Påeldad av Bruce Lee-skrivandet igår gav jag mig genast på ännu en märklig film med koppling till den kulturella ikonen.

Vid Bruce Lees hastiga frånfälle reagerade filmindustrin i Hong Kong med en självförtfroendebefriad (eller fantasilös?) paralysering som resulterade i skapandet av en hel genre kretsande kring sin förlorade kassako. Man började spotta ur sig film efter film med titlar och handling som var billiga avskrap på Lees filmer (Enter Another Dragon, Enter the Game of Death, Edge of Fury etc.) och som befolkades med skådespelare som liknade förlagan och även tog på sig artistnamn som Bruce K.L. Lea, Bruce Li, Bruce Leung, Bruce Rhee, Brute Lee och Bronson Lee. Genren, som var som intensivast i Hong Kong i slutet av 70-talet och därefter fått en avart i USA, kom att kallas för bruceploitation (Bruce + exploitation, om det nu skulle gå någon förbi). En bidragande anledning till den här genrens popularitet var troligen att förvirringen kring titlar och namn vid förflyttningen över olika kulturella och språkliga gränser redan var stor i sig.

Efter en period av ren självimitation med vissa biografiska inslag blev genren vildare och började fabulera ihop historier om att tex Bruce Lee innan sin död gav Bruce Le i uppdrag att fortsätta hans livsverk eller att Bruce i den ena eller andra formen ställdes mot James Bond, Ninjor eller varför inte Dracula.

The real Bruce Lee med Bolo Cheung

Filmen jag såg igår kan nog ses som denna utvecklings själva princesstårta: i Clones of Bruce Lee hade producenterna lyckats samla hela grädden av bruceploitation-genren. Bruce Le, Dragon Lee, Bruce Lai, Bruce Thai, Bruce Liang – vad mer kan hjärtat begära i en och samma film?

Möjligen en av den riktige Bruce Lees mest minnesvärda motståndare? Jodå: Bolo Cheung är med han också!

Men vadå Clones? Jo, den här filmen börjar med Bruce Lees död på operationsbordet, vilket Special Bureau of Investigation, SBI, ser som en så pass allvarlig förlust att de kopplar in en tossig vetenskapsman som på deras uppdrag skapar kloner av filmstjärnan:

De tre bockarna Bruce

Bruce One, Bruce Two och Bruce Three. Vad SBI inte vet är att vetenskapsmannen ser till att behålla den ultimata kontrollen över klonerna själv. Han har nämligen egna planer för dem…

Men först ska de ut på uppdrag åt SBI. Det finns nästan lika många vetenskapsmän med galna skratt i den här filmen som det finns Bruce-kopior. “Your mission is to eliminate a certain Dr. Nai. He’s a brilliant scientist, but… quite mad. And extremely dangerous.” Dr. Nai har hittat en kemisk process för att göra om människor till slagskämpar av brons och dessa ämnar han ta över världen med.

Galen vetenskapsman #1

“HAHAHAAAAHAHA”. Som tur är lyckas de tre bruce-arna slå ner ett femtiotal vanliga busar och sedan upptäcka att bronsbusarna stupar om man bara matar dem med giftigt gräs. Dr. Nais ondskefulla planer går alltså i stöpet.

Sedan blir som sagt den ene vetenskapsmannen galnare än den andre, och någon slags logik som gick mig förbi gör gällande att för att att kunna ta herravälde över jorden så måste den förste vetenskapsmannen låta Bruce-arna slåss mot varandra på liv och död, tills bara en står kvar. Nu är det bara två kvinnliga anställda hos vetenskapsmannen som kan stoppa dem.

Galen vetenskapsman #2

Alla dessa knäppheter räddar förstås den här filmen från att bli fullständigt outhärdlig (åtminstone om man som undertecknad har originalets alla filmer i färskt minne). Koreografi och kampkonst är långt borta i bakvattnet någonstans, och detta försöker man skyla över med ett frikostigt användande av några av de mest freakiga ljudeffekter jag någonsin hört i en film, oavsett genre (om det inte vore för alla kung fu-stön så skulle man kunna ta ljudspåret som tillhörande en film om Stalingrad, så pass metalliska var ljuden från slag, sparkar och olika specialrörelser).

Bruce-klon provspelar på inspelningsplatsen till en bruceploitation-film

Men meta-faktorn är som sagt mycket spännande. Allra uppenbarast blir leken när en av Bruce-arna infiltrerar en skurks filminspelning. Bruce-klonen provspelar för en bruceploitationfilm i en bruceploitationfilm.

Dragon: The Bruce Lee Story (Rob Cohen, 1993)
Bruce Lee: The Man and the Myth / Li Hsiao Lung chuan chi (Ng See-Yuen 1976)

Bruce Lee. Detta namn, så fyllt av betydelser. Så identitetsskapande och tidlöst.Tvivlar ni på hans betydelse så se bara bilden nedan. Världens allra första staty av mannen. Den avtäcktes dagen innan han skulle ha fyllt 65, och även dagen innan världens andra staty av Bruce Lee skulle avtäckas på en mycket naturligare plats: i Hong Kong.

Men den under kriget i ex-Jugoslavien så hårt drabbade staden Mostar, av alla ställen, hann alltså före, med en alldeles egen bronsstaty av den kinesisk-amerikanske skådespelaren. Läs mer om denna märkliga interkulturella skapelse här.

Lee was chosen by organisers as a symbol of the fight against ethnic divisions.

“We will always be Muslims, Serbs or Croats,” said Veselin Gatalo of the youth group Urban Movement Mostar.

“But one thing we all have in common is Bruce Lee.”

***

Men mannen som tillmäts all denna betydelse hade jag själv lyckats undvika  under hela min ungdom (när klasskompisarna på mellanstadiet tittade på V och Bruce Lee gjorde jag något helt annat. Oklart vad. Lyssnade på Depeche Mode, antagligen) så här upptäckte jag nyligen en betydande kunskapslucka. Utöver en oengagerad titt på Enter the Dragon dubbad till tyska för en massa år sedan hade jag inte sett en enda film med Bruce Lee.

Under December månad fick det bli ändring på det. Under några febriga veckor satte jag i mig alla de fyra filmer Bruce Lee medverkade i medan han levde, den film som färdigställdes efter hans död, en film som klipptes ihop av fyra avsnitt av tv-serien han medverkade i innan karriären kom igång, samt två av de otaliga långfilmsbiografier som gjorts om honom efter hans död.

De sistnämnda biopicsen var, föga oväntat, det allra sämsta materialet i samlingen. Dessutom gjorde de mig lite besvikna. Av någon anledning har jag alltid trott att Bruce Lee dog under mordliknande omständigheter på en filminspelning, ungefär som hans son senare gjorde. Bruce död var visserligen mystisk, men långt ifrån lika filmisk. Biografierna får verkligen kämpa på för att göra den intressant. Troligen dog han av en överreaktion mot muskelavslappningsmedlet i en vanlig huvudvärkstablett.

The Man The Myth är till det yttre en ganska vanlig kampsportsfilm. Vi möter en ung lycksökande Bruce Lee som flyttar till USA, lär ut Kung Fu, hamnar i filmbranschen och flyttar tillbaka till Hong Kong, där han blir megakändis. Vid varje möjlig och omöjlig station i livet stöter han på ett gäng busar som utmanar honom på slagsmål och får smaka på hans överlägsna teknik. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig kampsportsfilm är väl att den stora avgörande matchen i slutet har ersatts av den dramatiskt anländande ambulans och en död Bruce Lee som bärs ut på bår.

Dragon har högre anspråk. Filmen framstår som en mysticistisk b-filmsavart av Rocky-fenomenet. Den är dessutom väldigt tydlig med att den är baserad på Linda Lee Cadwells (gift med Bruce de sista nio åren) biografi med den anspråkslösa titeln: Bruce Lee – The Man Only I Knew. Lille Bruce attackeras här av en demon redan under moderns graviditet och får kämpa mot denna märkliga varelse ända fram till sin död. Han drar till USA, träffar Linda, blir avvisad av Lindas mor (“du kommer att få gula bebisar, Linda”).

Han startar en egen kedja av kung fu-skolor och hamnar i trubbel med konservativa krafter i den kinesiska diasporan. Han knäcker ryggen i en uppgörelse med dessa och tillbringar en lång tid i rullstol, men misströstar inte, utan använder istället tiden till att plita ner sina läror. Det är någonstans här som man bara sitter och väntar på The Eye of the Tiger. Så småningom trillar han in i filmbranschen, men bestämmer sig på grund av de återkommande hudfärgsrelaterade problemen att förlägga sin karrärbas till Hong Kong. Där blir han snabbt internationell storstjärna, men utvecklar också en (dödlig?) variant av arbetsnarkomani (scenen då han i bar överkropp hamrar på en skrivmaskin och på samma gång tränar sina bröstmuskler med kraftiga elstötar är obetalbar). .Samtidigt som demonen – en stor farlig snubbe i kinesisk riddarrustning som då och kommit och slagits med Bruce i dennes drömmar – börjar göra allt tätare visiter.

Båda filmer är verkligen otroligt dåliga. Varken Bruce Li (ej släkt) eller Jason Scott Lee (ej släkt) förmår ge ens någorlunda trovärdiga porträtt, och blandningen av fiktion och verklighet framstår som en smula smaklös – i synnerhet i fallet The Man the Myth, som verkligen inte kom ut många månader efter förlagans frånfälle. Frågan om vad man egentligen ska med dessa filmer till är berättigad. Och åndå är de långt ifrån de enda Lee-biografierna som gjorts. Tvärtom tycks de bara bli fler och fler. En ny har redan annonserats för slutet av det här året.

Nowhere to Hide / Injeong sajeong bol geot eobtda

Myung-se Lee, Sydkorea 1999.

Under de senaste tio åren har Sydkorea stoltserat med en av världens mest vitala filmindustrier.  Ett sånt där undantag där man ibland kan finna ett egenvärde i upptäckarglädje och regelbrott även i den kommersiella filmen. Nowhere to Hide är ett tidigt, men väldigt bra exempel det.

Till det yttre rör det sig här om en snutfilm i det klassiska buddy-formatet, med två väldigt olika människor som jobbar ihop (och får till slut får det att fungera) trots att de knappt kan tänka en enda tanke i någorlunda samma riktning. Men regissör Lees ger en tydlig programförklaring för sitt förhållningssätt till genren, och till filmskapandets regler i stort, redan i den Koreanska originaltiteln i ungefärlig direktöversättning: I Don’t Give a Shit About Anything.

Det är som sagt lekfullt värre, ibland snubblande nära att mest likna stilövning. Handlingen är enkel, på gränsen till överflödig. En gangsterkung mördas. Två snutar börjar jaga mördaren genom ett antal olika scenarion, över flera olika årstider. Varför huvudpersonen blir så besatt av att fånga mördaren förklaras aldrig. Inte heller hans synnerligen brutala metoder (som troligen återspeglar den sydkoreanska polisens ökända brutalitet).

Men det känns aldrig som en större förlust att inte få lära känna karakären ordentligt när vi istället konfronteras med fascinerande sätt att driva berättelsefragmenten framåt med nyskapande klipp och berättarteknik (och får se huvudkaraktären dansa slagsmålstango på ett hustak).

Så har jag ännu en gång – ensam och skamsen – snortat i mig en säsong av serien jag hatar att älska: 24. Sju fulla säsonger av en högervriden men tokspännande serie, som gärna gör sig till språkrör för tortyr, kärnfamilj och terroristbekämpningsretorik. Det är ett litet under att jag ännu inte låtit värva mig som angivare åt CIA. Eller har jag?

I säsong sju får vi bekanta oss med ett knippe nya karaktärer (Agent Walker antar jag att vi med all rätt kommer att få se mer av – Annie Wersching står upp riktigt bra mot en trött Kiefer Sutherland som huvudsakligen går på rutin här) och fokus ligger på ett FBI som är svagt, konstitutionstroget och tack vare sin rädsla för att ta i med hårdhanskarna helt enkelt inte får något gjort. Samtidigt gör både Tony Almeida och Jack Bauers dotter tacksam comeback i serien.

Överlag känns det mer påkostat och genomtänkt den här gången. Serien har visserligen den mest orealistiske presidenten hittils, men hoten mot henne känns (om man för en stund kan släppa ur urflippat allting är) intressantare. Och, även om afrikaner från det påhittade landet Sangala, modellerat på Rwanda, figurerar flitigt i början av serien så är det för en gångs skull varken utlänningar eller araber som är det stora problemet. Det stora hotet utgörs intressant nog av amerikanska privatsoldatföretag à la Blackwater.

Det genomgående temat är i vilken utsträckning våld kan rättfärdigas av möjligheten att rädda oskyldiga. Men för en gångs skull propageras det inte bara, utan det sker faktiskt en ständig (tjatig) dialog om det. Alla vet visserligen var Bauer står i den frågan, men hans nya omgivning har helt andra idéer om det. Givetvis är det hans ordlösa argument som vinner nästan hela vägen. Ända till sista avsnittet. Som jag tyvärr inte kan avslöja mer om här. Attans.

Hursom. Det är spännande. Dramatiskt. Tajt. Tjatigt. Och jag föraktar mig själv en smula för att jag tycker att det är så bra.

Invasion USA
Alfred E. Green 1952.

Såg just denna härligt naiva högerpropagandarulle från USA. I den hamnar ett slumpartat urval människor på en bar i samspråk om skatter, värnplikt och annat som behövs för att försvara landet mot en invasion. De slänger ur sig så dumt egoistiska saker att en… ehm… hypnotisör som råkar sitta bland dem ser sig tvungen att hypnotisera dem och låta dem medverka i en film-i-filmen om hur deras perspektiv skulle förändras om fienden verkligen rullar in i landet.

Filmens tag-line “It will scare the pants off you!” är milt uttryckt överdriven. Effekterna är så lego-artade att det knappast kan ha påverkat någon ens på 50-talet. Men å andra sidan var kanske sinnestämningen i USA på den tiden väldigt mottaglig för en visuell skräckfantasi om kommunistiska soldater som bombar och skövlar landet. När filmens centrala karaktärer vaknar upp ur sin dröm springer de genast iväg åt varsitt håll för att ge luft åt sin nyfunna entusiasm för det gemensamma försvaret.

Det som stannar i minnet hos mig är tyvärr mest den märkliga scenen när en kille hypnotiserar en hel bar med ett stort konjaksglas och den mässande rösten som i sluttablån läser upp ett citat från “the founding father of our nation, George Washington: To be prepared for war is the best way to maintain peace”. Såklart.

Chocolate / Chokgohlaet (Sv titel: Zen – the warrior within, Prachya Pinkaews 2008)
Raging Phoenix / Deu Suay Doo (Rashane Limtrakul 2009)

Har du alltid tyckt att Army of Lovers skulle passa utmärkt som skurkar i en gangsterfilm? Då kanske det här är något för dig.

Den bästa kampsportsfilmen kommer numera från Thailand. Det vet vi sedan Tony Jaa gav oss nya perspektiv på begreppet “spänstig kropp” i Prachya Pinkaews Ong-Bak för några år sedan. Den som uppföljare lanserade, men fristående Tom-Jum Goong fortsatte samma: en ack så tunn tråd av handling (Ong-Bak: skurkar stjäl byns viktigaste staty och en Muay Thai-kunnig yngling sticker till stan för att få tillbaka den) utlöser en lång rad av verkligen utsökt koreograferade uppvisningsscener för Tony Jaa.

I sitt senaste regiarbete från 2008 arbetar Pinkaew (åh, detta märkliga namn…) med nya manusförfattare (tack) och introducerar också en helt ny blivande superstjärna: Yanin “Jeeja” Vismitananda – född 1985 och troligen cirkusartist i ett tidigare liv.

Hennes skådespelartalang må ännu vara oslipad (hon spelar någon slags blandning mellan Rain Man och Enter the Dragon, så vem kan klandra för att det blir svårt) men å andra sidan uppvisar hon dimensioner av fysisk självkontroll som räcker gott och väl för att på egen hand underhålla i 90 minuter. Autentisk akrobatik på hög nivå. Och varenda scen kretsar kring Jeeja.

Handlingen? Nåja. Autistisk flicka med thailändsk gangstermor och japansk gangsterfar visar sig under uppväxten ha en egendomlig förmåga. Ni minns Rain Man som kunde räkna? Javisst. Den här tjejen har en aningens snabbare tidsuppfattning än oss andra, kan fånga projektiler och lära sig hastiga rörelser genom att bara titta på. Och med hastiga rörelser menar vi förstås Muai Thai. Vilket kommer väl till pass när modern får cancer samtidigt som gamla skuggor ur det förflutna (det är här Army of Lovers kommer in) tränger in i hennes liv igen.

Jeeja har hunnit med en till film också. Nu med ny regissör, men i Raging Phoenix återfinns ändå Panna Rittikrai, som koreograferat actionsekvenserna i samtliga filmer som nämns i den här texten.

Handlingen är här om möjligt ännu mer urflippad. Ung olycklig flicka hamnar i lag med ett gäng outsiders som praktiserar en hemlig kampsport (den baseras på konsten att låta kroppen använda sig av alkoholens energi istället för att bara låta den gå outnyttjad rätt ner i levern – något som bara verkligt olyckliga behärskar) samtidigt som de försöker spränga en kidnapparliga. Inte fullt lika underhållande, men ändå klart sevärt. Om inte annat för de vackra inslagen av våldsam breakdance och besynnerliga superskärpta fylleslagsmål. I denna film har Jeeja dessutom med sig ett knippe klart sevärda medskådespelare.

Unarmed but Dangerous (aka Kung Fu Flid)
Xavier Leret, UK 2009

Så vem hade väntat sig det här: en kampsportfilm som problematiserar skildringen av funktionshinder på film?

Den här filmen är på alla sätt och vis svårsmält. Den är ett tydligt lågbudgetprojekt, tydligt brittisk, extremt våldsam, rå i sin ändå närvarande humor och kontroversiell i placerandet av Mat Fraser, en skådespelare med neurosedynskada, i centrum för ett blodigt hämddrama. Det mesta av det här går att leva med, men för mig personligen blir de uttdragna scenerna av tortyr, åtföljt av en massa tjatigt skrikande främst från den kvinnliga delen av ensemblen, väldigt tröttsam. Filmen lever visserligen emellanåt upp i en härlig filmisk skaparglädje, framförallt på det visuella planet, men för min del räckte inte det riktigt för att väga upp bristerna. Manuset är extremt svagt.

Ändå blir man lite glad av den. Som Fraser själv säger i den uppfriskande intervjun nedan: det är en proaktiv roll – killen utan armar kickar stjärt, räddar sin dotter och får flickan i slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=hy3fj-pp_r4

Big Bang Love, Juvenile A (46-Oku Nen no Koi)
Takashi Miike, Japan 2006

Såg just färdigt ännu en av japans märkligaste filmskapares… nej, förresten, en av världens märkligaste filmskapares filmer. Denna gång med dragning åt det vi i brist på bättre ord kan kalla för “det seriösa” hållet. Big Bang Love, Juvenile A är lika långt ifrån kommersiella framgångar med One Missed Call som från ytterligare succéer inom asiennörd-scenen, liknande zombie-musikalen The Happiness of the Katakuris eller (filmen som för evigt gjorde mig förälskad i Miike: ) Audition.

Den här filmen utgörs i stället av (i stora drag) lika delar CSI, brechtiansk teaterestetik (eller ska vi säga Dogville?) och valfri, mycket våldsam, fängelsefilm. Kryddat med inslag av Alien 3 och ihopsytt till en väldigt mystisk och homoerotisk historia. Det var en fröjd att se, helt enkelt.

Behöver jag säga att Takashi Miike är filmhistoriens största genrebender?

I ett annat avseende påminner han lite om en annan man som tar en hel del plats på min kulturmeny just nu, nämligen Ryan Adams: minst 120 idéer per minut, men inte ro att ta råd av någon som hjälper till att sortera. Resultuatet i Miikes fall: drygt 80 filmer på 18 år, och troligen samma müsli/kokain-diet som Rainer Werner Fassbinder gick på innan hans stjärna slocknade.

Probemet med Miike är alltså inte om man ska se hans filmer, utan vilka. Förslagsvis börjar man med Katakuris, men då riskerar man ju att bli besviken när man ger sig i kast med resten av produktionen. Kanske bättre att börja med Dead Or Alive-trilogin. Där får man både tempot, idéerna, genrebrytningarna och oberäkneligheten – och ändå har man flera av hans bästa filmer framför sig. Jag citerar ödmjukt Miike-kännaren Tom Mes’ recension på Midnight Eye:

“Yes, but is it any good? This is a Takashi Miike film. It will make you wonder, curse, marvel, tremble, scratch your head, grow bored, and awaken rudely. Celebrate it.”

Se här den helt makalösa inledningen till del ett i Dead or Alive-trilogin:

I fredags somnade jag ännu en gång framför en japansk skräckfilm. Denna gång satt jag framför Ataru Oikawas Tomie från 1999, men listan börjar bli lång.

En snabb rekapitulation ger för handen att jag utöver Tomie somnat till åtminstone Ringu 1 och 0, Ju-on 1 och 2 (eller om det var 0 och 1 – den som kan hålla reda på Grudge-serien räcker upp en hand!), Dark Water (den japanska, en utmärkt film för övrigt) och Uzumaki. Som motvikt kan nämnas att jag satt spikrak genom hela One Missed Call (på bio, masserad av en martini – Miike, marry me!!), The Eye (Hong Kong/Singapore) och Phone (som är koreansk och jättetråkig). Är det alltså bara problem med just japansk skräck? Eller är det atmosfären som är alldeles för suggestiv för min skrumplever till fantasi?

Kolla in den här listan på imdbs nyckelord för Tomie. Det borde inte vara möjligt att somna till en film som hinner med allt detta på blotta 95 minuter. Jag ska inom kort börja se mer trashig fulskräck från Europa och amerikanska remakes av japansk skräck, för att empiriskt försöka genrebegränsa denna sömnighet med lite större säkerhet.

Der heilige Berg
Arnold Fanck, Tyskland 1926

En oerhört intressant filmgenre i det tyska 20-talet var de s.k. “Bergfilme”, en samling poetiska filmer som till skillnad från majoriteten av den tidiga tyska filmproduktionen spelades in utomhus, i dramatiska miljöer som nästan kan sägas ha spelat viktigare roller än själva skådespelarna.

Det började med en viss Dr. Arnold Fanck och dennes fascination för alpina miljöer. Framförallt var han intresserad av skidåkning, och hans filmskapande började med en egenproducerad skidfilm (utförsåkning var då en väldigt ny sport) som redan den, trots att den gjordes på amatörnivå och klipptes ihop i Fancks moders kök, skall ha varit tekniskt innovativ och en omedelbar succé som gav honom möjlighet till fler filmproduktioner. Han arbetade redan från början med världsledande skidåkare och lade stort värde på att ingenting i filmerna skulle kunna anklagas för att vara trickfilmat.

Hans manliga stjärna var en “praktmänniska” (han omnämns som sådan i Der heilige Berg och om det inte lät så fascistiskt skulle jag hålla med. Ett klädföretag med hans namn levererar för övrigt nya kollektioner ännu 20 år efter hans död) vid namn Luis Trenker, en skicklig bergsklättare som så småningom skulle gå vidare och göra bergsfilmer i egen regi. Och som kvinnlig leading lady lyckades efter ett tag en ung talangfull dansös tjata sig in i gänget. Hennes namn, Leni Riefenstahl, känner de flesta igen som regissören bakom ett av nazisternas mest notoriska propagandafilmer, Viljans Triumf, från 1934, men hon var också regissör för egna anmärkningsvärda spelfilmer inspirerade av Fanck, och efter kriget verksam som föraktad med skicklig fotograf.

Der Heilige Berg, med premiär 1926, var första gången dessa tre samarbetade. Filmen är skriven direkt för Riefenstahl och det oerhört banala triangeldramat som filmen kretsar kring står i stark kontrast till det magnifika, ja, faktiskt helt fantastiska sceneri den utspelas i. Visuellt och tekniskt står den här filmen helt klart i en klass för sig. Även för en stumfilmsnörd som undertecknad framstår den som förbluffande före sin tid. Häftet som medföljer den här fint restaurerade dvd-utgåvan nämner att bergsfilmerna möjligen fått för lite uppmärksamhet i den filmhistoriska litteraturen tack vare att Krakauer en gång dömde ut hela genren som proto-nazistisk, och det kan nog ligga någonting i det. Fanck, Riefenstahl och Trenker var senare alla verksamma i nazisternas filmindustri, och förstnämnde så småningom även medlem i partiet.

En entusiastisk bergsklättrare blir våldsamt förälskad i dansösen Diotima. Känslorna är så starka att han skippar sällskapet och springer upp i bergen för att få perspektiv på sin egen litenhet. Under tiden blir hans yngre vän ovetande förälskad i samma flicka och de uppvaktar henne på varsitt håll. När den förstnämnde inser att han har en konkurrent övertalar han sin vän att följa med ut på en vansinnesutflykt, för att besegra en klippvägg mitt i den annalkande snöstormen. Där uppe följer en upplösning som till slut ställer honom inför “bergsklättrarens absolut svåraste dilemma”.

Se här en av filmens bästa scener, den dramatiska skidtävlingen.

Filmen inleds med en vädjan till publiken. “De välkända sportutövare som deltar Der heilige Berg ber publiken att ej ta deras prestationer för fotografiska tricks, vilket de aldrig skulle nedlåta sig till. Samtliga utomhustagningar spelades verkligen in i bergen, nämligen de vackra alperna, under ett och ett halvt år. Det stora skidracet kördes av tyska, norska och österrikiska mästerutövare.”

Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig imponeras av detta visuellt och tekniskt avancerade stycke naturlyrik. Ett mästerverk som överlever sitt något löjliga anslag (i texttablåerna) utan större problem.