Nu när valresultaten börjar stabiliseras lite vågar jag ta ut lite skadeglädje i förskott och noterar att det inte ser ut som om min dåliga körning från i fjol togs sig in i parlamentet.
Nu kommer jag tack och lov inte ihåg alla mina kunder på det sättet, men den här damen gjorde ett sånt himla intensivt försök att trycka ner mig i skorna att jag kände mig tvungen att googla henne efteråt.
Hon studsade in i bilen med en uppfälld laptop som hon genast började pilla med. Vi småpratade. Hon förde samtalet. Med glädje. Pratade om sig själv, sitt fantastiska politiska engagemang och så vidare. Frågade mig vad jag gjorde när jag inte kör taxi. Klassiskt taxisamtal där föraren är plank, eller snarare spegel, för personen i passagerarsätet.
Men så halvvägs till Landvetter lirkade hon ur mig att jag i min ungdom röstvägrat, vilket för mig är nästan samma sak som att rösta blankt. Möjligen ett ännu tydligare ställningstagande, eftersom det så raskt pratas om demokratins kris när rösttalen blir för låga. Nu har ju De gröna skärpt till sig lite sen dess, så på senare år har jag röstat i de val jag som utlänning är tillåten att delta. Men det är knappast så att jag skäms för att jag tidigare inte gjorde det. Eller att jag inte vågar argumentera för det, om det behövs.
Men hennes svar var något i stil: “Fy fan, hur kan du, det är ju som att spotta alla förtryckta människor och kämpande kvinnor i världshistorien i ansiktet!!”
Rätta mig om jag har fel, men så pratar man väl inte med människor som man inte känner?
Jo, med taxichaufförer får man det, för det är ett serviceyrke och de är så kåta på din dricks att de gärna tar på sig ansvaret för all världens dumhet och ondska, om du bara lämnar två kronor extra och snälla snälla inte spiller ut din öl i baksätet. Taxichaufförer får till och med folkpartister anklaga för att spotta på de förtryckta.
Resten av vägen ägnade jag mig åt att låta en besvärande tystnad lägga sig som kladdig sirap över inredningen i bilen.
Men hon var så upptagen med sig själv att hon inte ens märkte att hon förolämpade mig. Eller så brydde hon sig bara inte. Hon skuttade glatt ut ur bilen och vidare i sin politiska karriär.
När vi för någon månad sedan stötte på varandra på ett kafé tjoade hon och var så stolt över sitt ansiktsminne, men tycktes inte förstå varför jag bara var besvärad av att träffa henne. Och nu kände hon sig lämpad att representera mig i eu-parlamentet. Lustigt. Tack och lov kom hon ingen vart med sin personvalskampanj.