De allra bästa (och dyraste) taxiupplevelserna finns, föga överraskande, i London. Där har chaufförerna ju också den i särklass längsta utbildningen innan de släpps ut i trafik. New Yorks gula taxiflotta kom på plats två, Tokyo plats tre och Berlins gräddvita mercedesbilar på fjärdeplats.

På plats fem: Bangkoks tuk tuk taxis.

Ett tecken på att omröstningen är mindre tillförlitlig när det kommer till orter som inte är lika vanliga resmål är att Stockholm i år rasade från plats sex till en 23:e plats i omröstningen.

(Via spiegel.de)

Tänk så behagligt att hoppa in i en taxi som man vet har kvinnlig förare och gps-bestyckad alarmknapp – inte för föraren utan för kunden!

Dock får man bortse från att idén är lite knäppt genomförd. Till att börja med heter företaget Pink Taxi, och bilarna ser ut lite som man tänker sig att Diego Maradona tycker att “bilar för tjejer” ser ut. Dessutom är varje bil bestyckad med något slags “beauty kit”. Känns lite som den där kvinnobilsprototypen Volvo jobbade med för ett par år sedan, med plats för handväska etc.

Det har så klart också vädrats en del kritik om att det här inte är rätt sätt att arbeta med jämnställdhetsfrågor. Men där tror jag att man är fel ute. Att sätta företag under kommersiell press om de inte vill ta ansvar för sina anställda är ett alldeles utmärkt sätt att påverka den tröga taxibranschen. Där alla äter alla om de inte får en uppenbar anledning att låta bli.

Idén har sedan dess spridits över världen till platser som Libanon, Belgrad, Moskva och Kairo etc. Förhoppningsvis kommer det någon liknande tjänst till Sverige så småningom. Men det blir nog svårt, för i fantastiska Sverige kommer det säkerligen ett nöt och klagar hos JO (idén att köra ensamma kvinnor sent på kvällen till en lägre taxa är till exempel inte tillåten).

I Göteborg har jag hittills sett en rickshaw, under en säsong för några år sedan. Den fraktade välförfriskade damer från Kungsportsplatsen till Avenyn och de såg alltid ut att vara väldigt väl medvetna om att alla stirrade på dem.

Åh, men tack och lov. Nu må mitt förakt för friåkare visserligen vara närmast gränslöst. I synnerhet de av “Göteborg Taxi-”typen, dvs de som lurar sina kunder, blåser sina kollegor och skapar ett allmänt klimat av taxiförakt. Men: därmed inte sagt att jag som ensam tjej skulle hoppa in i någon av de stora företagen bilar heller. Det är tragiskt att jag inte blir det minsta förvånad över den här händelsen.

Det finns en lag som säger att jag som chaufför måste ha en speciell legitimation för att få köra taxi. Om jag inte har den framme väl synlig från alla platser i bilen får jag böta – jag tror det är 3000kr. Denna bestämmelse finns så klart för kundernas trygghets skull, och är en jättebra uppfinning. Den visar kunden att jag genomgått nödvändiga prov för att få befordra människor i den extremt komplexa miljö som den vardagliga trafiken innebär. Den visar att jag kan läsa kartor. Och den bekräftar min “medborgerliga pålitlighet” (ja, det är sant. Det ingår en vandelsprövning).

Men nu har jag haft en fot (och ofta båda) i den här branschen i fem års tid och alla mina erfarenheter pekar åt ett håll: Vem som helst får köra taxi.

I den här branschen har jag träffat folk med fullt giltiga taxileg, men som är så opålitliga att jag inte skulle låta dem passa min cykel i tre minuter. Och jag har varit med när samma idioter fått hagelstormar av klagomål från kunder och medtrafikanter men ändå fått fortsätta med sin verksamhet. Så länge man kör in pengar är det snudd på omöjligt att få sparken. Även från större bolag. Problemet är lönen: den är provisionsbaserad, så kortsiktigt kan droskägaren aldrig förlora på att ha bilen i trafik. Och långsiktigt hinner man inte tänka i en bransch med så små vinstmarginaler.

Nu är långt ifrån alla som kör taxi idioter (nästan hela min umgängeskrets gör det också). Den övre gränsen för hur sköna människor som man kan hitta bakom ratten på en taxi är väldigt hög. Problemet ligger i den andra änden av skalan. Att tröskeln för att få komma in där bakom ratten är så förtvivlat låg. Och där ska inte de stora bolagen gömma sig bakom det faktum att det finns friåkare som är ännu värre. Så länge taxiförarlegitimationerna är lika förtroendeingivande som reklamen för postkodlotteriet vilar ett stort ansvar på hela den här branschen att själv se efter vem  man anställer och vem man låter framföra sina fordon. Jag har fått höra mängder av hårresande historier på kunder som råkat illa ut i taxibilar (jag har också en egen) och det finns faktiskt inget stort bolag i Göteborg som verkar lägga någon större vikt vid att verkligen kunna garantera att kunder aldrig råkar illa ut.

Det som egentligen borde vara en självklarhet.

Ett av vårens trevligaste inslag av eskapism (för sådan är av nöden när man läser arkivvetenskap) stod A Sleeping Forest, en äldre TV-serie från Japan för.

Dessa så kallade j-drama skiljer sig en smula från svenska serier, till exempel i det att de sänds årstidsvis – en hel drös nya serier börjar vanligtvis till våren, sommaren osv. Tolv avsnitt senare tar de sedan slut också, det vill säga under en säsong formas en berättelse med början, böljande mitt, och slut. Sedan får man hitta sig en annan serie att följa.

A Sleeping Forest, från 1998, är ett drama av det mörkare slaget. Serien kretsar kring den unga floristen Minako, som står i begrepp att gifta sig. När hon rensar i sina gamla saker inför flytten hittar hon ett femton år gammalt brev från en “hemlig vän”. Hon träffar denne och han visar sig vara både flippad, besatt, osympatisk och enormt yrkesskicklig. Han säger att han “är en del av henne”, och det visar sig att han har koll på precis allt hon gjort de senaste 15 åren. Och han är inte helt ensam om det, heller. Är det han som ligger bakom den kedja av oroväckande händelser som nu drabbar Minako?

Minako kan efter ett tag inte vara säker på något alls – inte ens på sina egna minnen. Upp nystas en berättelse med  kvasipsykologiska men underhållande djupdykningar i jaget, vänskap, minne och skuld.  Serien leker också med den genretypiska triangeln av ett kärlekspar och en irriterande tredje part som vanligtvis visar sig vara flickans enda riktiga vän när saker ställs på sin spets.

Identitetslekarna här skall inte föraktas. Minakos identitet faller sönder allt mer ju längre serien lider. Och runt henne flockas inte en eller två, utan fyra män vars identitet och uppsåt i olika omgångar och i olika grad framstår som obehagligt flytande (om det verkligen är meningen att man inte alls ska få grepp om Minakos motpart Naoki så spelas denne verkligen genialiskt av Takuya Kimura). Serien söker sig bakåt, till Minakos verkliga jag, och mot svaret på vilka roller männen runt omkring verkligen spelar, och har spelat, i hennes liv. Knutpunkten är en massaker i en japansk småstad för många år sedan, när en hel familj, minus den yngsta dottern, blev knivmördade en julafton.

Serien fick också ett ganska festligt efterspel när jag försökte sätta mig in i produktions yttre omständigheter. Det visade sig, vilket i och för sig inte heller är särskilt ovanligt i Japan, att samtliga större roller spelades av skådisar som också hade framgångsrika karriärer som musiker. Nedan ses till till exempel Miho Nakayama som spelar Minako.

Takuya Kimura som spelar Naoki visade sig vara medlem i SMAP, det enda japanska “pojkband” från talangfabriken Johnny & Associates jag kunde namnet på sedan innan. Se dem i ett tidigt framförande här. Håll utkik efter killen med sånginslag nr 2.

Och Takanori Jinnai, som spelar den läskige skurken (ursäkta uttrycket) var, innan han blev skådespelare och regissör, sångare i punkbandet TH eRockers (Kan inte svära på stavningen där):

Med en sådan lineup kan inte mycket gå fel.

Nu är det lätt att bli så där fånigt kär i de “tokiga japanerna”, men faktum är att A Sleeping Forest, när man väl har funnit sig till rätta i den lite shabby produktionen, visar prov på mycket god underhållning. Särskilt om jag jämför den med… ja, alla svenska TV-serier jag kan komma på (=inte tillräckligt många för expertutlåtande, men ändå). Den vågar vara så kompromisslöst dyster ibland att jag fick problem att komma i säng vissa gånger då jag sett ett avsnitt efter nattjobbet.

Vad det märkliga slutet skulle betyda är jag dock fortfarande lite osäker på.