I rusningstrafik har Mexiko City  har redan bussar och spårvagnar avsedda för endast kvinnor. Nu har staden Pueblo även fått en liten flotta med 35 taxibilar som endast är till för kvinnor. I grund och botten en mycket bra idé, som säkert skulle få positivt mottagande även här i Göteborg, med tanke på alla historier man hör om både hisknande övergrepp och simpla snuskgubbar. Read the rest of this entry »

http://www.crazytaxigames.net/

Snubblade över en artikel om företaget Pedicab i Colorado, som tillverkar Rickshaws i olika utföranden. Det verkar som om de fått rätt god spridning på sina cyklar, och ringcentraler dyker upp på lite olika håll. I Denver, till exempel, finns ett företag med 40 cyklar (det vill säga lika stort som det företag jag själv arbetar för). I New York ska det finnas runt 220 cyklar, vilket staden numera upplever som ett problem.

I Göteborg har jag hittills sett en rickshaw, under en säsong för några år sedan. Den fraktade välförfriskade damer från Kungsportsplatsen till Avenyn och de såg alltid ut att vara väldigt väl medvetna om att alla stirrade på dem.

På måndag inleds rättegången mot två taxichaufförer som ska ha kidnappat en av sina kunder, en ung kvinna, och våldtagit henne. Den ene av dem erkänner att han haft sex med kvinnan men påstår att hon var med på det (japp: han hävdar att hon frivilligt följde med två taxichaufförer ut i skogen och hade sex i baksätet av en bil hellre än att åka hem). Artikeln på gp.se försäkrar oss dock om att det inte var fråga om förare från något större bolag, utan “så kallade friåkare”. Read the rest of this entry »

Det var en lugn tisdagkväll. Nattradion försökte döda mig med dålig musik men misslyckades. Kunderna var sådana vi vill ha, de som åkt förut och själv jobbar i tjänstesektorn. Men de var för få.

Polisen hade något på gång ett tag. Det samlades tre piketer utanför saluhallen tidigt på kvällen. Eftersom det varken var fotboll eller första maj får man anta att det hade något att göra med Alliansens “enorma parad” genom stan. Själv såg jag ingenting av den förutom en liten tönt i alliansens gul-röda (redan i färgerna påpekar de själva att de ljuger…) som jag körde hem senare på kvällen. Jag orkade inte säga ett ljud till honom, trots att han frågade mig om det är “mycket att göra ikväll?”. Förlåt.

Som synes ovan blev det dock en lugn natt även för polisen, som kunde ta sig friheten att lämna gatorna åt sig själva till förmån för en stor doughnut-gathering på Preem vid Ullevi. Hela sju bilar med poliser hade lyckats packa sig in där när jag kom. Jag letade efter min gamla vän med PK-remsan bland alla bistra miner och maktfullkomliga uniformer, men han verkade vara ledig denna kväll.

Werner Herzog, som för övrigt av självaste Nicolas Sarko(fa)gozy valts ut att belönas med Officier dans l’ordre de la Légion d’honnoeur (ung. Franska främlingslegionens officersorden – enligt Herzogs hemsida “in recognition of Werner Herzog’s long and close connection with France and the French cinema) berättar i filmen nedan om sitt senaste filmprojekt: en 3D-dokumentär om grottmålningarna i Chauvet-Pont-d’Arc.

(Via Kulturnytt)

Ju mer tiden går sedan jag såg den oscarsvninnande dokumentären The Cove (Louie Psihoyos, 2009) desto mindre tycker jag egentligen om den. Att så lite som ett dygns distans ska räcka till för att få mig från rekommendationslusta till allmänt neggande angående en film är förstås en smula alarmerande. Det antyder att filmmakarna använder sig av en hel del känslomässiga tricks för att få mig på båten. Dessutom får det mig att tvivla på mitt eget omdöme (för en stund så svalde jag det ju). Och det får mig i förlängningen att undra var jag egentligen står. Read the rest of this entry »

Dagen efter att jag kom ut som p-vaktsföraktare  skrev Abraham Staifo i sin ledarkrönika i gp om andra exempel på göteborgs parkeringsvakters felutbildning och attitydproblem. Och det bisarra faktum att man i just parkeringsärenden alltid är skyldig till motsatsen bevisats. Rätt ovanligt i svensk lagstiftning i övrigt.

Samma dag ringde mitt ex och berättade att något klantarsel till p-lisa hade råkat förbise det faktum att det sitter ett gigantiskt handikapp-parkeringstillstånd i hennes vindruta. Därför blev hon bötfälld.

Men hon har ju beviset, så det är väl inga problem, eller hur? Nej. Nu behöver hon bara skaffa ett vittne som skriver under på att tillståndet verkligen satt där, skriva en anmälan, betala böterna och sen vänta på att få tillbaka pengarna när ärendet är behandlat. Inga problem. Vad skulle hon annars göra med sin tid? Och vem vill inte låna ut lite pengar räntefritt till kommunen emellanåt?

Någon som undrat vad som hänt på Sri Lanka sedan de Tamilska tigrarna (LTTE) officiellt lade ner vapnen i maj i år och regeringens armé vägrade ge hjälparbetare och journalister tillgång till sina “säkerhetszoner”?

Jag med. Sri Lanka har nästan helt försvunnit från nyhetskartan sedan dess. Här är något av det lilla som skrivits på sistone.

En av de mest rutinerade ledarna för LTTE, Selvarasa Pathmanathan, greps för några veckor sedan i ett östasiatiskt land och har lämnats ut till Sri Lanka, som därmed hoppas kunna förstöra det sista av LTTE’s internationella förgreningar och ekonomiska struktur. Försvarsministeriet uppmanar alla länder som är seriösa i kampen mot terrorismen att överlämna eventuella LTTE-medlemmar och/eller tillgånger.

Den lankesiska regeringen har anklagat en Bollywood-stjärna för att delvis tjäna sitt uppehälle med “blood money” från LTTE.

Dessutom berättas det här både om att regeringsarmen drastiskt har utökat sitt manskap sedan de vann kriget och att de drygt 250000 som då befann sig på flykt och/eller i regeringens speciella läger fortfarande är kvar där.

Jag har aldrig varit särskilt imponerad av “bloggosfären”. Jag är inte ens helt säker på att jag vet vad det innebär. Om det inte kanske bara är ett begrepp skapat av sådana som Alex Schulman, Sigge Eklund (hette han så?) och andra som tjänat stora pengar på fenomenet.

För egen del betraktade jag det hela till en början med stort förakt. Jag uppskattar sällan “folkets röst”. Jag älskar redaktörer, filtrerade texter, saker som har passerat ett kunnigt öga eller öra innan det når mig, helt enkelt för att det ju redan finns så mycket där ute. “Folket” är, tvingas jag tyvärr erkänna, ibland bara Ring P1 för mig.

Så jag blev en late adopter. Mitt bloggläsande, i den mån det finns, består av tre kategorier. Jag följer några vänners texter, ganska mycket som en social grej. Jag följer även ett par bloggar av personer jag inte känner, men vars intressen överensstämmer med mina och som därför ger mig en del nya infallsvinklar på det jag ändå håller på med (tex den här som skriver roligt och initierat om både GAIS och stadsplanering i Göteborg). Och så följer jag en del semiprofessionella bloggar, sådana som kompletterar böcker jag läst (ett utmärkt användningsområde för mediet, ett exempel här), skrivs av anställda på webbplatser jag följer eller av opinionsbildare som intresserar mig. Kanske har jag blivit en typisk bloggläsare då? Inte vet jag.

Och jag skriver numera en del själv. Dels för att det hjälper mig att hålla igång “pennan” även i perioder av dåligt självförtroende och kreativitetssvackor, därför att tänket ändå finns kvar, och dels för att det pushar mig att se filmer och läsa böcker lite mer reflexivt igen. Något som jag, något år efter att ha “lämnat” universitetsvärlden, kände att jag hade blivit sämre på. Dessutom skriver jag tillsammans med flickvän också löpande om mina barn, vilket har den dubbla funktionen att bjuda långväga släktningar på extra kontakt och att det så småningom är tänkt att leda till en inbunden vuxenårspresent av något slag. Jag läser dock inte många bloggar själv, och förväntar mig således inte heller att bli läst i någon större utsträckning.

Egentligen borde jag alltså inte alls bli provocerad av att Alex Schulman nu “gör upp” med medias omhuldande av “bloggosfären”. Det blev jag inte när Bo Rothstein gjorde samma sak redan för nåt halvår sedan. Men ändå blir jag alltså det.

Kanske för att han angriper “mig” (som tre år försent börjat skriva i bloggform) nu när han själv har tryggat sig ett namn och en karriär och får sina intäkter från sin webbsida och till och med har börjat skriva böcker med pretentiösa titlar (och får konstruera hjälphypoteser för att förklara varför just hans bok inte är pretentiös, eftersom han ju har trampat på x antal andra människor när de försökt att vara ärliga eller känslosamma).

Eller också är det bara för att jag är så oändligt trött på produkten Schulman.

För det är ju bara det han är. En produkt. Hans “humorsajt” är helt beroende av varumärket Alex Schulman. Och varumärket Alex Schulman är, likt ett enmansfolkparti, beroende av att regelbundet göra 80/20-uttalanden för att folk ska komma ihåg att han finns (80/20 innebär att uttala sig “kontroversiellt” i frågor där man vet att 80% av befolkningen egentligen håller med en, men där någon slags intellektuell elit ändå kommer att reagera med avsmak, vilket leder till debatt och en himla massa gratisreklam – som den text jag just nu sitter och skriver).

Han är ett monumentet över livet efter den big brother – när kulturell verksamhet och marknadsföring av sig själv blivit samma sak.

Nu har han växt upp och vill skilja ut sig från det missfoster han själv varit med att skapa. Från den stora massan. Genom att skriva en debattartikel i seriösa DN om hur bloggare är ointressanta och betydelselösa.

Han gör två stora misstag i sin text. För det första påstår han att det är fel att påstå att bloggarna har makt över mediescenen. Vilket är märkligt eftersom hans egen artikel är ägnad just åt att gnälla över bloggarnas makt över mediescenen. Jag skulle vilja säga att det visst är alldeles uppenbart att bloggarna sätter agendan för vissa medier, nämligen hans egen arena – kvällstidningarna. Och vem kan tycka att bloggarmobben gör någon större skada i den delen av vår mediekultur som ändå redan präglas av daglig rapportering om dokusåport, bantningskurer och låtsaskändisar som Alex Schulman? Menar han månne att kvällstidningarna borde ägna mer redaktionellt utrymme åt mer seriösa eller skickliga mobbare som honom själv?

För det andra pekar han ut bloggarna som 80% unga flickor som skriver om mode. Samtidigt som han ett par meningar gör poäng av att bloggarna skriver om saker som inte intresserar svenska “folket”. Och då är det inte längre mode som är temat, utan nu hänvisar Schulman istället till att alla bloggare skriver om FRA och fildelning.

Om det nu var så att Schulman hade något viktigt att säga i den här texten (annat än det uppenbara – att han själv är mycket mer förfinad och inte alls lider av samma flockmentalitet som vi andra töntar) så är han åtminstone väldigt slarvig.

Jag håller med honom om att bloggarna fick alldeles för mycket utrymme i vanliga media (för några år sedan, när fenomenet slog igenom – med Alex Schulmans utrymme i Aftonbladet i spetsen). Men varför ska just han börja gapa om det? Och nu? Det traditionella media lagt sig på rygg inför är den tekniska utvecklingen och hetsen mot helhetskoncept och direktnyheter i stället för att ta vara på just sin egen kompetens.

Vad mig anbelangar är det mest bedrövliga i detta nu att en innehållslös kändis som Alex Schulman alls får en så menlös text tryckt i Sveriges största morgontidning. Men det kanske är just det han menar, eller?

Märkligt även där: Om Självaste DN behöver Schulman som vapen mot bloggosfären så har väl bloggosfären verkligen vunnit kriget redan. Om det nu fanns nåt.