Ett av vårens trevligaste inslag av eskapism (för sådan är av nöden när man läser arkivvetenskap) stod A Sleeping Forest, en äldre TV-serie från Japan för.

Dessa så kallade j-drama skiljer sig en smula från svenska serier, till exempel i det att de sänds årstidsvis – en hel drös nya serier börjar vanligtvis till våren, sommaren osv. Tolv avsnitt senare tar de sedan slut också, det vill säga under en säsong formas en berättelse med början, böljande mitt, och slut. Sedan får man hitta sig en annan serie att följa.

A Sleeping Forest, från 1998, är ett drama av det mörkare slaget. Serien kretsar kring den unga floristen Minako, som står i begrepp att gifta sig. När hon rensar i sina gamla saker inför flytten hittar hon ett femton år gammalt brev från en “hemlig vän”. Hon träffar denne och han visar sig vara både flippad, besatt, osympatisk och enormt yrkesskicklig. Han säger att han “är en del av henne”, och det visar sig att han har koll på precis allt hon gjort de senaste 15 åren. Och han är inte helt ensam om det, heller. Är det han som ligger bakom den kedja av oroväckande händelser som nu drabbar Minako?

Minako kan efter ett tag inte vara säker på något alls – inte ens på sina egna minnen. Upp nystas en berättelse med  kvasipsykologiska men underhållande djupdykningar i jaget, vänskap, minne och skuld.  Serien leker också med den genretypiska triangeln av ett kärlekspar och en irriterande tredje part som vanligtvis visar sig vara flickans enda riktiga vän när saker ställs på sin spets.

Identitetslekarna här skall inte föraktas. Minakos identitet faller sönder allt mer ju längre serien lider. Och runt henne flockas inte en eller två, utan fyra män vars identitet och uppsåt i olika omgångar och i olika grad framstår som obehagligt flytande (om det verkligen är meningen att man inte alls ska få grepp om Minakos motpart Naoki så spelas denne verkligen genialiskt av Takuya Kimura). Serien söker sig bakåt, till Minakos verkliga jag, och mot svaret på vilka roller männen runt omkring verkligen spelar, och har spelat, i hennes liv. Knutpunkten är en massaker i en japansk småstad för många år sedan, när en hel familj, minus den yngsta dottern, blev knivmördade en julafton.

Serien fick också ett ganska festligt efterspel när jag försökte sätta mig in i produktions yttre omständigheter. Det visade sig, vilket i och för sig inte heller är särskilt ovanligt i Japan, att samtliga större roller spelades av skådisar som också hade framgångsrika karriärer som musiker. Nedan ses till till exempel Miho Nakayama som spelar Minako.

Takuya Kimura som spelar Naoki visade sig vara medlem i SMAP, det enda japanska “pojkband” från talangfabriken Johnny & Associates jag kunde namnet på sedan innan. Se dem i ett tidigt framförande här. Håll utkik efter killen med sånginslag nr 2.

Och Takanori Jinnai, som spelar den läskige skurken (ursäkta uttrycket) var, innan han blev skådespelare och regissör, sångare i punkbandet TH eRockers (Kan inte svära på stavningen där):

Med en sådan lineup kan inte mycket gå fel.

Nu är det lätt att bli så där fånigt kär i de “tokiga japanerna”, men faktum är att A Sleeping Forest, när man väl har funnit sig till rätta i den lite shabby produktionen, visar prov på mycket god underhållning. Särskilt om jag jämför den med… ja, alla svenska TV-serier jag kan komma på (=inte tillräckligt många för expertutlåtande, men ändå). Den vågar vara så kompromisslöst dyster ibland att jag fick problem att komma i säng vissa gånger då jag sett ett avsnitt efter nattjobbet.

Vad det märkliga slutet skulle betyda är jag dock fortfarande lite osäker på.

Du som vill se Werner Herzog försöka, kan här se honom göra voice over till en sådan i Plastic Bag av Ramin Bahrani. Den vackra musiken i bakgrunden är signerad av självaste Kjartan Sveinsson, keyboardist i Sigur Rós (Werner Herzog i ett närmare samarbete med Sigur Rós? Tanken är svindlande).

(Via Kulturnytt)

Det var morgonen det. Resten av dagen tänker jag inte låtsas om. Det enda som förtjänar ett omnämnande är belöningen för att jag stod ut. Ett härligt gammalt (inte rykande färskt utan en sån där skinande blank plastgrej utan repor som man plötsligt har turen att hitta längst in i en prylbod) avsnitt av Miami Vice.

Junk Love. Avsnittet kom ganska tidigt under andra säsongen och innehåller i stort allt man kan önska sig. En ofrivilligt prostituerad som kan locka fram Crockets mjukare sidor när han vill rädda henne (och Jan Hammers smekande signaler för: “nu är Crocket lite bekymrad“, för övrigt en gammal favoritlåt som jag kanske inte är stolt över), sjukhusmiljö med gigantiska fyrkanter i olika pastellfärger, exploderande yachter, Crocket och Tubbs undercover på stora kokainkalas, drug-runs i höghastighetsbåtar, ett högdramatiskt avslut som passar oväntat väl in på det här inläggets inledning, fantastisk 80-talsmusik, i synnerhet den här:

Och, hoppsan, jag glömde visst att nämna det: Miles Davies som rutinerad hallick. Det är tv-historia, det.

I november 1985 gick det här avsnittet för första gången på amerikansk tv. Jag minns att jag följde Miami Vice med stor entusiasm när det nådde svensk tv. Framförallt minns jag dock ett avsnitt som jag inte såg. Jag var på något slags klassresa och min mor hade lovat spela in, på den där nya högteknologiska mackapären som stod under tv:n. Men hon hann inte spola tillbaka bandet, eftersom hon trodde att det enda sättet att spola var göra det med bild.

Det kanske var första gången som jag verkligen insåg att jag började springa om mina föräldrar i förståelse av teknik. Jag undrar när det ögonblicket skall inträffa med mina egna barn. De är snart i samma ålder.

För det andra, i förlängning av detta, är jag rädd för att hemfalla åt mitt sedvanliga “bromsande”, det vill säga en sorts negativ grundinställning som skall rädda min kritiska integritet och som lätt välter över i meningslöst neggande. Sistnämnda problem är jag för övrigt långt ifrån ensam om bland människor som på ett eller annat sätt yttrar sig tyckande om kultur.

Jag ansträngde mig således att inte skriva ner filmen i onödan. Och i just det här fallet verkar det ha slagit över åt det andra hållet. Efter en semiprofessionell korrektur fick jag tillbaka texten med rubrikförslaget “Lågmält och lysande i främlingsfientlighetens London”.

Lysande tyckte jag nu verkligen inte att den var. Den var fin på ett typiskt (och lite tröttsamt) Folkets Bio-sätt (trots att Non Stop står för distributionen). Det var spännande att se Sotigui Kouyaté i en så stor roll. Och den var överraskande på ett par tre ställen. Så pass att det räddade hela filmen från att bli en stereotypridande pamflett.

Scenen jag syftar på i slutet av recensionen, den som lyfter fram mina egna fördomar, är den då Ousmane på den vita kvinnans begäran blir tagen till förhör, och man som åskådare redan kan se framför sig hur den mörkhyade annorlunda mannen nu kommer att hamna i en kafkaesk främlingsfientlig justitiehärva. Istället visar sig den vite förhörsledaren vara både fransktalande och muslim, och kvinnan och den förhörde körs efter ett kort samtal hem tillsammans. En mycket lyckad vändning.

På djurens sida, givetvis. Vegetarian sedan urminnes tider och vegan under ett tiotal år. Så det är ju inte fråga om det. Men The Cove handlar ju inte om människans relation till djur överlag, utan om delfiner. Det vill säga gulliga djur. Vi diskuterar inte det sunda i all fisk vi äter. Argumentationen är istället den klassiska: “Har ni SETT vad DOM gör med de gulliga delfinerna?”

Det är vidrigt, det som händer där i bukten. Det förtjänas att göras film om. Och filmen innehåller ett spännande personporträtt också (Ric O’Barry, som en gång i tiden var med och skapade delfin-hypen som tränare till Flipper, men fick en uppenbarelse och sedan dess varit ihärdig delfinaktivist). Men båda dessa inslag kommer faktiskt lite i skymundan av räddarteamets självbespeglingar. Vad vi i praktiken har framför oss här är en film om ett gäng handlingskraftiga havsentusiaster med Hollywood-anknytning som upptäcker en orättvisa (som är tillräckligt långt ifrån den egna horisonten) och bestämmer sig för att vara den rättrådige räddaren från väst. De skaffar fram en massa högteknologiska kameraprylar och skrider till verket för att låta världen se vad det är som händer där borta. Bra.

Problematiskt? Till exempel fokuset på dom. I hela filmen förekommer, så vitt jag kan minnas i skrivande stund, bara två japaner som uttalar sig kritiskt om delfinhanteringen. Det är över på några sekunder och har dessutom bara med ett sidospår att göra (de är kritiska till att barnen får kvicksilverhaltigt delfinkött i skolorna). Desto fler japaner av typen skumma, hotfulla, lismande, listiga, falska och överbyråkratiska möts vi av i The Cove. Kalla mig naiv, men jag tänker mig att man måste kunna hitta åtminstone några japaner som är beredda att hålla med om att det som händer i bukten är vidrigt. Särskilt i ljuset av att delfinkött sägs ha väldigt låg status i Japan. Varför inte låta dem säga det i filmen då?

Istället får vi amerikan efter amerikan som på olika sätt förklarar just delfinens särställning bland djuren. Delfiner kan tänka, delfiner kan känna, delfiner har intelligens och kan kommunicera. Delfiner kan till och med ta självmord. Allt detta så klart för att dölja filmens största problem: grisar, kor, får, höns och varför inte torsk är också djur och jävlar vilket elände de får stå ut med innan de… just det: dödas. Av amerikanska, franska, svenska bönder som är lika angelägna om att få ha sitt levebröd kvar som deras japanska motsvarigheter.

Nu känner jag dock att jag måste understryka en gång till: det är synd om delfinerna. Det tycker jag verkligen. Också. Men den här filmen är helt enkelt inte färdig. Jag tycker att det är jättekonstigt att den fick en Oscar. Ska ta och se de andra kandidaterna inom kort.

Det roligaste samarbetet dem emellan är dock tveklöst de två scener som Silliphant skrev åt Bruce Lee i filmen Marlowe, från 1969. Se dem nedan. Obetalbart.

Makino Shozo, Japan, 1921

Eftersom oscarsgalan bara gjorde mig trött ägnade jag en timme åt en helt ny Japansk bekantskap istället. Jag såg för första gången en film med Onoe Matsunosuke (1875-1926), som var örikets första riktigt stora filmstjärna. Enligt vissa uppgifter hann han med att göra över 1000 filmer under sin korta karriär. Bara regissören Makino Shozo allena gjorde hela 70-80 filmer per år med honom i huvudrollen.

Nu var ju läget i den dåtida japanska filmindustrin lite annorlunda än den västerländska. Där uppfattades filmmediet inte som en förlängning av fotografiet, utan som en fortsättning på teaterscenen. Filmer var ofta mycket korta, och bestod av raka tablåer som oftast återgav kända scener ur kabuki-teaterpjäser. Man arbetade helt utan de närbilder man hade börjat experimentera med i väst, och var alltså beroende av andra lösningar för att styra publikens blickar mot den person på bilden som talar. En av lösningarna var centrala filmstjärnor som Onoe, vars enorma närvaro dominerade bildduken, trots att han ser ut att ha varit ganska kortväxt.

En annan stor skillnad var bruket av benshin, alltså den berättare som i japan under hela filmerna stod bredvid eller bakom duken och kommenterade och förklarade händelserna. Extra duktiga benshis hade även ett register på 6-7 olika röster som de kunde använda för att ge liv åt skeendena.

Filmen jag såg i natt är en av många filmatiseringar av berättelsen om Jiraiya, en japansk folksaga som har fått litterära efterföljare och dramatiseringar i mängder. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte kunde urskilja några allt för tydliga drag av handling, då de få mellantexterna inte var översatta, men antalet dialogscener (som inte hade någon dialog, utan förmodligen förklarades av benshin) överensstämde på ett ungefär med antalet slagsmålsscener.

Slagsmålen visade sig vara rörande förlagor till dagens martial arts-filmer. Välkoreograferade uppvisningar i svärdkonst och självförsvar, som skulle kunnat fungera i en modern film, om det inte vore för att varje rörelse stannade upp i ett litet ögonblick av extra tydlighet.

Berättelsen hjälte Jiraiya är en ung ninja med förmågan att förvandla sig själv till en padda. Detta kan låta lite löjligt, men är mycket händigt när man vill förvirra ett större antal motståndare.

Eller rent av äta upp ett par-tre av dem.

Jiraiyas ärkefiende kan även han förvandla sig – till en orm. Och Jiraiyas stora kärlek i livet har även hon förmågan att förvandla sig. Tyvärr bara till en snigel, dock. Filmen slutar i en stor showdown dessa tre emellan.

Böckerna som serien, i synnerhet den första säsongen, baseras på, verkar ha hållit stilen. Säger jag utan att ha läst dem, baserat på innehållsbeskriviningar i nätbutiker. Medan TV-serien redan efter den första säsongen helt tydligt släppte en liten, liten smula på den allra mest skruvade mörka humorn och gav Dexter lite av sin förlorade personlighet åter. TV-versionen av Dexter blivit en självsäkrare person som inte alls befinner sig där ute i det stora ingemanslandet när det gäller allt ifrån livets mening till sociala konventioner. Som ju var just det som fick mig att fastna för serien från början (om man nu bortser från fantastiske Michael C. Hall, som är en anledning att se serien i sig.) En karaktär för vilken varje steg i vardagen är en del i ett spel, och som hela tiden kommenterar detta spel för betraktaren i sin cyniska voice-over. När man saknar känslor, men vill framstå som att man har några: hur gör man då?

Fjärde säsongens Dexter har känslor. Det blir förvirrande till en början, men han en femhövdad familj, och den verkar ha blivit mer för honom än ett alibi. Även om han inte alltid vet hur man gör, tycks det som om han känslomässigt är en egen identitet på spåren är fokuserad på att få den nya delen av den – som familjefar – att smälta ihop med den redan befintliga – seriemördaren.

Han tror sig hitta någon slags rollmodell i det dubbelliv John Lithgows karaktär Arthur Mitchell och seriens tolv episoder utvecklar sig till en tvekamp dem emellan (som tyvärr inte riktigt har den nerv som utvecklingen mot tidigare motståndare har haft), samtidigt som Dexter grubblar fram och tillbaka om det verkligen är möjligt att förena sina två sidor. Det blir lite lojt. En svag fjärde säsong, som dock fick en rasande fart mot slutet, och faktiskt i slutkapitlet antyder att “min” Dexter skulle kunna vara på väg mot nya storhetstider.

Missa förresten inte den lilla webbserien Dexter: Early Cuts. Små, tecknade episoder som ger inblick i mördarens väg mot fulländning.

Michael C. Hall och Jennifer Carpenter, som spelar varandras syskon i serien, är gifta med varandra i verkligheten. Undrar hur man förhåller sig till det vid inspelningarna.

Och när jag nu äntligen lyckades ta in en hel film på en gång råkade det vara en som figurerat på flera årets-sämsta-japanska-film-listor och vars recension på Midnight Eye lätt tar sig in på en första plats över årets-värsta-sågningar-av-film överlag.

Nanayomachi (Kawase Naomi, Japan 2009)

Enligt Tom Mes på Midnight Eye så borde den här filmens snarare heta A Tight Tank Top in Thailand. Det kanske är att dra det lite väl långt (hans förakt för Kawase lyser igenom med sån kraft att det nästan måste ha en personlig bakgrund), men visst kan man tycka att den den här berättelsen är ganska planlös och mest försöker ta ton där västerländska filminköpares behov av exotism råder.

En ung och hejdlöst vacker japanska (Hasegawa Kyoko) anländer i ett stökigt och smutsigt Thailand,  förstår knappt ett ord av vad någon säger och hamnar av en slump i ett märkligt hem på landsbygden. Där stannar hon och struttar runt i sin tanktop och umgås med dem som bor där; förutom en kvinna och hennes son även en vacker ung fransman (Claire Denise-favoriten Gregoire Colin) som flytt stressen i sitt riktiga liv för att här lära sig den fina konsten av thailändsk punkt-massage. Den språkliga förvirringen är total – många är de scener då olika personer talar till varandra på sina respektive språk utan att de andra förstår.

Filmen börjar med slutet och sugs långsamt långsamt in i en enda röra av ändlöst vackra bilder utan särskilt mycket till berättelse. De gånger då skådespelarna får försöka spela mot varandra blir läget bara värre. Det faktum att en japansk storstjärna, en fransk indiefilms-darling och två thailändska (av allt att döma) amatörskådespelare  till synes (eller bara för synligt) skall improvisera ihop fungerande scener i detta bräckliga narrativa material får förloppet ofta att verka ofrivilligt komiskt när det troligen är menat att vara spirituellt eller rent av norénskt.

Alldeles i början av filmen spelar bilden av taxichauffören en mycket viktig roll. Nanayo söker efter någonstans att övernatta och får rådet att ta en taxi. Och se där! Precis bakom henne står ju en gul taxibil från företaget “Taxi Meter”. På klassiskt manér står en amerikan (som definitivt inte är skådespelare till vardags) och skriker åt chauffören att han skulle vilja spöa upp honom, jävla “cunt”.

Chauffören sitter kvar och verkar inte bry sig alls. Det är tydligt att han är van och tycker att det ingår i jobbet. Nanayo knackar försiktigt och vänligt på rutan och försöker på sju olika sätt signalera till chauffören att hon har bagage med sig. Till slut tröttnar han på henne och viftar övertydligt: du kan väl för tusan öppna bagageluckan själv, eller? Det kan hon, med nöd och näppe. När hon försöker lyfta sin tunga väska kommer chauffören till slut ut med en suck och hjälper henne att stuva in väskan i bak. De åker i väg, utan att hon riktigt vet var hon ska. Han stirrar på henne i backspegeln när hon genomför en något utmanande ritual för att svalka sig. Hon är obekväm, men somnar.

Och vaknar till synes i djungeln, med en chaufför som gapar åt henne på ett språk hon inte förstår och verkar vilja våldföra sig på henne. Verkar, på grund av språkförbistring och klichén om taxichaufförer som opålitliga galningar som samlar åt sig de fördelar de kan, längst ner på samhällsstegen. Han slår ut med armarna och försöker bevisa sin oskuld, men hon slår honom skräckslaget i ansiktet med sin väska oh springer för sitt liv rätt ut i ingenting, plötsligt rakt in i armarna på Gregoire Colin. Som råkar vara inneboende hos chaufförens syster. Sistnämnde ville alltså, visar det sig sen, bara väl.

Helt opartiskt vill jag nog påstå att chauffören är den mest intressanta personen i den här filmen. Hur nyfiken man än blir på varför Nanayo far till Thailand och irrar runt i skogen, eller försöker förstå filmens dramatiska kärna kring den lille sonen i huset, så är det ändå antydningarna om chaufförens bakgrund som soldat, hans dotter som livnär sig på prostitution, hans haltande gång och enorma tatueringar som lockar mest.

Gregoire Colin spelar en enkel kliché, hans husmor får ingen röst alls. Men egentligen spelar det ingen roll. När filmen är slut sitter betraktaren med ansiktet som en fågelholk och undrar vad det där egentligen handlade om. Men känner en vag subliminal lust att genast åka till Thailand och utforska den vackra turistfria landsbygden. Filmens officiella hemsida är också mycket riktigt fylld med resebyrå-annonser.