Försöket sker i ytterst liten skala – en enda bil, med tillhörande snabbladdningsstation, placerad på Arlanda – men vem vet, om det visar sig fungera kanske det kan bli fler. Problemet är givetvis räckvidden, samt att bilen bara tar tre passagerare och tämligen lite bagage. Men på de runt tio mil som Mitsubishi iMiev tar sig på en laddning är ju ändå rätt långt i taxisammanhang, och långt ifrån alla resor till flygplatser går i fullproppade bilar. Återstår alltså det sista hindret: att få ekonomi i det.

Läs mer på expressen.se

Andra positiva omnämnanden av taxichaufförer de senaste dagarna:

I Sydsvenskan berättas att den tidigare våldtäktsanklagade 35-årige taxichauffören i Malmö nu dömts till ett års fängelse. Efter att en mycket berusad kvinna spytt i hans bil tvingade han henne till oralsex. Hans egen förvirrade berättelse, bland annat om att han “inte var helt säker” på om det verkligen förekommit oralsex bedömdes som inte särskilt trovärdig.

En annan övertänd chaufför i Malmö har förmodligen blivit av med sitt arbete efter att ha misshandlat en kund. Han ska ha blivit så provocerad av kvinnan krav på en ursäkt efter “otrevligt beteende” att han delat ut ett flertal knytnävsslag. Han själv hävdar att detta aldrig hänt, men de flesta inblandade, inklusive arbetsgivaren Taxiverket, tycks gå på kvinnans linje. Detta berättar Skånska Dagbladet.

Om detta är sant är det naturligtvis ett bekymmer för det företag där föraren eventuell är anställd eller ansluten. Och ännu värre är det väl för föraren själv, som i så fall tappat den sista gnutta värdighet man kan ha som taxichaufför.

Artikeln är inte mycket mer än en lustig notis, men sätter ändå fingret på ett par  intressanta frågor för vår bransch. För de första: paret går till media eftersom de tyckte föraren var oförskämd, media går till finska taxiförbundet och dess ordförande Lauri Säynäjoki, som tycker att förarens beteende är “helt fel. Dricks ska alltid vara frivilligt”. Vidare pratar media med en taxikontrollant (varför finns det inte såna i Sverige?) som säger att paret borde skrivit upp bilens nummer och anmält föraren. Och som tillägger “men visst finns det träskallar också i vår bransch.”

Artikeln kan mycket väl vara vinklad, men så vitt det går att utläsa har varken journalisten, taxiförbundets ordförande eller den intervjuade taxikontrollanten ifrågasatt parets historia ens med en centimeter.

Taxibranschen är rörig och egoistisk. Men det finns också den där märkliga förförståelsen om att taxichaufförer alltid är lägre sortens djur och därmed alltid kör omvägar om de kan, blåser folk på växel, inte hittar, inte kan svenska, inte vill jobba mer än nödvändigt, beter sig illa, kör illa etc etc. Jag märker själv en stor skillnad när jag kör runt i en taxibil jämfört med när jag emellanåt är ute i en privatbil. Medtrafikanternas reaktioner på min närvaro i trafiken är tiofalt värre. Det tycks finnas ett medfött hämndbehov hos privatbilister mot “dessa jävla taxichaufförer”, så även om jag bara gör något så simpelt som kör ut i en högerkorsning framför någon som inte förstår att han inte befinner sig på huvudled får jag räkna med att bli tutad på eller få fingret.

Och att ständigt bli betraktad som samhällets bottenskikt är förmodligen rätt kontraproduktivt när det gäller att skapa sociala genier. Jag föreställer mig att det finns en starkt negativ dynamik i detta.

Så det är lite synd att taxiförbundets ordförande och taxikontrollanten (åtminstone enligt vad som kan utläsas ur artikeln) också utgår ifrån att föraren måste ha varit ett “sånt där svin” som bara vill “tjäna sig en extra hacka”. Det måste ju finnas utrymme för missförstånd. Eller, gud förbjude, att paret blivit nekade av andra anledningar (taxichaufförer är inte tvungna att köra någon, och i synnerhet på nyårsafton kan man med fördel välja kunder som ser ut att åtminstone kunna uppföra sig) och bestämt sig för att sätta dit föraren. Nu säger jag inte att det verkligen var så. Bara att rapportering och kommentarer i artikeln var väldigt ensidiga.

Dricks ska, precis som finska taxiförbundets ordförande säger, vara helt frivilligt. Men det är inte, som artikelförfattaren inbillat sig, en möjlighet för föraren att “tjäna sig en extra hacka”. Jag har aldrig träffat en taxichaufför som inte räknar in dricksen i sin lön. Det är tack vare dricksen som taxijobbet inte är ett extremt dåligt betalt skitjobb utan ett någorlunda ok betalt skitjobb. Tyvärr.

För det är lustigt. Det är väldigt obehagligt att få dricks. Det ger en livegenhetsaspekt åt jobbet. Och det ger obehaglig makt åt kunden. Senast för tre dagar sedan körde jag ett par unga sprättar från föräldrarnas villa i Påvelund. En av dem ville ha service, spelade förbannad för att det var snö överallt och för att jag inte hade ställt bilen på den oskottade uppfarten på det sätt han ville, gnällde på mina vägval och så vidare. Betedde sig som ett svin, helt enkelt. Försökte trycka ner mig. Jag övervägde att kasta ut dem, men bestämde mig för att svälja min stolthet och körde dem hela vägen till avenyn. När det var dags för betalningen satt nyss nämnda lilla kille, en stekare med mustasch, och försökte tvinga sin kompis att “inte lämna en krona i dricks till den här kassa chauffören”. Jag skrattade visserligen åt honom. Men hade han ringt till kontoret eller till media och berättat att en chaufför hade hånskrattat åt honom i samband med betalning och dricks skulle jag vara glad åt att jag inte bor i Finland (och dessutom har en bra relation till min chef).

Jag gör också regelmässigt otrevliga saker som lämnar tillbaka växel när kunder försöker spela generösa och säga “det är jämt så” när de lämnar 150 på en 149-kronorskörning. Jag har till och med sagt oförskämdheter som “Nej, du får den här kronan av mig”. Det är en jävligt jobbig situation för visst, jag behöver ha fått in dricks vid dagens slut, men jag vill fan inte bli klappad på huvudet av någon herre i kostym och få pengar till ett tuggummi. Den kronan gör ingen som helst skillnad ändå. Men det skulle aldrig falla mig in att göra något som ens på avstånd skulle kunna tolkas som att tigga dricks. Då tar jag hellre det totalt underbetalda skitjobbet, med viss risk för att i stället bli bitter.

Men dricksen påverkar som sagt inkomsten. En chaufför tar hem drygt 30% av inkört belopp. Vilket alltså innebär att man tjänar cirka 13 kronor om man kör någon från Haga till Avenyn för 45 kronor. Om den kunden lämnar en tjuga i dricks har man nästan tredubblat sin inkomst för den tjugominutersperioden.

Jag är själv ganska asocial och till och med lite blyg, så jag är inte särskilt bra på det där med dricks. Så länge jag inte “spelar teater” får flera av mina vänner avsevärt mycket mer än mig. Det får vara så, helt enkelt. Men för några år sedan provade jag under en vecka, som ett experiment, att försöka smyga in en inkomstdiskussion i så många kundsamtal som möjligt. Jag nämnde aldrig dricksen själv, men tog gärna upp allt runt omkring den, och styrde på så vis samtalet dit. Den veckan tjänade jag så mycket mer pengar än vanligt att det var nästan obehagligt.

Samtidigt så har dricksen minskat stadigt under mina år i taxibranschen. Främst eftersom så många kunder utnyttjar kortbetalningar som ursäkt för sig själv att “glömma” att ge dricks. Kortbetalningar ger uppskattningsvis inte ens en tiondel så mycket dricks som kontanter, och samtidigt har andelen kortbetalningar, åtminstone där jag själv jobbat, gått från en sjättedel till två tredjedelar på en fem-sex år. Jag stöter också fortfarande på den där märkliga myten om att “i Sverige så ingår ju dricksen i priset.”

Så på sätt och vis kan jag förstå att man som chaufför lätt hamnar i ett farligt gränsland för hur man får uppföra sig mot sina kunder. Vi har också haft fall på mitt eget bolag där förare fått allvarliga varningar för tigga dricks (För att inte nämna kollegan som utnyttjade en intressant fysisk egenskap hos sig själv och tog betalt av unga kunder som ville ta kort på honom). Förmodligen kommer problemet att finnas kvar så länge vi har service-yrken. En beteckning som tycks ge människor snedvridna föreställningar om vad de har att förvänta sig av sina medmänniskor. Tills vidare försöker jag dra mitt strå till stacken genom att uppfostra folk i min omgivning till att ge lagom dricks men göra så liten affär av det som möjligt. Usch. Jag får en obehaglig känsla av förväntad tacksamhet bara av att skriva om det.

På flygplanet hade vi träffat en av Kamprads hantlangare, som varnat oss för “svarttaxi” (så här i efterhand framstår den distinktionen i och för sig som relativt obegriplig), så vi letade upp den officiella taxidisk som skulle fanns vid utgången. Väl där kom jag osökt att tänka på filmen Ice Age, scenen då Sid har den sista melonen och bara ska ta den till sina kompisar som han ser stå där borta – bara det att mellan honom och kompisarna står en mindre armé av dronter. Dronterna i vårt fall var medelåldersmän som alla hade taxiskyltar i handen eller runt halsen och som stod mellan oss och disken. Givetvis kunde de ingen engelska och det var omöjligt att avgöra vilka av dem som svarttaxi, vittaxi eller någonstans däremellan. Ett mönster som för övrigt skulle upprepas under hela vistelsen.

Av mannen bakom disken blev vi tilldelade en bister man med taxiskylt runt halsen som tyvärr vägrade låta sig fotograferas. Han visade oss till en vanlig personbil utan skylt men med lite rysk text på sidan.Vi fick veta att resan in till stan skulle kosta 3000 rubel (660kr), som skulle betalas till mannen med skylten, inte till chauffören. “Pay now!”

Vi bad om kvitto och mannen med skylten tog lite besvärat fram ett block och skrev för hand. Vi påpekade att han inte hade skrivit något belopp och fick svaret: “You write!”

Resan till vårt hotell var 40 kilometer lång och tog närmare en timme, så priset kändes rimligt. Under resans lopp passerade vi nio aktiva blåljus och en enda bil med taxiskylt.

Dagen därpå provade vi att beställa taxi via hotellet. Efter femtom minuter rullade det fram en ganska liten personbil som inte utmärkte sig från den vanliga trafiken på något annat sätt än att det var en av de skitigaste bilar jag någonsin förflyttat mig i. Dess förare Ilja, en stor snaggad man (i likhet med nästan alla taxichaufförer vi träffade på) gav ett väldigt buttert intryck, vilket dock ledde till protester från vår rysktalande vän: “Nej, nej, han är jättetrevlig. Han är lugn. Det är så man märker att ryssar är trevliga.”

Ilja fick frågan vad det skulle kosta att köra runt oss till olika sevärdheter mellan 11 och 15 och tog då fram en laminerad priskarta, vilket väl var vad som skilde hans verksamhet från andra “taxibilar”. Han hade också en touchscreen-telefon på sin panel. Den fungerade även som taxameter. Han gick med på att skjutsa runt oss i närmare fyra timmar för drygt 250 kronor.

Huvuddelen av vår vistelse använde vi dock en mer lokal metod för att beställa taxi. Vi lät vår rysktalande vän kliva ut i vägen och vifta lite lätt med handen. Enligt honom är det helt enkelt så man gör. Till slut stannade alltid någon – det kunde vara en tonåring i farsans (hoppas jag) nya BMW eller en medelålders kvinna på väg hem från jobbet – och gick med på att köra oss dit vi skulle. Priset var nästan alltid 200 rubel. Nyss nämnda kvinna lyckades dock till vår förtjusning pressa upp priset till 500.

Vid ett tillfälle letade vi upp en slags taxistation och hittade en bil med riktig taxiskyltning. Men inte heller i denna bil kunde jag se några spår av en taxameter eller de i Sverige så viktiga prisuppgifterna, utan det var den vanliga förhandlingsgången som gällde. “Kör du oss dit-och-dit för 200 rubel?”

“Javisst”. Och när han ville släppa av oss på fel sida av en fyrfilig korsning och insåg att det inte fungerade, eftersom en person i vårt sällskap har svårt att gå, började han gnälla lite och förhandlade fram 50 rubel till.

Utöver att han hade en riktig taxiskylt på taket utmärkte sig denne man också med konststycket att hålla cirka 30 km/h tvärs över två filer, i ett trafikflöde som höll ungefär den dubbla hastigheten. Jag gillade honom.

Sista dagen blev det riktigt stressigt. Vi trodde att vi var ute i mycket god tid, men hotellpersonalen upplyste oss om att den första bästa taxi de kunde ordna fram skulle komma om cirka 50 minuter, och att vi nog “behövde ytterligare ett flygplan, för att ta oss till själva flygplatsen, om vi skulle hinna i tid”.

Lyckligtvis var vårt resesällskap av brokig bakgrund. Uppdraget att springa ut i snöovädret och jaga rätt på en taxi gick till iransk-svenske B. Efter 15 minuter återvände han i en liten Lada vars instrumentbräda hölls på plats av tejp. Chauffören hade sin familj med två små barn i Tadjikistan, men hade levt de senaste åtta åren som taxichaufför i Moskva. Bäst av allt: han kunde persiska. Vilket särskilt kom till användning när det visade sig att han inte hittade till flygplatsen, utan fick finna sig tillrättavisad av sina turistande kunder (som började ana oråd när samma landmärken som vi passerade för 20 minuter sedan började dyka upp igen). Jag satt i baksätet, njöt av tadjikistansk (?) pop och tänkte att jag förmodligen hade exploderat i ansiktet på en så enerverande (och, vilket delvis ursäktar honom, mycket stressad) kund som B., som satt i passagerarsätet och babblade på om vägval, filval, hastighet, “inshalla etc. Men tadjikistaniern tog det hela med ro, och lyckades också få oss till flygplatsen i tid.

Själva nytänkandet består i att hela processen, från beställning till betalning, sköts via en app i din smartphone (eller, vilket verkar lite krångligare) via SMS. Kunden beställer en bil till en adress får strax veta ganska exakt när en bil kommer att vara på plats. Vid resans slut sker betalning automatiskt via kundens konto, inklusive dricks. Anställda på limousinföretag kan, genom att ansluta sig till tjänsten, öka på intäkterna när de inte har andra körningar. Även de har sina appar, där de kan acceptera körningar som passar in i deras schema. Och eftersom vi skriver 2010 och allt ska vara sociala medier och folksonomier så ska både förare och kunder betygsätta varandra efter resan.

Min gissning är att vi får se mer av såna här försök framöver. Om man översätter idén till svenska förhållanden och renodlad taxiverksamhet i stället för lediga limousiner, så hamnar man väldigt nära den webb-baserade idé som en åkare i Göteborg arbetat med sedan något år. Även där är tanken att kringgå ringcentralen, men samtidigt också att skapa en större frihet för både kund och förare. Kunden anger tänkt utgångspunkt och destination, samt ett pris han eller hon kan tänka sig att betala, utifrån en given mall. Förare å sin sida kan då bedöma om det passar in i rutten eller rent av är värt omvägen.

När jag tänker på hur växeln på mitt eget jobb fungerar så känns möjligheten att kunna beställa per SMS eller app oerhört lockande, även om man efter någon minut får besked att det inte finns någon ledig bil. En annan fördel är att det blir lättare att avbeställa.

Men givetvis känner drakarna sig hotade. Efter några veckors debatt om huruvida Ubercabs verksamhet alls är laglig kom beskedet att myndigheterna i San Francisco tvingar företaget att lägga ner verksamheten, bland annat eftersom den bedömdes vara taxiverksamhet (det är en tydligare skillnad mellan olika sorters taxi, cab och limousine i andra länder), vilket företaget inte hade några tillstånd för. Ubercab svarade med att man snarare befann sig i en gråzon, skapad av teknologiska framsteg som lagstiftarna inte kunnat förutse. Nu verkar man ha gått vidare genom att distansera sig från taxiverksamheten på ett etymologiskt plan. Företaget har bytt namn och grafisk profil och heter numera bara Uber, men fortsätter att fördela körningar. Återstår att se var det slutar.

Andra företag som är inne på liknande spår är Cabulous och Taxi Magic.

Läs mer: They’re on to something

Ett tiotal taxichaufförer har tydligen åkt runt med två olika kortterminaler – en som tar betalt som vanligt och en som bara registrerar kortets uppgifter och pin-kod, och som chauffören sedan sålt vidare till organiserad brottslighet.

Givetvis blir ingen förvånad över att sådan förekommer i en så rörig bransch som denna. Och många insatta tänker kanske “tss… typiskt friåkare” när de hör om detta. Men på vilket företag förekommer detta? Det är Transportkompaniet, 97 97 97, en ringcentral som omfattar 135 fordon. Vilket, i synnerhet när det kommer till Malmö-förhållanden, enligt de “etablerade taxiföretagen” i Göteborgs normer bör räknas som “seriöst”.

Transportkompaniet försvarar sig med imponerande logik: Eftersom brottet utförts av en chaufför som anställts av en åkare som i sin tur är ansluten till transportkompaniet (precis som bilarna hos de “etablerade taxiföretagen” i Göteborg ägs av enskilda åkare) så har det egentligen aldrig ägt rum hos dem. “Brotten har ju skett ett steg ut från oss, i bilarna. Där är vi nästan aldrig”, säger en representat för företaget. Så otroligt dumt. Och signifikant för seriösa taxibolag, enligt min erfarenhet.

Åkarna där detta har skett har tydligen stängts av, men om företaget i stort väljer att ta ansvar för händelserna, till exempel genom att ändra sina rutiner, sina krav på åkarna eller säkerheten, det förtäljer inte historien.

Det återstår att se hur länge hans taxi-alias Tomas orkar fortsätta driva denna nu helt taxifokuserade blogg. Branschen i sig fortsätter att fascinera och berättelserna är långt ifrån uttömda (det blev bara för en period mindre roligt att berätta dem, efter ett mentalt blockerande handgemäng i taxin en natt – återkommer om det).