Tänk så behagligt att hoppa in i en taxi som man vet har kvinnlig förare och gps-bestyckad alarmknapp – inte för föraren utan för kunden!

Dock får man bortse från att idén är lite knäppt genomförd. Till att börja med heter företaget Pink Taxi, och bilarna ser ut lite som man tänker sig att Diego Maradona tycker att “bilar för tjejer” ser ut. Dessutom är varje bil bestyckad med något slags “beauty kit”. Känns lite som den där kvinnobilsprototypen Volvo jobbade med för ett par år sedan, med plats för handväska etc.

Det har så klart också vädrats en del kritik om att det här inte är rätt sätt att arbeta med jämnställdhetsfrågor. Men där tror jag att man är fel ute. Att sätta företag under kommersiell press om de inte vill ta ansvar för sina anställda är ett alldeles utmärkt sätt att påverka den tröga taxibranschen. Där alla äter alla om de inte får en uppenbar anledning att låta bli.

Idén har sedan dess spridits över världen till platser som Libanon, Belgrad, Moskva och Kairo etc. Förhoppningsvis kommer det någon liknande tjänst till Sverige så småningom. Men det blir nog svårt, för i fantastiska Sverige kommer det säkerligen ett nöt och klagar hos JO (idén att köra ensamma kvinnor sent på kvällen till en lägre taxa är till exempel inte tillåten).

I Göteborg har jag hittills sett en rickshaw, under en säsong för några år sedan. Den fraktade välförfriskade damer från Kungsportsplatsen till Avenyn och de såg alltid ut att vara väldigt väl medvetna om att alla stirrade på dem.

Åh, men tack och lov. Nu må mitt förakt för friåkare visserligen vara närmast gränslöst. I synnerhet de av “Göteborg Taxi-”typen, dvs de som lurar sina kunder, blåser sina kollegor och skapar ett allmänt klimat av taxiförakt. Men: därmed inte sagt att jag som ensam tjej skulle hoppa in i någon av de stora företagen bilar heller. Det är tragiskt att jag inte blir det minsta förvånad över den här händelsen.

Det finns en lag som säger att jag som chaufför måste ha en speciell legitimation för att få köra taxi. Om jag inte har den framme väl synlig från alla platser i bilen får jag böta – jag tror det är 3000kr. Denna bestämmelse finns så klart för kundernas trygghets skull, och är en jättebra uppfinning. Den visar kunden att jag genomgått nödvändiga prov för att få befordra människor i den extremt komplexa miljö som den vardagliga trafiken innebär. Den visar att jag kan läsa kartor. Och den bekräftar min “medborgerliga pålitlighet” (ja, det är sant. Det ingår en vandelsprövning).

Men nu har jag haft en fot (och ofta båda) i den här branschen i fem års tid och alla mina erfarenheter pekar åt ett håll: Vem som helst får köra taxi.

I den här branschen har jag träffat folk med fullt giltiga taxileg, men som är så opålitliga att jag inte skulle låta dem passa min cykel i tre minuter. Och jag har varit med när samma idioter fått hagelstormar av klagomål från kunder och medtrafikanter men ändå fått fortsätta med sin verksamhet. Så länge man kör in pengar är det snudd på omöjligt att få sparken. Även från större bolag. Problemet är lönen: den är provisionsbaserad, så kortsiktigt kan droskägaren aldrig förlora på att ha bilen i trafik. Och långsiktigt hinner man inte tänka i en bransch med så små vinstmarginaler.

Nu är långt ifrån alla som kör taxi idioter (nästan hela min umgängeskrets gör det också). Den övre gränsen för hur sköna människor som man kan hitta bakom ratten på en taxi är väldigt hög. Problemet ligger i den andra änden av skalan. Att tröskeln för att få komma in där bakom ratten är så förtvivlat låg. Och där ska inte de stora bolagen gömma sig bakom det faktum att det finns friåkare som är ännu värre. Så länge taxiförarlegitimationerna är lika förtroendeingivande som reklamen för postkodlotteriet vilar ett stort ansvar på hela den här branschen att själv se efter vem  man anställer och vem man låter framföra sina fordon. Jag har fått höra mängder av hårresande historier på kunder som råkat illa ut i taxibilar (jag har också en egen) och det finns faktiskt inget stort bolag i Göteborg som verkar lägga någon större vikt vid att verkligen kunna garantera att kunder aldrig råkar illa ut.

Det som egentligen borde vara en självklarhet.

Polisen hade något på gång ett tag. Det samlades tre piketer utanför saluhallen tidigt på kvällen. Eftersom det varken var fotboll eller första maj får man anta att det hade något att göra med Alliansens “enorma parad” genom stan. Själv såg jag ingenting av den förutom en liten tönt i alliansens gul-röda (redan i färgerna påpekar de själva att de ljuger…) som jag körde hem senare på kvällen. Jag orkade inte säga ett ljud till honom, trots att han frågade mig om det är “mycket att göra ikväll?”. Förlåt.

Som synes ovan blev det dock en lugn natt även för polisen, som kunde ta sig friheten att lämna gatorna åt sig själva till förmån för en stor doughnut-gathering på Preem vid Ullevi. Hela sju bilar med poliser hade lyckats packa sig in där när jag kom. Jag letade efter min gamla vän med PK-remsan bland alla bistra miner och maktfullkomliga uniformer, men han verkade vara ledig denna kväll.

(Via Kulturnytt)

På djurens sida, givetvis. Vegetarian sedan urminnes tider och vegan under ett tiotal år. Så det är ju inte fråga om det. Men The Cove handlar ju inte om människans relation till djur överlag, utan om delfiner. Det vill säga gulliga djur. Vi diskuterar inte det sunda i all fisk vi äter. Argumentationen är istället den klassiska: “Har ni SETT vad DOM gör med de gulliga delfinerna?”

Det är vidrigt, det som händer där i bukten. Det förtjänas att göras film om. Och filmen innehåller ett spännande personporträtt också (Ric O’Barry, som en gång i tiden var med och skapade delfin-hypen som tränare till Flipper, men fick en uppenbarelse och sedan dess varit ihärdig delfinaktivist). Men båda dessa inslag kommer faktiskt lite i skymundan av räddarteamets självbespeglingar. Vad vi i praktiken har framför oss här är en film om ett gäng handlingskraftiga havsentusiaster med Hollywood-anknytning som upptäcker en orättvisa (som är tillräckligt långt ifrån den egna horisonten) och bestämmer sig för att vara den rättrådige räddaren från väst. De skaffar fram en massa högteknologiska kameraprylar och skrider till verket för att låta världen se vad det är som händer där borta. Bra.

Problematiskt? Till exempel fokuset på dom. I hela filmen förekommer, så vitt jag kan minnas i skrivande stund, bara två japaner som uttalar sig kritiskt om delfinhanteringen. Det är över på några sekunder och har dessutom bara med ett sidospår att göra (de är kritiska till att barnen får kvicksilverhaltigt delfinkött i skolorna). Desto fler japaner av typen skumma, hotfulla, lismande, listiga, falska och överbyråkratiska möts vi av i The Cove. Kalla mig naiv, men jag tänker mig att man måste kunna hitta åtminstone några japaner som är beredda att hålla med om att det som händer i bukten är vidrigt. Särskilt i ljuset av att delfinkött sägs ha väldigt låg status i Japan. Varför inte låta dem säga det i filmen då?

Istället får vi amerikan efter amerikan som på olika sätt förklarar just delfinens särställning bland djuren. Delfiner kan tänka, delfiner kan känna, delfiner har intelligens och kan kommunicera. Delfiner kan till och med ta självmord. Allt detta så klart för att dölja filmens största problem: grisar, kor, får, höns och varför inte torsk är också djur och jävlar vilket elände de får stå ut med innan de… just det: dödas. Av amerikanska, franska, svenska bönder som är lika angelägna om att få ha sitt levebröd kvar som deras japanska motsvarigheter.

Nu känner jag dock att jag måste understryka en gång till: det är synd om delfinerna. Det tycker jag verkligen. Också. Men den här filmen är helt enkelt inte färdig. Jag tycker att det är jättekonstigt att den fick en Oscar. Ska ta och se de andra kandidaterna inom kort.

Samma dag ringde mitt ex och berättade att något klantarsel till p-lisa hade råkat förbise det faktum att det sitter ett gigantiskt handikapp-parkeringstillstånd i hennes vindruta. Därför blev hon bötfälld.

Men hon har ju beviset, så det är väl inga problem, eller hur? Nej. Nu behöver hon bara skaffa ett vittne som skriver under på att tillståndet verkligen satt där, skriva en anmälan, betala böterna och sen vänta på att få tillbaka pengarna när ärendet är behandlat. Inga problem. Vad skulle hon annars göra med sin tid? Och vem vill inte låna ut lite pengar räntefritt till kommunen emellanåt?

Jag med. Sri Lanka har nästan helt försvunnit från nyhetskartan sedan dess. Här är något av det lilla som skrivits på sistone.

En av de mest rutinerade ledarna för LTTE, Selvarasa Pathmanathan, greps för några veckor sedan i ett östasiatiskt land och har lämnats ut till Sri Lanka, som därmed hoppas kunna förstöra det sista av LTTE’s internationella förgreningar och ekonomiska struktur. Försvarsministeriet uppmanar alla länder som är seriösa i kampen mot terrorismen att överlämna eventuella LTTE-medlemmar och/eller tillgånger.

Den lankesiska regeringen har anklagat en Bollywood-stjärna för att delvis tjäna sitt uppehälle med “blood money” från LTTE.

Dessutom berättas det här både om att regeringsarmen drastiskt har utökat sitt manskap sedan de vann kriget och att de drygt 250000 som då befann sig på flykt och/eller i regeringens speciella läger fortfarande är kvar där.

För egen del betraktade jag det hela till en början med stort förakt. Jag uppskattar sällan “folkets röst”. Jag älskar redaktörer, filtrerade texter, saker som har passerat ett kunnigt öga eller öra innan det når mig, helt enkelt för att det ju redan finns så mycket där ute. “Folket” är, tvingas jag tyvärr erkänna, ibland bara Ring P1 för mig.

Så jag blev en late adopter. Mitt bloggläsande, i den mån det finns, består av tre kategorier. Jag följer några vänners texter, ganska mycket som en social grej. Jag följer även ett par bloggar av personer jag inte känner, men vars intressen överensstämmer med mina och som därför ger mig en del nya infallsvinklar på det jag ändå håller på med (tex den här som skriver roligt och initierat om både GAIS och stadsplanering i Göteborg). Och så följer jag en del semiprofessionella bloggar, sådana som kompletterar böcker jag läst (ett utmärkt användningsområde för mediet, ett exempel här), skrivs av anställda på webbplatser jag följer eller av opinionsbildare som intresserar mig. Kanske har jag blivit en typisk bloggläsare då? Inte vet jag.

Och jag skriver numera en del själv. Dels för att det hjälper mig att hålla igång “pennan” även i perioder av dåligt självförtroende och kreativitetssvackor, därför att tänket ändå finns kvar, och dels för att det pushar mig att se filmer och läsa böcker lite mer reflexivt igen. Något som jag, något år efter att ha “lämnat” universitetsvärlden, kände att jag hade blivit sämre på. Dessutom skriver jag tillsammans med flickvän också löpande om mina barn, vilket har den dubbla funktionen att bjuda långväga släktningar på extra kontakt och att det så småningom är tänkt att leda till en inbunden vuxenårspresent av något slag. Jag läser dock inte många bloggar själv, och förväntar mig således inte heller att bli läst i någon större utsträckning.

Egentligen borde jag alltså inte alls bli provocerad av att Alex Schulman nu “gör upp” med medias omhuldande av “bloggosfären”. Det blev jag inte när Bo Rothstein gjorde samma sak redan för nåt halvår sedan. Men ändå blir jag alltså det.

Kanske för att han angriper “mig” (som tre år försent börjat skriva i bloggform) nu när han själv har tryggat sig ett namn och en karriär och får sina intäkter från sin webbsida och till och med har börjat skriva böcker med pretentiösa titlar (och får konstruera hjälphypoteser för att förklara varför just hans bok inte är pretentiös, eftersom han ju har trampat på x antal andra människor när de försökt att vara ärliga eller känslosamma).

Eller också är det bara för att jag är så oändligt trött på produkten Schulman.

För det är ju bara det han är. En produkt. Hans “humorsajt” är helt beroende av varumärket Alex Schulman. Och varumärket Alex Schulman är, likt ett enmansfolkparti, beroende av att regelbundet göra 80/20-uttalanden för att folk ska komma ihåg att han finns (80/20 innebär att uttala sig “kontroversiellt” i frågor där man vet att 80% av befolkningen egentligen håller med en, men där någon slags intellektuell elit ändå kommer att reagera med avsmak, vilket leder till debatt och en himla massa gratisreklam – som den text jag just nu sitter och skriver).

Han är ett monumentet över livet efter den big brother – när kulturell verksamhet och marknadsföring av sig själv blivit samma sak.

Nu har han växt upp och vill skilja ut sig från det missfoster han själv varit med att skapa. Från den stora massan. Genom att skriva en debattartikel i seriösa DN om hur bloggare är ointressanta och betydelselösa.

Han gör två stora misstag i sin text. För det första påstår han att det är fel att påstå att bloggarna har makt över mediescenen. Vilket är märkligt eftersom hans egen artikel är ägnad just åt att gnälla över bloggarnas makt över mediescenen. Jag skulle vilja säga att det visst är alldeles uppenbart att bloggarna sätter agendan för vissa medier, nämligen hans egen arena – kvällstidningarna. Och vem kan tycka att bloggarmobben gör någon större skada i den delen av vår mediekultur som ändå redan präglas av daglig rapportering om dokusåport, bantningskurer och låtsaskändisar som Alex Schulman? Menar han månne att kvällstidningarna borde ägna mer redaktionellt utrymme åt mer seriösa eller skickliga mobbare som honom själv?

För det andra pekar han ut bloggarna som 80% unga flickor som skriver om mode. Samtidigt som han ett par meningar gör poäng av att bloggarna skriver om saker som inte intresserar svenska “folket”. Och då är det inte längre mode som är temat, utan nu hänvisar Schulman istället till att alla bloggare skriver om FRA och fildelning.

Om det nu var så att Schulman hade något viktigt att säga i den här texten (annat än det uppenbara – att han själv är mycket mer förfinad och inte alls lider av samma flockmentalitet som vi andra töntar) så är han åtminstone väldigt slarvig.

Jag håller med honom om att bloggarna fick alldeles för mycket utrymme i vanliga media (för några år sedan, när fenomenet slog igenom – med Alex Schulmans utrymme i Aftonbladet i spetsen). Men varför ska just han börja gapa om det? Och nu? Det traditionella media lagt sig på rygg inför är den tekniska utvecklingen och hetsen mot helhetskoncept och direktnyheter i stället för att ta vara på just sin egen kompetens.

Vad mig anbelangar är det mest bedrövliga i detta nu att en innehållslös kändis som Alex Schulman alls får en så menlös text tryckt i Sveriges största morgontidning. Men det kanske är just det han menar, eller?

Märkligt även där: Om Självaste DN behöver Schulman som vapen mot bloggosfären så har väl bloggosfären verkligen vunnit kriget redan. Om det nu fanns nåt.