- Är du arg, eller?
- Vem, jag?
Aj då, syns det så väl att jag tänker “neeej” när fyra vingliga flickor i högklackat vandrar mot bilen? Och jag som hade föresatt mig att vara en extra leende version av mig själv idag (för att undvika grälsituationer som den igår). Jag får skärpa mig lite, tänker jag och ler stort.
- Vad heter du, då?
- Tomas.
- Har du nå’ party i den här bilen då, Tomas? (taxikundslang för: partymusik, oftast i betydelsen Radio NRJ)
Jag väljer att missförstå hänvisningen till musik och svarar.
- Nej.
Reaktionen är som väntat ett storögt
- Va? Har du inge’ party, Tomas? Varför inte det då?
- För att jag är på jobbet?
- OK. Kom igen tjejer, säger en av dem. Vi frågar ut taxichauffören istället!
Också en vanlig lek. Som jag inte orkar med.
- Nej, snälla, kan ni inte sjunga nåt?
Och då gjorde de faktiskt det. Ebba Gröns Die Mauer, av alla sånger. Och det blev en väldigt angenäm resa.
Det påminner mig om en period för några år sedan, då jag hade som standard att erbjuda glada gäng lägre taxa om de sjöng hela vägen. Kanske skulle införa det igen.

Nu när sommaren har kommit har mitt överdrivet intensiva vårschema helt plötsligt övergått till halvfart. Kroppen tackar för vilan, men huvudet hann inte med i omställningen. Plötsligt inga nattjobb att springa till eller uppsatser att kränga ihop i extremfart under långa nattsittningar. Det känns som om det kanske gick en säkring eller två. Men jag börjar långsamt bli mig själv igen.

Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron. Read the rest of this entry »

“Äntligen!”

Det var min första tanke, när jag läste att Transportstyrelsen lämnat in ett förslag till regeringen om att man nu ämnar att rensa upp, åtminstone lite (att helt enkelt ta och reglera priserna uppfattas fortfarande som toksocialistiskt) i taxiträsket.

Alltså, inte träsket i betydelsen att en taxiförarlegitimation inte garanterar kunden något annat än att att föraren, vid något tillfälle, haft tid och råd att traggla sig igenom ett minimalt administrativt staket (det garanterar till exempel inte att personen med legitimationen kan köra bil, ser ordentligt, har förmågan och viljan att kommunicera med sina kunder eller har vett nog att inte försöka köpa kvinnor i Rosenlund på helgförmiddagar…), utan pristräsket, som ju också är ett problem. Det är det träsket som gör att norrmän skriver brev till Göteborg & co och klagar på att de fått betala 80kr från hotellet till stan, 180kr samma sträcka tillbaka och sedan 800 kronor från centrum till flygplatsen (bolaget där jag arbetar – extra, gud ske lov – tar 240) enligt ett aktuellt exempel som jag råkade snubbla över häromveckan.

Herregud. Norrmän tycker att det är dyrt med taxi i Göteborg. Read the rest of this entry »

Världskulturmuseet testar ett nytt grepp idag och bjuder in stadens taxichaufförer till fest. Gratis mat och en liten konsert. Ska bli kul att se hur många de lyckas locka med det konceptet. Flyern är en väldigt färgglad och sprättig historia (Jag menar… “en magisk kväll”?), men det kanske behövs när man skall övertala muttriga taxichaffisar som redan har hört allting?

Nåväl. Jag hörde talas om tillställningen ryktesvägen först. Det är ju lite speciellt när en sådan institution bjuder in just den egna yrkeskåren till en gratis middag. Jag hörde någon som trodde att Transportarbetarförbundet var inblandade. Min egen teori var att Världskulturmuseet sent omsider hakat på föreställningen om den exotiske taxichauffören. Men vad det skulle tjäna till att bjuda oss på mat? Flyern ger svar. Read the rest of this entry »

Det var en lugn tisdagkväll. Nattradion försökte döda mig med dålig musik men misslyckades. Kunderna var sådana vi vill ha, de som åkt förut och själv jobbar i tjänstesektorn. Men de var för få.

Polisen hade något på gång ett tag. Det samlades tre piketer utanför saluhallen tidigt på kvällen. Eftersom det varken var fotboll eller första maj får man anta att det hade något att göra med Alliansens “enorma parad” genom stan. Själv såg jag ingenting av den förutom en liten tönt i alliansens gul-röda (redan i färgerna påpekar de själva att de ljuger…) som jag körde hem senare på kvällen. Jag orkade inte säga ett ljud till honom, trots att han frågade mig om det är “mycket att göra ikväll?”. Förlåt.

Som synes ovan blev det dock en lugn natt även för polisen, som kunde ta sig friheten att lämna gatorna åt sig själva till förmån för en stor doughnut-gathering på Preem vid Ullevi. Hela sju bilar med poliser hade lyckats packa sig in där när jag kom. Jag letade efter min gamla vän med PK-remsan bland alla bistra miner och maktfullkomliga uniformer, men han verkade vara ledig denna kväll.

Fredagkvällen ägnades åt en uppsjö av olika saker. Bland annat förklarade jag konceptet “dricks” för min förvånade son, som inte fick mattematiken att gå ihop på den lokala pizzerian. Vi fick bara några minuter senare ta del av ett exempel på hur bra det kan vara med såna kunskaper, när en liten kille (kanske 12 år) försökte verka världsvan på Coop och sa “det är jämt så”. Den förvånade kassörskan sa “Va? Jaha.. ja då får du stoppa kronan i den där Haitibössan istället” och killen matade förvirrat ner enkronan i betalautomaten medan han mumlade en liten monolog om att han inte behöver en massa enkronor. Nåväl.

Hemma gav vi oss i kast med en skatt från det förflutna. Nu när barnen har fått upp åldern för det har vi emellanåt tittat på filmer jag själv tyckte om som liten – en återvändo som flera gånger visat sig vara mycket intressant. Hur skulle nu Snuten i Hollywood te sig, dryga 25 år efter inspelningen? Read the rest of this entry »

En av mina mer surrealistiska polisupplevelser ägde rum för cirka två år sedan men lever ändå kvar ganska livligt i mitt minne.

Det var tidigt på kvällen men hade mörknat. Jag skulle köra en kvinna och hennes dotter från Munkebäck till Lundby och var på väg att passera det sista rödljuset innan avfarten mot E20 när detta slog om till gult. Under en milisekund gjorde jag bedömningen att jag var för nära för att kunna stanna på ett civiliserat sätt, men valde sedan ändå att bromsa in så gott det gick och landade med framhjulet dryga metern på fel sida stopp-markeringen. Read the rest of this entry »

Jag vevade ner rutan och hejade glatt. Han besvarade det med: “Jaha? Tomgångskörning max 1 minut!?”

Jo. Jag vet om att den regeln finns. Jag vet att den i teorin gäller även yrkeschaufförer. Även när det, som i natt, är 14 minusgrader. Men jag har aldrig hört någon uttala det. Särskilt inte en myndighetsperson, med den där myndigt nedlåtande tonen. “Tomgångskörning max 1 minut!?” Så till en början tittade jag bara storögt på honom och sa: Read the rest of this entry »

…63 år gamla norska tanter som ser ut som en blandning av Giulietta Masina (som ung) och Anita Ekberg (som gammal). Ibland när klockan är halv sju på morgonen tar de på sig rävpälsen och åker från Angered till Partille för att ta sin finske odugling (eller gnom som hon kallade honom) på bar gärning.

På sätt och vis var det ju en väldigt harmonisk kväll, det här. Ta bara det faktum att jag fick lyssna på p2 en hel fredagnatt utan att någon enda passagerare under mina 31 körningar ville byta musik.

Men ändå. Jag blev kallad jävla jude inte en utan snarare fem-sex gånger.  Och en snorvalp till flicka tog senare mitt taxilegnummer och registreringsnumret på bilen för att… göra vadå? Kanske anmäla mig för min chef. Undrar vad han kommer att svara när hon ringer och påstår att det är dyrt att åka taxi i en och en halv mil för 200 kronor. Men det är alldeles sant att jag var tvungen att bli otrevlig för att få ut henne ur bilen.

Killen som tyckte att jag var en ockrande taxijude fick naturligtvis inte åka hela vägen hem han heller. Det är alltid svårt att förutse den, men rätt vad det är korsar man den där gränsen när ens självaktning helt enkelt kräver ett ingripande.

Hans problem var att jag inte ville stänga av taxametern:

“Vi kan väl säga trehundra jämnt, ok?”

“Nej, varför då?” (taxametern kommer ju att landa på minst 350 kr, och du har inte ens varit i närheten av att göra ett gott intryck på mig…)

“Nähä.. sjysst… Ja då får vi väl åka förbi bankomaten då. Jag skulle också vilja vara jude och bara sitta och tjäna pengar hela dagarna”.

“Ursäkta vad sa du?”

“Ingenting… Kostar det pengar att stå still här medan jag tar ut pengar också, eller?”

“Ja, naturligtvis.”

“Typiskt judar.”

Han går iväg till bankomaten och jag tänker att det här går ju inte. När han kommer tillbaka spänner jag på en sjyssta killen-mask.

“OK. Ska vi säga trehundra jämnt då?” (sträcker fram händerna)

“OK, sjysst! Men ta det lugnt för fant. Tror du jag ska blåsa dig eller?”

“Pengarna först. Så där ja. Bra. Då kan ni kliva ur bilen nu, för jag kör er inte en meter till.”

“M…m…men varför då?”

“Att du sitter och gapar om “‘judejävlar’ till exempel?”

“Men det var ju ett skämt ju!”

“Jaha, men det var inte roligt. Så nu vill jag åka någon annanstans och köra folk som vet hur man beter sig mot andra människor.”

“Jävla JUDE!!” (han smäller upp dörren så hårt han kan och jag åker därifrån.)

Det var med stor tillfredsställelse undertecknad noterade att paret fortfarande hade flera kilometer hem.