Det var en fantastisk bok. Det var en jobbig bok. Det var en bok jag av flera obehagliga skäl kan relatera till, men som jag samtidigt snart funderade över om den alls hade någonting att lära mig. Heberlein går ut oerhört offensivt – kastar ur sig en sån där skrift som i recensionerna får det självklara tillmälet en otroligt uppriktig bok. Första halvan av boken sträckläste jag.

Hon skriver om sig själv på ett sätt som jag aldrig skulle våga göra. Självutlämnade på en nivå mer än väl anpassad till dokusåpa-eran. Hon riskerar (eller medvetet river ner?) sitt anseende för att få kraft bakom sina ord. Får sig själv att framstå som självupptagen, hänsynslös, hysterisk (tack för att du aldrig använde det ordet).

Ärendet som smyger sig in bakvägen är att visa depressionen och självmordet finns överallt. Att det inte är något att skämmas för. Att även framgångsrika, “lyckade” människor som hon själv kan vara djuuuupt nere i den smeten, fast det inte alltid märks på ytan. Hon kräver synliggörande. Hon kräver vård (inte bara till sig själv, utan allmänt). Hon kräver respekt.

Mycket bra.

Samtidigt är hon (eftersom texten ju vill vara så uppriktig blir det “hon”) obehaglig. Hon ser sig själv som drabbad, precis som alla andra drabbade, men uppvisar kristdemokratens typiska oförmåga att relatera till dem (de som knarkar, de som är hemlösa, de som inte reser sig på sju) som något annat än människor som inte tar ansvar för sina liv. Hon är ju det levande beviset på att det går att ta sig fram i livet trots att det är jävligt synd om en, eller hur? Hon mår ju skit. Hon är ju sjuk. Ändå gör hon poäng av att aldrig ställa in. Att alltid lämna in före deadline. Och hon klarar, om än ibland med ett nödrop, alltid av att betala hyran.

Nåja. Hon antyder ju tidigt att hennes egen verklighet i viss mån står i konflikt med den kantianska teori som väglett henne i skrivandet om skuld och om ansvar. Hon trasslar in sig i det någonstans i mitten av texten och den här boken är väl inte rätt forum för att hitta ut ur det. Den beskriver ju vägen mot en undergång. Då ska man kanske inte behöva vara allt för konstruktiv.

Jag lade ifrån mig den utlästa boken med en känsla av att inte ha blivit så påverkad som jag efter omständigheterna kanske borde ha blivit (och jag vet om att detta är ett märkligt och orättvist omdöme – särskilt i ljuset av allt lidande som den här boken formligen dryper av . Det känns nästan som om jag är orättvis som alls har någon åsikt om den här boken). Men jag skulle hemskt gärna vilja läsa uppföljaren. Den som tar vid vid det avsked som Jag vill inte dö… slutar med. För Ann Heberlein sitter ju uppenbarligen fortfarande och lämnar in texter i god tid innan deadline på Expressen.

***

Nu har Emil Forselius gått bort per egen hand. Jag visste inte vem han var men känner ändå att det är så oerhört jävla tragiskt att han dag efter dag, på löpsedlar över hela landet, skall vikas ut, och dessutom behöva gå under namnet Wallander-skådespelaren.

Är det troligt att det var så han ville bli ihågkommen? Wallander-skådisen vars självmord man kunde läsa om på dörren till ett minilivs på Älvsborgsgatan i Göteborg, och på tjugotusen andra ställen till. Han var småbarnfar. Han hade medverkat i 15 filmer och ännu fler teaterpjäser. Och fått en guldbagge. Och, förstås, medverkat i en Wallanderfilm. Låt honom vara i fred. (Ja, det gäller även mig själv.)

Det var förstås bara en tidsfråga innan Heberlein skulle ge sin syn på saken, och den här gången är hon verkligen helt rätt ute. I Expressen skriver hon om medias märkliga syn på det här självmordet som ett mysterium, och gör även den efterlängtade kopplingen mellan självmordsstatistik och trafikolycksstatistik. Den jämförelsen är inte bara rimlig utan också viktig. Den ständiga hets som råder kring nollvisionen skulle med största lätthet kunna överföras till självmord och psykiatrisk vård. Man skulle till och med kunna ta bort nollvisionen från trafiken och lyfta över resurserna till psykiatrin. Vi skulle få ett bättre och rättvisare samhälle, helt klart.

Nu ska jag se på Dollhouse och tänka på något helt annat. Eller rent av ingenting alls.

Deportation av judar i Lodz. Källa: Deutsches Bundesarchiv R 49 Bild-1734

Debatten om gränsdragningen mellan fiktion och dokumentärt känns lite uttjatad vid det här laget, så jag ska försöka hålla mig kort. Men jag kan väl nämna så där i förbifarten att när jag på 90-talet läste Sem-Sandbergs Theres, i vilken han på samma sätt – men i ämnet Ulrike Meinhof – blandar ihop fakta och fiktion, var jag för tillfället väldigt påläst. Och jag var inte särskilt imponerad av hur Sem-Sandberg hanterade de få saker vi ändå vet om henne och den intensiva period då hennes liv exploderade.

Därför generar De fattiga i Łodz inte bara den där mäktiga känslan av att läsa fantastisk literatur, utan också en viss oro. Vad är det jag efter läsning omedvetet tror mig veta som kanske är ren fiktion? För att göra en jämförelse: James Ellroy jobbar ju på liknande sätt. Hans Blood’s a rover, som jag läser just nu, blandar friskt mellan ikoner och allmänt kända milstolpar i amerikansk 1900-talshistoria, lägger till klassisk kriminalromanspsykologi och blandar i några typiskt ellroyska överdrifter till protagonister. Allt är extremt färgat av Ellroys språk och fantasivärld. På-låtsas-faktorn är extremt hög.

Men i Łodz går jag till och från vilse. Lär känna personer som jag först tror är historiska men som senare, om jag har tur, visar tydliga drag av att vara påhittade. Samma sak gäller händelser och platser. Jag längtar efter fast mark.

Sem-Sandberg visar en smula nåd i romanens slutord. Men jag började ändå frenetiskt söka efter information av det mer klassiska slaget när läsningen var över. Det hjälpte mig både att få en tydligare bild av Gettot (även om – javisst javisst – även bilder är tagna av ett subjekt till fotograf etc etc) och ger även en mer nyanserad (man skulle kunna tycka att 700 sidor roman borde kunna ge en nyanserad bild av en person, men om det var Sem-Sandbergs syfte så misslyckas han totalt) bild av den mytomspunne judeäldsten i Lodz, Mordechai Chaim Rumkowski.

Det finns naturligtvis massvis av info och bilder på nätet. Den intressantaste nätkällan jag stött på är Litzmannstadt Getto, som kopplar olika företeelser i gettot till den nutida staden. Mycket intressant.

Nedan två små filmer som ger bilder från Gettot, i väntan på den spännande (?) dokumentär jag beställt från USA. Först två tiominuters avsnitt ur filmen Fotoamator (1998) som innehåller färgfoton tagna av en nazistisk funktionär och intervjusnuttar med en överlevande. Det andra är bilder från en nutida utställning om Gettot.

“Closure is bullshit. For murder victims, for their families, for murderers, for anybody acquinted with murder. The ramifications of murder go on and on and on, and they spread outward, like a metastacising fucking tumor, and it never ends. /…/ Anybody who thinks that the execution of someone who murdered their loved ones will bring them closure is out of their mind. It just doesn’t exist. It goes on and on.”

***

Läste ut bell hooks Allt om kärlek häromdagen och kände delvis att den gled mig ur händerna en smula. Ju närmare slutet av boken, desto större visade sig hooks dragning åt en form av tro och hopp som jag själv tyvärr saknar. Så min allmänna känsla för boken sjönk från den-är-fantastisk till jag-gillar-den-mycket. Hennes inledande resonemang om kärlek som någonting som baseras på val man gör och som kräver öppenhet, möda och vilja borde vara romcom-hämmande grundskoleläsning för alla.

***

Ellroys senaste, Blood’s a Rover, lär jag dock få sällskap av ett tag till. Den intensiva, amfetaminstinna berättelsen som the demon dog of american literature kallar för sitt största mästerverk har precis nått en första liten stabiliserande platå.

Natten till idag såg jag en mycket intressant liten dokumentär om Ellroy, kretsande kring två middagar, där han över vin och fin mat diskuterar mordmysterier, polisarbete och sin egen anhörigroll med ett gäng honom närstående mordutredare från LA. Denna samling machomän, som redan vid en första anblick utmärker sig genom att nästan samtliga bär mustasch, visar upp sig från en oväntat känslig sida. Pratar öppet om känslomässiga band till mordplatser, offer, närstående, och sina strategier för att överleva de visuella intryck som är en del av deras yrkesliv. Mellan all bufflig humor blir det riktigt intressant.

Samtalen bildar ramverk för en biografi över James Ellroy. Hans korta men ack så tjocka historia berättas återigen (har man läst hans böcker har man hört det både en och två gånger – citatet ovan gäller i allra högsta grad honom själv), upphängt på krokarna i hans liv: mordet på modern medan han var liten pojke, besattheten av Black Dahlia-fallet, de småperversa inbrotten då han i all beskedlighet snodde en slatt whiskey, kanske bredde sig en macka och sniffade lite på damunderkläder innan han försvann ut i natten igen. Hans försoning, i vuxen ålder, med den sedan länge döda modern och hans egna efterforskningar kring hennes fall. Och, så klart hans litteratur och hans tillspetsade offentliga persona. Hans uppträdanden har högt underhållningsvärde.

Udda inslag är när filmaren sammanför Ellroy med släktingar på moderns sida och när man får se en aningens mjukare sida av honom i en konversation med sin dåvarande fru Helen Knode. Hon utbrister bland annat i “Obviously, your politics are complete bullshit. Everybody knows that.” Ellroy hörs mumla “You fuck…” men bibehåller en snett leende, undergiven position. Han är klart mer komplex än vad han försöker utge sig för att vara. Den självgode högermannen som gör poesi av fula ord och tycker om att skälla och morra som en hund visar sig vara mot dödsstraff, för vapenkontroll och… röstar på Obama.

Riktigt intensivt blir det när Ellroy bjuder in journalisten Larry Harnisch till middag nummer två. Harnisch lägger ut sin väldigt övertygande teori om mordet på Elisabeth Short (Black Dahlia-fallet) och till och med namnger en mördare. På ett mord som varit olöst sedan 1947. Inför ett litet auditorium av uppsluppna mordutredare. Mycket intressant!

Lite avundsjuk blir jag allt på GPs Röshammar, som lyckades bli utslängd under en intervju i Januari.

(bild hittad på 2photo)

Att parallell-läsa James Ellroys Blood´s a Rover med bell hooks All About Love är en märklig upplevelse. Dessa två författare måste stå så långt ifrån varandra, särskilt i de här böckerna, som det överhuvudtaget är möjligt inom spektrat av vad-jag-i-allmänhet-gillar.

James Ellroy maler på med sin mörka poesi om förstörda män i en berättelse som är till hälften ultra-realistisk historia och till hälften Frank Miller-liknande karrikatyrsamling. bell hooks resonerar vackert och hoppfullt om kärlek som någonting missförstått som ändå, med hårt arbete, finns där inom räckhåll för var och en av oss. Oavsett vad vi varit med om – om vi bara vågar tackla det på rätt sätt.

Ellroy vaggar som vanligt in mig i en sjuklig trygghet i övertygelsen om människans förruttnade innersta kärna. hooks söker vägar att tala om denna kärna. Att prata om dysfunktionella familjer och män som tror att de älskar när de i själva verket bara reproducerar  barndomens för dem själva så ödesdigra roller och relationer.

Någonstans där möts de: i barnets sårbarhet. Ellroy, vars litterära värld är fylld av spöken från en uppväxt i tomrummet efter en mördad moder och av erfarenheterna som lowlife på Los Angeles gator. hooks, som har sin egen uppväxt i ett omtankesrikt men kärlekslöst hem som utgångspunkt och vill visa hur detta resulterade i ett helt vuxet liv i tron att hon upplevde kärlek när hon i själva verket bara låste in sig i nya destruktiva relationer. Den ene cirklar neråt i en spiral av droger, hat, våld och perversioner, den andra är stark nog att ta makten över sitt liv och sakta men säkert cirkla uppåt istället.

Men där hade jag fel. Sebastian Haffner skriver med humor och, åtminstone i Karin Mossdals översättning, med en stilistisk finkänslighet som gör hans ärende rättvisa.

En tysk mans historia (Geschichte eines Deutschen) är embryot till den politisk självbiografi som han tänkte skriva från sin engelska exil. När Andra världskriget bröt ut lades manuskriptet åt sidan ända till hans barn fann texten i den då kände journalistens kvarlåtenskaper 60 år senare.

Han ger en fascinerande mänsklig inblick i hur det var att växa upp under Första världskriget och det påföljande inrikespolitiska kaoset i Tyskland – med hyperinflation, politikermord och små revolutioner hit och dit. Han har en egen tolkning av hur hans generation senare kunde förvandlas till krigshetsare och nazi-sympatisörer, som har mycket med just den oblodiga men ständiga spänningen under första världskriget att göra.

Allt detta blir naturligtvis extra intressant tack vare att det skrevs medan det pågick. Tyskarna höll, under nazisternas ledning, på att sätta fyr på Europa i alla dess hörn medan detta skrevs. Inslaget av tillrättalagd efterhandskonstruktion blir alltså minimalt när Haffner med en för boken typisk humor skriver:

“I vida kretsar var [Hitler] 1930 fortfarande en närmast pinsam figur ur det grå förflutna: Münchens frälsare från 1923, mannen bakom den groteska ölstugekuppen. Dessutom var den atmosfär som omgav hans person fullkomligt frånstötande för den normale tysken (inte bara för de “kloka”): hallickfrisyren, den billiga elegansen; den wienska förortsdialekten; det myckna och långvariga talandet över huvud taget, därtill epileptikerbeteendet, det vilda gestikulerandet, fradgan, den växelvis flackande och stirrande blicken. Och sedan innehållet i talen: förkärleken för hotelser, förkärleken för det grymma, de blodtörstiga avrättningsfantasierna. De flesta av dem som 1930 började jubla mot honom i Sportpalatset skulle förmodligen ha undvikit att ta emot eld av denne man på gatan. Men här visar sig redan det underliga: fascinationen inför just allt det motbjudande, dyiga, drypande äckliga – när det drivs till sin spets.”

Men apropå efterhandskonstruktioner kanske jag bör läsa färdigt boken innan jag yttrar mig mer om den. Återkommer. Tror jag.

För egen del betraktade jag det hela till en början med stort förakt. Jag uppskattar sällan “folkets röst”. Jag älskar redaktörer, filtrerade texter, saker som har passerat ett kunnigt öga eller öra innan det når mig, helt enkelt för att det ju redan finns så mycket där ute. “Folket” är, tvingas jag tyvärr erkänna, ibland bara Ring P1 för mig.

Så jag blev en late adopter. Mitt bloggläsande, i den mån det finns, består av tre kategorier. Jag följer några vänners texter, ganska mycket som en social grej. Jag följer även ett par bloggar av personer jag inte känner, men vars intressen överensstämmer med mina och som därför ger mig en del nya infallsvinklar på det jag ändå håller på med (tex den här som skriver roligt och initierat om både GAIS och stadsplanering i Göteborg). Och så följer jag en del semiprofessionella bloggar, sådana som kompletterar böcker jag läst (ett utmärkt användningsområde för mediet, ett exempel här), skrivs av anställda på webbplatser jag följer eller av opinionsbildare som intresserar mig. Kanske har jag blivit en typisk bloggläsare då? Inte vet jag.

Och jag skriver numera en del själv. Dels för att det hjälper mig att hålla igång “pennan” även i perioder av dåligt självförtroende och kreativitetssvackor, därför att tänket ändå finns kvar, och dels för att det pushar mig att se filmer och läsa böcker lite mer reflexivt igen. Något som jag, något år efter att ha “lämnat” universitetsvärlden, kände att jag hade blivit sämre på. Dessutom skriver jag tillsammans med flickvän också löpande om mina barn, vilket har den dubbla funktionen att bjuda långväga släktningar på extra kontakt och att det så småningom är tänkt att leda till en inbunden vuxenårspresent av något slag. Jag läser dock inte många bloggar själv, och förväntar mig således inte heller att bli läst i någon större utsträckning.

Egentligen borde jag alltså inte alls bli provocerad av att Alex Schulman nu “gör upp” med medias omhuldande av “bloggosfären”. Det blev jag inte när Bo Rothstein gjorde samma sak redan för nåt halvår sedan. Men ändå blir jag alltså det.

Kanske för att han angriper “mig” (som tre år försent börjat skriva i bloggform) nu när han själv har tryggat sig ett namn och en karriär och får sina intäkter från sin webbsida och till och med har börjat skriva böcker med pretentiösa titlar (och får konstruera hjälphypoteser för att förklara varför just hans bok inte är pretentiös, eftersom han ju har trampat på x antal andra människor när de försökt att vara ärliga eller känslosamma).

Eller också är det bara för att jag är så oändligt trött på produkten Schulman.

För det är ju bara det han är. En produkt. Hans “humorsajt” är helt beroende av varumärket Alex Schulman. Och varumärket Alex Schulman är, likt ett enmansfolkparti, beroende av att regelbundet göra 80/20-uttalanden för att folk ska komma ihåg att han finns (80/20 innebär att uttala sig “kontroversiellt” i frågor där man vet att 80% av befolkningen egentligen håller med en, men där någon slags intellektuell elit ändå kommer att reagera med avsmak, vilket leder till debatt och en himla massa gratisreklam – som den text jag just nu sitter och skriver).

Han är ett monumentet över livet efter den big brother – när kulturell verksamhet och marknadsföring av sig själv blivit samma sak.

Nu har han växt upp och vill skilja ut sig från det missfoster han själv varit med att skapa. Från den stora massan. Genom att skriva en debattartikel i seriösa DN om hur bloggare är ointressanta och betydelselösa.

Han gör två stora misstag i sin text. För det första påstår han att det är fel att påstå att bloggarna har makt över mediescenen. Vilket är märkligt eftersom hans egen artikel är ägnad just åt att gnälla över bloggarnas makt över mediescenen. Jag skulle vilja säga att det visst är alldeles uppenbart att bloggarna sätter agendan för vissa medier, nämligen hans egen arena – kvällstidningarna. Och vem kan tycka att bloggarmobben gör någon större skada i den delen av vår mediekultur som ändå redan präglas av daglig rapportering om dokusåport, bantningskurer och låtsaskändisar som Alex Schulman? Menar han månne att kvällstidningarna borde ägna mer redaktionellt utrymme åt mer seriösa eller skickliga mobbare som honom själv?

För det andra pekar han ut bloggarna som 80% unga flickor som skriver om mode. Samtidigt som han ett par meningar gör poäng av att bloggarna skriver om saker som inte intresserar svenska “folket”. Och då är det inte längre mode som är temat, utan nu hänvisar Schulman istället till att alla bloggare skriver om FRA och fildelning.

Om det nu var så att Schulman hade något viktigt att säga i den här texten (annat än det uppenbara – att han själv är mycket mer förfinad och inte alls lider av samma flockmentalitet som vi andra töntar) så är han åtminstone väldigt slarvig.

Jag håller med honom om att bloggarna fick alldeles för mycket utrymme i vanliga media (för några år sedan, när fenomenet slog igenom – med Alex Schulmans utrymme i Aftonbladet i spetsen). Men varför ska just han börja gapa om det? Och nu? Det traditionella media lagt sig på rygg inför är den tekniska utvecklingen och hetsen mot helhetskoncept och direktnyheter i stället för att ta vara på just sin egen kompetens.

Vad mig anbelangar är det mest bedrövliga i detta nu att en innehållslös kändis som Alex Schulman alls får en så menlös text tryckt i Sveriges största morgontidning. Men det kanske är just det han menar, eller?

Märkligt även där: Om Självaste DN behöver Schulman som vapen mot bloggosfären så har väl bloggosfären verkligen vunnit kriget redan. Om det nu fanns nåt.

Idag första gången mig tar taxi. Hur hitta viktig plats med buss och tunnelbana? Är omöjlighet. Tunnelbanekarta är som tallrik med nudlar. Busslinjer är omöjliga förstå. I min hemstad alla tar billig taxi. Men i London mycket dyrt och taxi är som dlottning titta ner på mig.
Förare säger: “Var snäll och stäng dörren ordentligt!”
Jag redan stänga dörr men taxi inte röra sig.
Förare igen skrika åt mig: “Stäng dörren ordentligt!” på ett kortfattat sätt.
Jag lite rädd. Jag inte förstå detta ordentligt.
“Ursäkta mig?” frågar jag. “Vad är ‘ordentligt’?”
“Stäng dörren ordentligt!” Taxiförare vrider om sitt stora huvud och hals nästan vrids gå grund av vrede.
“Men vad är ‘ordentligt’, sir?” Jag så rädd nu jag inte våga fråga en gång till igen.
Förare kommer ur taxi och går till dörr. Jag tror han komma att döda mig.
Han öppna dörr igen, slår igen den hårt mot mig.
“Ordentligt!” skriker han.

Senare går jag i boklåda och slå upp Collins Engelsk ordbok (“NORMEN FÖR DAGENS ENGELSKA”). Ordentligt betyda “korrekt uppträdande”. Jag tänker på mitt uppträdande med taxiföraren för tio minuter sedan. Varför det inkorrekt? Jag går till kassan, köpa liten Collins till min ficka.
Min liten Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok inte ha “ordentlig” betydelse. I Kina vi aldrig tänka på “korrekt uppträdande” för allt uppträdande korrekt.
Jag vill skriva upp dessa nya lärda ord var dag, göra egen ordbok. På så sätt lära engelska fort. Jag skriva ner här och nu, i varje sekund och varje minut jag höra nytt ljud från en engelsk mun.

Har just läst ut Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, av Xiaolu Guo. Köp den i din lokala bokhandel.

En oerhört fascinerande (och mycket riktigt, som reklamen hela tiden gör gällande, insiktsfull) roman, på flera sätt. Ett slags inverterad Lost in Translation, i vilken en ung kinesisk flicka av enkel börd reser till London för att lära sig engelska och konfronteras med kulturskillnader som genomsyrar i stort sett allt hon tar sig för.

Vi får följ Z genom en slags ordbok och dagbok över sin vistelse. Framför allt fokuserar den på hennes relation med en äldre konstnär och hur deras olika bakgrund påverkar deras sätt att se på och fungera i sin samvaro. Allt är skrivet med en blåögd nybörjares engelska (trovärdigt översatt av Ulla Danielsson) som med tiden blir allt bättre. Samtidigt ökar Z:s förståelse för samhället runt om henne, men också hennes insikt om hur både aningslös och ointresserad hennes omgivning är för allt kinesiskt som inte passar in i den lagom exotiska mallen.

Märkligt nog är igenkänningsfaktorn stor när Z vandrar runt i London som en evig outsider och grubblar över sin kärlekshistorias förfall. Coming-of-age-aspekten i den här berättelsen är kanske ganska universell. Men hennes fantastiska iaktagelser om vår individualism, vårt språkliga och kulturella tempus och vår självupptagenhet är träffsäkra och känns som att de nästan måste presenteras av någon “utomstående”.

Midsommarhelgen är snart slut. För min del har den mest bestått i att åka runt i en bil och lyssna på människor som ojar sig över vädret. Det är vad folk gör till midsommar. Pratar om vädret.

Färdig med lyssnandet för dagen har jag suttit hemma i lugn och ro, druckit finöl och inte tänkt en sekund på att det är midsommar (vilket egentligen borde vara rätt deprimerande, att det bara blir mörkare nu?). Och jag har sett film.

Jag började med Sunny, en sydkoreansk film som jag inte hört talas om innan. Den lämnade mig oberörd på ett sånt där obehagligt sätt, med en känsla av att jag kanske är för dum för att förstå vad som egentligen händer på skärmen. Precis samma känsla som jag fick när jag nyligen läste Binu och den stora muren, av Su Tong (vars främsta merit i väst annars är att ha skrivit förlagan till Den röda lyktan).

Sunny handlar den unga Soon-yi, som inte direkt kan anklagas för att vara utrustad med allt för mycket flyt. Hennes make, som är i armén, har en älskarinna, och tack vare ett bråk kring denna blir han förflyttad till strider i Vietnam. Han hinner visserligen säga till Soon-yi att han inte vill ha henne, men makens mor skyller allting på henne och begär av henne att hon skall resa efter sin make för att se till att saker rättar till sig.

Och eftersom Soon-yi till en början är en extremt oskyldig och osjälvisk lantflicka så gör hon det. Så gott som utan pengar och helt utan erfarenhet av världen utanför den lilla byn i Sydkorea ger hon sig ut i världen för att försöka ta sig till sin make i Vietnam. Som, vilket visas i parallellklipp, just har försvunnit i djungeln med resterna av sin krossade armé.

Soon-yi stöter givetvis på patrull nästan omedelbart och faller i händerna på en svindlare som är så självisk och destruktiv att jag med mina västerländska ögon blir lite osäker på hur jag ska tolka honom: är han en parodi på något eller förväntas man ta honom på allvar?

Hur som helst är hennes resa väldigt lång. Varje människa på vägen är genuint otrevlig mot henne och försöker på ett eller annat sätt utnyttja henne. Men enträgen vinner och till slut (om jag tolkar saken rätt) blir alla så överväldigade av hennes självuppoffring att de helt enkelt “ger upp sin sura min” och börjar hjälpa henne.

Givetvis påverkar alla dessa möten även henne, som på vägen hinner utvecklas från den oskyldiga bondmoran till en självständig, whisky-drickande och, vid behov, sexuellt utmanande scenartist. Som, väl framme vid målet, reagerar på ett lite annorlunda sätt än man som betraktare kanske hade väntat sig.

Ok. Det finns en tydlig utvecklingslinje hos henne här. Hon lämnar den lilla inskränkta byn och hittar (via rockmusiken, bland annat) till ett visst självbestämmande. Det tycks i alla fall vara filmens mening. Men. I så fall säger filmen också att a) Kvinnors enda väg till självbestämmande går över sexualiteten och b) Soon-yi är dum i huvudet, eftersom hon trots att hon har hittat något slags eget jag fortsätter att jaga över en halv kontinent för att hitta maken ur ett arrangerat och kärlekslöst äktenskap.

Eller så är det bara jag som inte förstår.

Su Tongs Binu utspelas cirka 2000 år före Sunny och är dessutom en saga, men har ändå samma basnarrativ. Binus make (även här talar vi om ett arrangerat äktenskap) tas till fånga och förs till kejsarens stora murbygge i norr. Och Binu, som inte kan föreställa sig något annat liv än det med sin make, bestämmer sig under bygdens hånfulla skratt för att ge sig iväg efter honom. Så att han får vettiga kläder att ha på sig när det blir vinter. I stort sett alla hon möter på vägen är illvilliga, egoistiska (och oftast dessutom smutsiga och lytta på ett eller annat sätt – det här är inte en exotisk berättelse om det vackra Kina). De rånar henne, utnyttjar henne sexuellt, säger åt henne att hon lika gärna kan lägga sig ned och dö. Men hon ger sig inte.

Binu och den stora muren är en roman i “Mytserien”, en projekt där ett antal författare från lite varstans (till exempel Margaret Atwood och Claes Östergren) återger sina versioner av någon känd myt. Su Tong har utgått från myten om Meng Jiangnu, som när hon upptäckte att hennes make dött vid bygget av muren grät så häftigt att muren rämnade, men modellerat om den till en ganska lång saga om själva resan dit. Och den är alltså nog så strapatsrik.

Jag antar att mitt största problem är att jag inte är vidare förtjust i sagor. Så därmed faller jag inte alls för den här boken heller. För mig blir den till en uppradning av allt mer fantasifulla former av förnedring av en kvinna med den sällsamma egenskapen att hon kan gråta med hela kroppen. Jag får inte hennes drift att söka efter sin man till något särdeles intressant och jag finner inte Su Tongs mustiga blandning av det feodala Kina med en fristående fantasivärld särskilt lockande heller. Kanske hade jag hoppats på lite mindre gråtande spökgrodor och lite fler varelser av kött och blod.

Eller också är jag bara en tråkig kille med dålig fantasi.

Sedan avrundade jag med They Won’t Believe Me, en liten noir-film som inverterar de ovanstående kärlekslösa äktenskapen. Här är protagonisten istället en handlingsförlamad ung (ja, ung, trots sitt utseende så säger han faktiskt i filmen att han är 34 år!!) man som är gift med en kvinna som inte intresserar honom, men vars pengar ändå håller honom kvar. Han befinner sig så att säga på en lång och meningslös vandring bort från sin maka. Flera gånger lyckas han förälska sig och lova unga damer att han skall bryta sig loss, men istället så stannar han i hemmets och pengarnas trygga härd. När detta mönster äntligen bryts så bryter helvetet löst (inte med flit, men som en följd av 17-18 olyckliga slumpar). Det slutar där filmen börjar: med att han står åtalad för mordet på sin hustru och får en sista ärlig chans att berätta vad som egentligen har hänt.

Det blir faktiskt ett ganska intressant drama av allt det här. Robert Young är mycket välcastad i rollen som den själviske, rädde men inte alltigenom onde Larry. Han är så fast i spänningsfältet mellan sina två begär (pengar <–> kvinnor) att andra människor blir helt osynliga för honom. Och när han väl tar mod till sig att stå upp för sig själv och sitt val, då straffas han istället dubbelt.

Som en extra bonus levererar den här filmen det som måste vara en direkt förlaga till Columbo: polisen som “löser” fallet här jobbar på exakt samma distraherade och låtsasdumma sätt. Även till utseende och skådespel är de ganska lika. Och chockfaktorn i slutet går inte heller av för hackor.

Staten uppmuntrar numera visserligen medborgare att ta sin gamla bil, buss eller motorcykel med sidovagn och skaffa sig en licens för att börja transportera folk mot betalning till ett pris som sätts enligt tillgång och efterfrågan. Men det är en väldigt svår marknad att ge sig in i, om inte annat eftersom så många bilar redan opererar på den helt utan licens.

Om jag förstått saken rätt så fanns det på Kuba under ganska många år ingen taxiverksamhet så som vi känner den, utan taxi var fordon, företrädesvis feta gamla amerikanare som anlänt till Kuba innan Castro tog makten men som nu försetts med stinkande dieselmotorer, som körde till fasta punkter som sjukhuset eller kyrkogården. Först till de Panamerikanska spelen 1991 infördes något som kallades Panataxi. Dessa fungerade som vilken taxi som helst, med en viktig skillnad. Enda betalningsmedlet var dollar. Och för den inhemska befolkningen var det förbjudet att inneha dollar. Kubanska atleter fick ta bussen till spelen.

Från och med 1993 tilläts även vanliga kubaner att äga och spendera dollar, så panataxinäringen började växa explosionsartat. Nu blev det också allt vanligare att gamla 50-talspontiacs och Ford Fairlanes ersattes av mer delikata Lada av 80-talsmodell. (här i tjänst som moldavisk polisbil. Bild: Wikipedia).

I slutet av 90-talet kom kubas taxikurva i nära beröring med den i Göteborg. Då började man kunna se en ny form av lyxtaxi på Havannas gator: en AC-utrustad fransk bil vid namn Citroën ZX, som även det göteborgska budgetalternativet Minitaxi gjorde gatorna osäkra med under en period (Gubben som lärde upp mig på nämnda lät en nostalgisk blick svepa över horisonten och sa att det var den bästa bil han någonsin hade kört…).

Det bildades nya taxiföretag i drivor och i ett försök att skapa lite ordning beslöt regeringen i maj förra året att hux flux slå samman alla taxiföretag till en enda: Cubataxi. Men kvar finns alltså problemet med den minst sagt omfattande svarttaximarknaden.

Källor: msnbc, Der Spiegel

Shutter Island, som Lehane skrev 2003, är nog rent hantverksmässigt den mest spännande bok jag någonsin läst. Jag minns särskilt en kväll, när jag av en händelse just hade sett Tompa-rullen Vannilla Sky (som ju delvis använder sig av samma twist) och sedan lade mig för att läsa ett par kapitel uppe på min farmors vind, i en jättesäng bredvid mina små barn. Det var rent fysiskt omöjligt att sluta läsa. Så skräckslagen var jag. Sjukt jobbigt. Och då är jag inte ens särskilt lättskrämd.

Sedan gick det förstås rätt snabbt att läsa igenom Lehanes övriga produktion. Mystic River kom i den vevan ut som en hyllad film av Eastwood, men var av en helt annan karaktär. Här betonades i stället det sociala dramat, det onda och det goda, och polistematiken så klart. De fem böckerna om Patrick Kenzie och Angela Gennaro gick ner som en god middag. Skickligt ihopsnickrad genrelitteratur med dragning åt det morbida. Novellsamlingen Coronado lockade mig inte tillräckligt (vilket novellsamlingar dessvärre aldrig gör).

Och sedan var det plötsligt väldigt tomt på Lehane-fronten och jag började istället tugga i mig George P. Pelecanos (som ju är en roligare författare i vilket fall).

Men så var den alltså plötsligt här då, den jätteroman som Lehane tycks ha jobbat på i några år. The Given Day

I The Given Day går Lehane samma väg som James Ellroy gjorde för 15 år sedan när denne närmast “officiellt” slutade skriva kriminalromaner och istället gav sig på att, i precis samma stil och med samma überpessimistiska syn på människan och världen som innan, att skriva historiska romaner i stället. Inte historiska som i “historien om Kung Arthur”, visserligen. Istället berättade han nu USA:s dramatiska historia från 1958 och framåt (eller snarare: hans egna väldigt konspiratoriska version av USA:s historia), med sina egna trasiga, ytterst korrumperade men komplexa polisfigurer som pådrivande krafter. För övrigt – yes yes yes!!!! – sägs den avslutande delen i American Underworld Trilogin komma ut nu i år, åtta år av längtan efter The Cold Six Thousand.

Som sagt försöker Dennis Lehane med The Given Day göra lite av samma sak. Skillnaderna är väl främst att han har mindre grandiosa anspråk (han håller sig till ett par mycket dramatiska år av staden Bostons historia), att hans karaktärer är mer stereotypa än Ellroys (vilket inte behöver betyda att de är ointressanta) och att Lehane överlag skriver för en bred publik (=kommersiellt).

Strax efter Första världskriget hade Boston, staden som Lehane alltid skriver om, några riktigt spännande år. Staden var utgångspunkt för en allvarlig influensaepidemi. Det bubblade av missnöje i arbetarled och på sina håll förekom även attentat från extremvänsterns sida. Den kanske mest freaky händelsen de här åren skylldes först liksom mycket annat på anarkisternas bomber, men visade sig sig senare sannolikt bero på snålhet från det ansvariga företagets sida: under The great Boston molasses tragedy kollapsade en 8700000-literstank (stanna nu vid siffran och tänk över den en gång till!) med sirap. En över två meter hög sirapsvåg svepte över stadsdelen Northend och drog med sig både människor, kreatur en hel del byggnader och räls. Över 20 personer dog. I sirap.

Samtidigt var Bostonpoliserna jättemissnöjda. De hade gått utan löneförhöjning sedan början av seklet och både arbetade och levde under miserabla förhållanden. Men de kom ingenstans med sina “vanliga” försök till att få gehör. Så till slut anslöt de sig till en riksomspännande fackförening och hotade med strejk. Vilket blev till ett akut politiskt problem. Poliserna var ju State Officers, och sådana kan ju inte kunde strejka. Vem ska då upprätthålla ordningen? Så stadens polischef förbjöd helt enkelt polisers medlemsskap i fackförening och började suspenderade delaktiga. Situationen eskalerade, till synes mest på grund av halsstarrighet, och i september 1919 gick bostonpolisen ut i strejk. Med omfattande randaler som följd. Av någon anledning blev stadens styrande tagna på sängen när, redan under strejkens första dag, folkmassor strömmade genom gatorna, krossade glas och satte eld på bilar och byggnader.

Vilket fick enormt medialt genomslag över hela landet och vände opinionen mot de strejkande.

1100 strejkande poliser fick kicken. De nyrekryterade ersättarna anställdes, med maktens osvikliga känsla för ironi, till lönevillkor som motsvarade de avskedade strejkandes krav.

Det är hur som helst kring dessa händelser som Lehane spinner sin berättelse. Ett par av karaktärerna tar rent proaktiva roller i de historiska förloppen. Andra är innocent by-standers. En del historiska personligheter, som baseball-legenden Babe Ruth och guvernören Calvin Coolidge har istället fått låna ut sina namn till fiktionen.

Jag har alltid tyckt att den typen av romaner har väldigt lite att bidra med (även om jag däckades totalt av Ellroys verklighetstolkningar). Verkligheten är så knasig i sig att man inte behöver fiktionalisera den. Och det är nåt så förtvivlat amerikanskt över att inte kunna berätta den fascinerande historien om polisstrejken utan att behöva iscensätta en karaktär som befinner sig mitt i händelsernas centrum, och med hjältemodigt patos driver dem framåt. Då blir ju den karaktären till en lögn. En inte särskilt trovärdig sådan heller, tyvärr.

Denne någon är i alla fall Danny Coughlin. Han är patrullerande polis men har framtiden för sig. Inte bara för att han är väldigt begåvad, utan också för att hans far är en av stadens mest inflytelserika poliser.

Men så var det det där med Dannys extrema integritet. Han är uppväxt i en tight familj där familj och heder betyder allt. Men han har ett obevekligt behov av att alltid gå sin egen väg. Så till slut blir han, trots hans omgivnings många varnande finger, involverad i polisfacket. Som tar emot honom med öppna armar och snart gör honom till en av sina ledarfigurer.

Danny är också den ende i boken som inte lider av ett skevt förhållningssätt gentemot berättelsens andre protagonist, Luther Laurence. Trots att Luther är mörkhyad och uppenbarligen har mörka hemligheter tar han honom till sig, och hjälper honom när det börjar hetta till.

Så vi har här ett par riktigt grovt tillyxade stereotyper. Den klassiske amerikanske hjälten med kraft, integritet och hjärtat väl dolt men ändå på rätta stället. Den intelligente mörkhyade killen som hamnat i trubbel på grund av sin rastlöshet och spelar dum nigger för att hålla sig vid liv. I bakgrunden finns deras kvinnor. Luthers fru är stolt och klarar sig själv hundratals mil därifrån, men är honom trogen trots att han förstört deras liv. Dannys stora kärlek Nora är även hon stolt och går upprätt. Trots sin kaotiska bakgrund och trots att Dannys familj kallar henne hora och utesluter Danny ur familjen på grund av henne.

I kanten av deras berättelse återfinns den klassiske patriarken, den avundsjuke sämre brodern, den svaga modern och den maktfullkomlige rasistiske vännen till familjen som vägrar släppa taget om Luther. Och vi har makten, den osynliga. Som krossar allt som kommer i dess väg.

Allt det här väver Lehane ihop med samma hantverksmässiga skicklighet som i tidigare böcker. Det är oerhört underhållande läsning. I synnerhet om man har Wikipedia till hands och kan ta en närmare titt på några av de skeenden som fladdrar förbi.

Men även om roman är bra och de mer dokumentära avsnitten är oerhört intressanta så blir inte nödvändigtvis något av dem bättre bara för att man flätar dem samman. Det hade varit minst lika rolig läsning med två spännande familjedramer framför en fond av fantastisk historia.