Förlåt.

Jag är så upptagen med att gilla saker från andra länder att jag allt mer tycks tappa taget om härvaron. Som tydligast blir detta i frågan om musik.

Ok. Så jag är inte känd för att se svenskhet som ursäkt. Man behöver inte kräva mindre av musik bara för att den framförs av svenskar. Det är en åsikt som kan appliceras även på andra saker, som till exempel “film” eller “uppförande” och jag kan tänka mig försvara den ungefär såhär: jodå, i Sverige är Kent exceptionella, men ställ dem i ett internationellt sammanhang och de ser ut och låter som gossar från fritidsgården. Onödigt. Kent, alltså.

(För exemplets skull nämner jag här en artist som faktiskt kan sjunga rent, vilket i svensk musikjournalistik inte alls verkar vara ett kriterium. Inte så länge man diskuterar svenska artister. Det räcker med inlevelse. Själv klarar jag inte ens av Neil Young när han sjunger falskt.)

Men Kent åsido. Idag skäms jag ändå. Min arrogans blev just avklädd, tursamt nog när ingen såg på. I skrivande stund sitter jag och lyssnar förtjust på Love is All. Som är ett band från min hemstad och som jag visst hört talas om någon gång, men aldrig lyssnat på eller ägnat någon uppmärksamhet på annat vis heller. Varför inte det?

Och vad krävdes för att det skulle bli ändring?

Jo, jag råkade läsa om ett intressant band från Sverige i nätupplagan av trygga gamla veckotidningen Die Zeit. Där beskrevs detta band, som redan i en initial beskrivning passar mycket bra in i min filsamling, så målande och kärleksfullt (“Schwedenpop + Saxofon = Punk”) att jag följde artikelns råd och kollade upp – och gillade.

Sedan skämdes jag när jag insåg att de var från min egen stad. Och ännu värre blev det när jag insåg att de på sin lilla bild på Spotify/AllMusicGuide till och med poserar framför the one and only Korv Kiosk, som jag regelbundet passerar med min likaledes kräsne hund.

Så förlåt, ni i det där grymma bandet. Härmed uppmanar jag alla att lyssna på Love is All. Jag själv kommer sannolikt inte att göra det igen. Vilket förvånar mig, och sabbar hela den här texten, men det är sant, så jag skriver det ändå. Men jag lovar att framöver försöka bredda min upptäckarglädje till att även gälla min egen hemma(maria)plan.

Har haft Bat for Lashes fantastiska Daniel spelandes i huvudet i flera dagar nu. Så pass intensivt att den funnits där redan när jag vaknat. Det var nästan så att jag blev orolig att jag skulle tröttna på låten för fort – innan jag lärt känna resten av albumet ordentligt.

Räddningen kom från oväntat håll. En kompis på Facebook (synd: nästan alla mina “vänner” på Facebook är egentligen kompisar) berättade idag att hon tillbringat kvällen på en konsert med U.D.O. Sedan dess har jag gått och mentalnynnat på Balls to the Wall istället.

Detta ledde givetvis till ett sömnhämmande Wikipedia-race, så här lite bonus-info:

Balls to the Wall den tyska gruppen Accepts femte studioalbum, utgivet i december 1983.

Skivomslaget visar en bild där gitarristen Herman Frank iförd kalsonger håller en rund svart sten. Hårdrocksprogrammet Rundgång i SVT2 2005 ringde upp fotografen Dieter Eikelpoth som bekräftade att det är en vanlig rund sten Herman Frank håller i.

Det är något rätt komiskt över att Kajskjul 8 kör sin dansbandshelg (med Streaplers!) samma helg som tusentals punkare och hårdrockare samlas för festival på bananpiren (med Slipknot och Sick Of It All), bara 400 meter därifrån.

Alla jag körde till West Coast Riot var trevliga och avslappnade. Sen fick jag prova på att köra tre glada damer från Mölndal till dandsbandskojan blev det andra takter.

Jag lyssnade i lugn och ro på The Lounge Lizards när jag helt oväntat fick en av mina riktiga favoritkommentarer: “Men gud vad tråkig musik du lyssnar på!” Döm själva.

Alltså, jag skulle aldrig drömma om att säga så till en människa jag inte känner tillräckligt väl för att kunna vara otrevlig mot gratis. Så jag härsknade till och körde ett av mina favorittrick: “Partykiller”. Det funkar så här:

Jag säger “Ok”. Och stänger abrupt av musiken så att det blir alldeles tyst i bilen.

Damerna blev en smula besvärade av tystnaden. Vilket ju var just vad jag spekulerade på.

“Fast… Du kanske gillar den musiken?”

“Nej, jag spelar den för att jag hatar den.”

“Men, du behöver ju inte ta det så.”

“Nej. Och ni då. Ni ska på dansbandsfestival, eller?”

“Jajjemen!”

“Ja, DET är intressant musik, det”

Sen blev det bra stämning igen när jag avslöjade att jag var ett stort fan av dansbandsmusik. Fast helst bara 70-tal.

“70-tal? Vadå, Schütts eller?”

“Ja! Det var lite mer schwung på den tiden, helt enkelt.”