Våra förväntningar på den här kvällen var skyhöga. Äntligen Dylan Moran, det sura, irländska geniet från Black Books och Monster. Första gången i Sverige på fyra år. Biljetterna kostade skjortan (och då menar jag inte den billiga lila saken som Moran alltid har hängandes utanför brallorna) och var inköpta månader i förväg. Vi hade skaffat både barnvakt och hundvakt och jag var till och med ledig efteråt.

Dömt att gå åt helvete, med andra ord.

Men tji fick jag och min dåliga inställning.

Till och med “förbandet” var bra. Mårten nåntingsson spelade hårt på Göteborgs mindervärdeskomplex mot Sthlm (folk i Gbg är mycket mer lättsamma, och är inte alls lika rädda för att få dålig läppsynk) och sin egen status som “presentpapper” till själva julklappen Moran. Alla skrattade. Som normal comedy, ungefär.

Men med Moran sedan på scen var fullsatta stora salen på Konserthuset snabbt i extras. Moran agerade domptör, ledde oss fram mellan hysteriska skratt och några andhämtningspartier med lite mindre hysteriska skratt. Mag- och kindmusklerna fick sig en rejäl genomkörare.

Han tog ofta tillvara på publikens lokala attribut och såg ut att improvisera en hel del. “If I am offending you today, please remember to enjoy yourself!”. Ett fullblodsproffs. Tanken slog oss, att han kanske trots allt vinglande, sluddrande och sin allmänt ruffsiga och rödbrusiga uppsyn inte var riktigt så onykter som han försökte ge sken av (detta berättade iofs vid närmare eftertanke redan Mårten om: “Det är Dylan som dricker vinet, men det är jag som får ångest över att tappa kontrollen”).

Faktum är att han åt bra mycket mer choklad på scen än drack ur vinglaset som stod på det lilla bordet. Och att kunna genomföra två timmar standup med munnen full av choklad får väl också ses som någon slags merit.

Hursomhelst är jag jätteglad att jag fick vara där. Vilken fantastisk show.