägar, men chauffören väljer den lite krångligare, eftersom han är tämligen säker på att den är billigare (snabbaste vägen är nämligen inte alltid samma sak som den billigaste). Två av de fyra kunderna börjar genast gnälla, på ett typiskt självsäkert manér:

– Varför tar du den här vägen för?

– Ja precis, varför kör du den här vägen? Den är ju mycket längre!

Chauffören har nyligen haft ett bråk i bilen och orkar inte tjafsa. För att göra alla glada stänger han av taxametern och kör gratis 2,5 kilometer, cirka en femtedel av resan. Det leder dock bara till att hela sällskapet sitter tysta, tittar ut genom fönstret och suckar demonstrativt. Chauffören blir besvärad och lite osäker, glömmer i förvirringen bort rätt infart till restaurangen, men för att det inte ska bli någon ytterligare anledning till gnäll kör han inte runt huset, utan riskerar dryga böter genom att köra mot enkelriktat.

Så fort han stannar möts han av en hagelskur av gnäll ur två munnar.

– Alltså, nu vill jag faktiskt veta varför du körde en så invecklad väg.

– Jag är ledsen att du inte är nöjd, men jag tog den väg jag trodde var bäst och körde er gratis i två och en halv kilometer för säkerhets skull, så ni har alla gånger kommit billigt undan.

– Men varför körde du inte bara rätt ut på leden? Vi hade ju varit här för länge sen!

–Resan tog exakt 14 minuter, så jag tror inte att det hade gjort någon större skillnad.

– Vi hade faktiskt varit här för fem minuter sen om inte du hade kört fel!

– Ja, alltså, jag är ledsen att ni har förlorat fem minuter av ert liv, men jag har faktiskt inte gjort någonting av elakhet.

– Döh, vi är inga jävla turister ska du veta. Turister får du köra som du vill, men fan inte med mig, ska du veta!

Och så höll det på. Fast i ett tonläge som var hetsigt, omotiverat hatiskt och präglat av fyra mot en. När kunderna äntligen betalat och lämnat bilen kör chauffören bilen trettio meter fram och pustar ut – försöker få händelsen att “rinna av sig”, utan att lyckas. Efter en stund kollar han sträckorna på telefonens GPS och konstaterar att den väg han kört var över halvkilometern kortare än den som kunderna ansåg var “rätt”. Dessutom är det 90-väg, istället för 70. Det ger viss tillfredsställelse, men han orkar ändå inte jobba mer den dagen. Trots att det bara var ett gäng obildade idioter från förorten, som passade på att kasta lite skit på någon de tyckte var “lägre” än dem själv (och hade turen att träffa på en chaufför som var väldigt fokuserad på att undvika konflikter).

Den chauffören var för övrigt jag. Och jag är jätteglad att jag jobbar på ett av mina andra jobb ett par dagar nu.

3. En kollega har en hämtning. Kunden kliver in i bilen och chauffören frågar

– Jaha, vart ska du då?

– Till Sjukhuset. Min fru ligger för döden.

Detta är inte skrivet som ett skämt, det gick till precis så där. Utan förvarning eller given anledning slänger kunden, i en tragisk situation förstås, ur sig detta. Vilket kan leda till frågan: Ska chauffören verkligen förväntas stå rustad inför en sådan emotionell urladdning? I det här fallet var chauffören inte alls på det humöret och valde att inte kliva in i den klichéfyllda rollen som “gatans tröstare”, eller amatörpsykolog. Det blev bara tyst och obehagligt.

Så det jag egentligen vill svara, när jag får höra hur enkelt det här jobbet är (eller, ett annat vanligt påstående: “ni måste träffa så mycket intressanta människor”), är att det är inte många yrken där vilda främlingar förväntas bära andra människors sorg eller frustration eller ilska eller (otämjda) glädje som i det här. På gott och ont, antar jag.

Med anledning av detta lilla inslag i dagens illustrerade SvD-special om halkolyckor, vill jag passa på att påminna om hur bra det vore om städerna satsade på att generellt göra bussfilerna tillgängliga för taxitrafik (istället för att, som i till exempel Göteborg, gå åt motsatt håll). Det är nämligen kollektivtrafik vi sysslar med – om än i ett gränsland. Taxi fyller en viktig funktion inom persontransporter och kan mycket väl vara avgörande för enskilda hushålls beslut att avstå från egen bil. Kanske kunde man dock begränsa bussfilerna till bussar och miljöbilsregistrerade taxibilar, för att ge bolagen en liten knuff i utvecklingen.

Vill härmed önska en fortsatt trevlig helg och uppmana den som upplever sig ha råd (med extrema taxiresor eller bara onödiga julklappar) att också skicka några tior till dem som permanent befinner sig i skräcken att sitta fast i en transithall. Till exempel genom Rosengrenska.

Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron.

Jag tycker normalt sett bättre om att köra gamla tanter som som ger mig en femma för att jag är “så snäll”. Detta har till och med renderat mig ett uppskattande samtal från en äldre kvinnas släktingar några dagar efter en körning.

Men att som tröttkörd republikan, eller snarare kanske anti-rojalist, köra gamla människor i taxi den senaste veckan har varit helt outhärdligt. Alla har velat lufta sina “åsikter” om den stundande vigseln, om Daniel som verkar vara en sån redig karl, om det svenska kungahuset, som ju är “har ett väldigt bra anseende i andra länder”.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ge för respons på det. Försöka börja prata om vädret? Prata om mitt Gävle-odlade förakt för allt som kommer från Ockelbo?

Jag vill egentligen varken  prata eller skriva  om fröken V och hennes redige karl. Varje intelligent människa (ja, det trodde jag i alla fall) kan se att kvällstidningarna nu på allvar börjat konkurrera med Se & Hör, och morgonstorheter som GP rycker efter.

Nyligen sa jag förresten upp min mångåriga prenumeration på just GP. När de undrade varför uppgav jag att jag är så jävla trött på prinsessjournalistiken och allt vad den står för.

Men nu saknar jag plötsligt en annan hemsk sak på V: konstnären Lars. Var är han nu?

Varför tar han inte tillfället i akt och prövar “yttrandefrihetens gränser” på majoritetssamhället i stället för en lättuthängd minoritet? Var är brudparet som rondellhund, eller bilder på kronprinsessan i erotiska sammanhang tillsammans med verser ur Predikaren? Där kan han få testa gränser. Om han vågar.

Vilket han förstås inte gör.

Istället får vi fly undan vår förryckta verklighet med ett vackert och stabilt stycke återkommande illusion. Årets upplaga av fotbolls-VM har hittills visat upp två fördelar. Tyskland har nu spelat rörlig och fantasifull fotboll i tillräckligt många år för att ingen ska våga ta ordet “lagmaskin” i sin mun utan att samtidigt blinka lite självironiskt. Och Sverige är inte med.

Detta ser jag inte som fördel för att jag inte hejar på Sverige (tvärtom är det alltid roligt att se svenska mediers uppblåsta förväntningar gå upp i en rökig fjärt) utan för att man nu, för första gången på jag vet inte hur många år, kan läsa sportbilagorna flera dagar i sträck utan att bli matad med fullkomligt meningslösa nyheter om en svensk fotbollsspelare på Z.

Nu hoppas jag bara att Nigeria trotsar domarnas försök att kasta ut dem ur turneringen på förhand. Lars Lagerbäck är så värd en framgång i det här mästerskapet, så mycket mediamobbing som han fått stå ut med. Svennis tog över Elfenbenskusten och svenska medier var stolta (honom var det ingen som skrattade åt varken när spelarna i Mexiko strejkade bort honom från laget eller när han skrev på för ett lag från div. 4 eller 5 för att med oljepengar föra det till Premier League).

Men när Lagerbäck skrev på för Nigeria kunde man se rubrikerna hånflina åt hans “afrikanska äventyr”. Man diskuterade hans kommande klädval och började kalla honom för Lasse Lagos. Varför då? I Nigeria tycks man ställa förmågan att ta ett litet skitland som Sverige till 745 stora mästerskap i rad över förmågan att på ett poppigt sätt vara tillmötesgående mot media (och här kallas han för Lars Lagerbeer istället…). Och bortsett från en nervös start med ett regelvidrigt mål emot sig, och en match som vände efter ett väldigt tveksamt rött kort, så verkar han onekligen ha åstadkommit något under sina månader med sitt nya landslag.

Varför kan inte svenska medier ge mannen den respekt han förtjänar? De behöver ju inte ens tycka om honom för det.

Nåväl. Jag hörde talas om tillställningen ryktesvägen först. Det är ju lite speciellt när en sådan institution bjuder in just den egna yrkeskåren till en gratis middag. Jag hörde någon som trodde att Transportarbetarförbundet var inblandade. Min egen teori var att Världskulturmuseet sent omsider hakat på föreställningen om den exotiske taxichauffören. Men vad det skulle tjäna till att bjuda oss på mat? Flyern ger svar.

Dom är nyfikna på oss. Spontant känns det ganska lustigt. Tänk er att bli bjuden på fest och omedvetet vara en del av en konstutställning. På övervåningen står folk med kulturell (in)bildning och pekar ner på tjockisarna som vandrar mellan borden och glufsar i sig godsakerna: “Titta! Alla dessa chaufförer. Vilken mångfald! Vilka historier de måste ha att berätta! Och jag har hört att Sverige har världens mest utbildade taxiförarkår. Det är ju läkare som kommer hit och inte får något annat jobb!”

Någon har nog glömt att kolla interpunktionen här?

Det ska bli väldigt intressant att se hur den där tänkta interaktionen kommer att se ut. Kommer museet att vara representerade i form av “jobbiga kunder” som går runt och ber oss berätta “det roligaste/hemskaste/konstigaste vi varit med om”? Eller är det bara en vacker formulering? En gnagande misstanke i magtrakten säger mig att Världskulturmuseets nya ledning vill visa sig innovativa i marknadsföringshänseende och tänker testa en variant på en ännu outnyttjad resurs ikväll.

För det är klart. Som det står på flyern, om man hoppar över smörpratet i mitten: “Som taxichaufför träffar du många människor som reser (…) och det vore förstås bra om du kunde tipsa om oss till turister”. Tack och lov är detta ganska oproblematiskt så länge det gäller världskulturmuseet (jag kan tipsa om dem ändå) men jag undrar hur jag skulle ha agerat om det var en krögare eller varför inte ett flygbolag som stod för festen. Att köra runt i en bil som är pyntad med reklam är ju en sak. Men att med kropp och själ bli en del av en marknadsföringskampanj upplever jag ändå som en smula obehagligt. Men intressant, om detta stämmer, att kulturen nu hittat till de mer finurliga formerna av reklam. I varumärkeskulturen har denna praktik ju varit kutym sedan länge.

Men nog klagat om detta. Det är ett roligt initiativ och kanske är den kommersiellt enkelriktade undertonen helt påhittad av undertecknad. Vad jag däremot måste ha sagt är följande: 1. Taxinätter äger rum mellan 00.30 – 04.30 och inget annat. De är aldrig så korta som två timmar. 2. Om en kund skulle förutsätta att jag behöver en vägbeskrivning till Världskulturmuseet, eller till Södra Vägen 54 för den delen, skulle jag ta illa upp.

Det var morgonen det. Resten av dagen tänker jag inte låtsas om. Det enda som förtjänar ett omnämnande är belöningen för att jag stod ut. Ett härligt gammalt (inte rykande färskt utan en sån där skinande blank plastgrej utan repor som man plötsligt har turen att hitta längst in i en prylbod) avsnitt av Miami Vice.

Junk Love. Avsnittet kom ganska tidigt under andra säsongen och innehåller i stort allt man kan önska sig. En ofrivilligt prostituerad som kan locka fram Crockets mjukare sidor när han vill rädda henne (och Jan Hammers smekande signaler för: “nu är Crocket lite bekymrad“, för övrigt en gammal favoritlåt som jag kanske inte är stolt över), sjukhusmiljö med gigantiska fyrkanter i olika pastellfärger, exploderande yachter, Crocket och Tubbs undercover på stora kokainkalas, drug-runs i höghastighetsbåtar, ett högdramatiskt avslut som passar oväntat väl in på det här inläggets inledning, fantastisk 80-talsmusik, i synnerhet den här:

Och, hoppsan, jag glömde visst att nämna det: Miles Davies som rutinerad hallick. Det är tv-historia, det.

I november 1985 gick det här avsnittet för första gången på amerikansk tv. Jag minns att jag följde Miami Vice med stor entusiasm när det nådde svensk tv. Framförallt minns jag dock ett avsnitt som jag inte såg. Jag var på något slags klassresa och min mor hade lovat spela in, på den där nya högteknologiska mackapären som stod under tv:n. Men hon hann inte spola tillbaka bandet, eftersom hon trodde att det enda sättet att spola var göra det med bild.

Det kanske var första gången som jag verkligen insåg att jag började springa om mina föräldrar i förståelse av teknik. Jag undrar när det ögonblicket skall inträffa med mina egna barn. De är snart i samma ålder.

I själva verket läser jag dock Ellroy till frukostkaffet och använder papperstidningar mest till att hånfullt sucka över befängda analyser. Eller nej, nu överdriver jag faktiskt.

Jag läser DN för den – åtminstone fram till den nyannonserade nedskärningen – överlägsna bevakningen av Staten och Kulturen och Kapitalet. Och Gp för att jag bor i Göteborg och även denna drake, beroende på sammanhang, kan uppfattas som en alternativ pressröst. Och för sportsidorna. Vilket är helt absurt, så som de ständigt dissar GAIS.

Men, som Ludvig Rasmusson en gång sa om Ballerinakexen: det är blandningen som är godast. Att kunna jämföra GP och DNs olika beskrivningar av saker är ofta stor underhållning. Senast förra helgen, när båda tidningarna samtidigt drog igång sin valbevakning och framsidorna såg ut så här:

“Ja, själva uppläggets smakar ju fågel, alltså, även om just kvällens matcher kanske inte är turneringens mest distinkta” blir svaret.

Bzzsst… Det sprakar i mitt huvud. Axlarna skjuts uppåt och ryggen kröks av obehag. Där är det där jävla ordet igen! Vad är det med alla dessa sportkommentatorer och deras fascination för spännande ord? Är det svårt att leta upp ett ord man gillar men är osäker på i en ordlista? Eller är det helt enkelt bara mycket enklare att låta svansen skaka hunden och ge orden nya betydelser eftersom sportreferatvärlden har brist på intressanta ord?

Ja men variera er lite då, åtminstone.

Just ordet distinkt har cirkulerat i fotbollssändningar som en flygande bakelse det senaste halvåret, gällande allt ifrån distinkta skott över distinkta vänsterfötter till distinkta spelartyper. Särskilt Pontus Kåmark gillar det ordet. Han kanske tröttnade på att säga “han har en fin vänsterfot”.

distinkt

disti´nkt, som har lätt urskiljbara konturer; tydligt, lätt urskiljbar.

Just det. Så därför säger han att “han har en tydlig vänsterfot” istället. Och när någon skjuter hårt, skruvat rätt i krysset säger man “jösses, vilket lätt urskiljbart skott”.

Och SR-sportens hockeyexpert tycker att nattens matcher inte är de som har de lättast urskiljbara konturerna. God natt.