Nemureru Mori
眠れる森
A Sleeping Forest

Ett av vårens trevligaste inslag av eskapism (för sådan är av nöden när man läser arkivvetenskap) stod A Sleeping Forest, en äldre TV-serie från Japan för.

Dessa så kallade j-drama skiljer sig en smula från svenska serier, till exempel i det att de sänds årstidsvis – en hel drös nya serier börjar vanligtvis till våren, sommaren osv. Tolv avsnitt senare tar de sedan slut också, det vill säga under en säsong formas en berättelse med början, böljande mitt, och slut. Sedan får man hitta sig en annan serie att följa.

A Sleeping Forest, från 1998, är ett drama av det mörkare slaget.

Att han kan regissera Wagner i Bayreuth, hollywood-divor på deras hemmaplan och skogstokiga excentriker ute i djungeln vet vi redan. Att han tål att tillreda och äta sin egen känga, eller själv bli regisserad av något så obehagligt som Harmony Korine likaså. Och hans förmåga att slita in verkligheten i sina spelfilmer men göra sig till herre och domptör över densamma i sina dokumentärer är förstås fullständigt unik men… klarar han av att spela en plastpåse?

Du som vill se Werner Herzog försöka, kan här se honom göra voice over till en sådan i Plastic Bag av Ramin Bahrani. Den vackra musiken i bakgrunden är signerad av självaste Kjartan Sveinsson, keyboardist i Sigur Rós (Werner Herzog i ett närmare samarbete med Sigur Rós? Tanken är svindlande).

Werner Herzog, som för övrigt av självaste Nicolas Sarko(fa)gozy valts ut att belönas med Officier dans l’ordre de la Légion d’honnoeur (ung. Franska främlingslegionens officersorden – enligt Herzogs hemsida “in recognition of Werner Herzog’s long and close connection with France and the French cinema) berättar i filmen nedan om sitt senaste filmprojekt: en 3D-dokumentär om grottmålningarna i Chauvet-Pont-d’Arc.

(Via Kulturnytt)

Dagen började rätt bra med ett skrattanfall vid frukostbordet när jag läste om det senaste inslaget i katolska kyrkans utdragna pr-självmord. Nu känner de sig inte bara utsatta för en ny form av antisemitism utan menar sig dessutom ha bevis för att det lavinartade inslaget av pedofili i de egna leden inte beror på celibatslöftet. Nej nej. Det beror på homosexualitet. Helt klart. Det är sanningen. Amen.

Det var morgonen det. Resten av dagen tänker jag inte låtsas om. Det enda som förtjänar ett omnämnande är belöningen för att jag stod ut. Ett härligt gammalt (inte rykande färskt utan en sån där skinande blank plastgrej utan repor som man plötsligt har turen att hitta längst in i en prylbod) avsnitt av Miami Vice.

Junk Love. Avsnittet kom ganska tidigt under andra säsongen och innehåller i stort allt man kan önska sig. En ofrivilligt prostituerad som kan locka fram Crockets mjukare sidor när han vill rädda henne (och Jan Hammers smekande signaler för: “nu är Crocket lite bekymrad“, för övrigt en gammal favoritlåt som jag kanske inte är stolt över), sjukhusmiljö med gigantiska fyrkanter i olika pastellfärger, exploderande yachter, Crocket och Tubbs undercover på stora kokainkalas, drug-runs i höghastighetsbåtar, ett högdramatiskt avslut som passar oväntat väl in på det här inläggets inledning, fantastisk 80-talsmusik, i synnerhet den här:

Och, hoppsan, jag glömde visst att nämna det: Miles Davies som rutinerad hallick. Det är tv-historia, det.

I november 1985 gick det här avsnittet för första gången på amerikansk tv. Jag minns att jag följde Miami Vice med stor entusiasm när det nådde svensk tv. Framförallt minns jag dock ett avsnitt som jag inte såg. Jag var på något slags klassresa och min mor hade lovat spela in, på den där nya högteknologiska mackapären som stod under tv:n. Men hon hann inte spola tillbaka bandet, eftersom hon trodde att det enda sättet att spola var göra det med bild.

Det kanske var första gången som jag verkligen insåg att jag började springa om mina föräldrar i förståelse av teknik. Jag undrar när det ögonblicket skall inträffa med mina egna barn. De är snart i samma ålder.

I Fria Tidningen skriver jag om London River och under detta oroar jag mig tvåfaldigt. För det första är jag rädd för att mitt öppna sinne för film (den egenskap som gör att jag kan uppskatta film i nästan vilken genre som helst, och som jag i normalnegativa stunder snarare kallar för min estetiska ryggradslöshet) egentligen gör mig olämplig att skriva det som brukar kallas recensioner (tyskar kallar det för det mycket mer användbära “anmälan”).

Ju mer tiden går sedan jag såg den oscarsvninnande dokumentären The Cove (Louie Psihoyos, 2009) desto mindre tycker jag egentligen om den. Att så lite som ett dygns distans ska räcka till för att få mig från rekommendationslusta till allmänt neggande angående en film är förstås en smula alarmerande. Det antyder att filmmakarna använder sig av en hel del känslomässiga tricks för att få mig på båten. Dessutom får det mig att tvivla på mitt eget omdöme (för en stund så svalde jag det ju). Och det får mig i förlängningen att undra var jag egentligen står.

Bruce Lee hade en gång en vän och elev med det fantasieggande namnet Stirling  Silliphant. Denne fick igång en riktigt lyckad karriär (inklusive Oscar) som manusförfattare i Hollywood. Innan Lees karriär gick för egen maskin (producenterna trodde inte på “etniska” kineser i amerikanska filmer och gav till exempel huvudrollen i tv-serien Kung Fu, som Bruce Lee själv utvecklat, i sista stund till o-kinesiske och högst o-kampsportkunnige David Carradine) skrev Silliphant flera gånger in Lee i sina manus och fick också in honom som koreograf vid olika filmproduktioner. De båda hade också ett gemensamt manusprojekt på gång, som gick så långt som till att de åkte till Indien för att leta efter lämpliga inspelningsplatser tillsammans med James Coburn.

Det roligaste samarbetet dem emellan är dock tveklöst de två scener som Silliphant skrev åt Bruce Lee i filmen Marlowe, från 1969. Se dem nedan. Obetalbart.

Jiraiya the Hero / Goketsu Jiraiya

Makino Shozo, Japan, 1921

Eftersom oscarsgalan bara gjorde mig trött ägnade jag en timme åt en helt ny Japansk bekantskap istället. Jag såg för första gången en film med Onoe Matsunosuke (1875-1926), som var örikets första riktigt stora filmstjärna. Enligt vissa uppgifter hann han med att göra över 1000 filmer under sin korta karriär. Bara regissören Makino Shozo allena gjorde hela 70-80 filmer per år med honom i huvudrollen.

Ytterligare en karaktär som jag gått och förälskat mig i. Och fortsätter att följa, trots att jag är säker på att känslan från den första säsongen aldrig kommer att infinna sig igen. Dexter, den nördige lille blodanalytikern vid Miamipolisen. Som råkar ha en inre drift som är något mer komplex än att behöva tugga i sig en Magnum då och då. Som måste mörda människor, och som av sin “far” tränades att endast döda såna som verkligen förtjänar att dö.

Böckerna som serien, i synnerhet den första säsongen, baseras på, verkar ha hållit stilen. Säger jag utan att ha läst dem, baserat på innehållsbeskriviningar i nätbutiker. Medan TV-serien redan efter den första säsongen helt tydligt släppte en liten, liten smula på den allra mest skruvade mörka humorn och gav Dexter lite av sin förlorade personlighet åter. TV-versionen av Dexter blivit en självsäkrare person som inte alls befinner sig där ute i det stora ingemanslandet när det gäller allt ifrån livets mening till sociala konventioner. Som ju var just det som fick mig att fastna för serien från början (om man nu bortser från fantastiske Michael C. Hall, som är en anledning att se serien i sig.) En karaktär för vilken varje steg i vardagen är en del i ett spel, och som hela tiden kommenterar detta spel för betraktaren i sin cyniska voice-over. När man saknar känslor, men vill framstå som att man har några: hur gör man då?

Fjärde säsongens Dexter har känslor. Det blir förvirrande till en början, men han en femhövdad familj, och den verkar ha blivit mer för honom än ett alibi. Även om han inte alltid vet hur man gör, tycks det som om han känslomässigt är en egen identitet på spåren är fokuserad på att få den nya delen av den – som familjefar – att smälta ihop med den redan befintliga – seriemördaren.

Han tror sig hitta någon slags rollmodell i det dubbelliv John Lithgows karaktär Arthur Mitchell och seriens tolv episoder utvecklar sig till en tvekamp dem emellan (som tyvärr inte riktigt har den nerv som utvecklingen mot tidigare motståndare har haft), samtidigt som Dexter grubblar fram och tillbaka om det verkligen är möjligt att förena sina två sidor. Det blir lite lojt. En svag fjärde säsong, som dock fick en rasande fart mot slutet, och faktiskt i slutkapitlet antyder att “min” Dexter skulle kunna vara på väg mot nya storhetstider.

Missa förresten inte den lilla webbserien Dexter: Early Cuts. Små, tecknade episoder som ger inblick i mördarens väg mot fulländning.

Michael C. Hall och Jennifer Carpenter, som spelar varandras syskon i serien, är gifta med varandra i verkligheten. Undrar hur man förhåller sig till det vid inspelningarna.

Det har den senaste tiden varit ovanligt svårt att sitta still. Det känns som om jag ägnat mer tid åt att beställa böcker än åt att läsa dem. Och vad gäller film har jag mest fått nöja mig med tv-serier och en del helt oväntade (jag råkar nämligen tycka att vintersporter är riktigt tråkigt) OS-orgier.

Och när jag nu äntligen lyckades ta in en hel film på en gång råkade det vara en som figurerat på flera årets-sämsta-japanska-film-listor och vars recension på Midnight Eye lätt tar sig in på en första plats över årets-värsta-sågningar-av-film överlag.