Så har jag ännu en gång – ensam och skamsen – snortat i mig en säsong av serien jag hatar att älska: 24. Sju fulla säsonger av en högervriden men tokspännande serie, som gärna gör sig till språkrör för tortyr, kärnfamilj och terroristbekämpningsretorik. Det är ett litet under att jag ännu inte låtit värva mig som angivare åt CIA. Eller har jag?

I säsong sju får vi bekanta oss med ett knippe nya karaktärer (Agent Walker antar jag att vi med all rätt kommer att få se mer av – Annie Wersching står upp riktigt bra mot en trött Kiefer Sutherland som huvudsakligen går på rutin här) och fokus ligger på ett FBI som är svagt, konstitutionstroget och tack vare sin rädsla för att ta i med hårdhanskarna helt enkelt inte får något gjort. Samtidigt gör både Tony Almeida och Jack Bauers dotter tacksam comeback i serien.

Överlag känns det mer påkostat och genomtänkt den här gången. Serien har visserligen den mest orealistiske presidenten hittils, men hoten mot henne känns (om man för en stund kan släppa ur urflippat allting är) intressantare. Och, även om afrikaner från det påhittade landet Sangala, modellerat på Rwanda, figurerar flitigt i början av serien så är det för en gångs skull varken utlänningar eller araber som är det stora problemet. Det stora hotet utgörs intressant nog av amerikanska privatsoldatföretag à la Blackwater.

Det genomgående temat är i vilken utsträckning våld kan rättfärdigas av möjligheten att rädda oskyldiga. Men för en gångs skull propageras det inte bara, utan det sker faktiskt en ständig (tjatig) dialog om det. Alla vet visserligen var Bauer står i den frågan, men hans nya omgivning har helt andra idéer om det. Givetvis är det hans ordlösa argument som vinner nästan hela vägen. Ända till sista avsnittet. Som jag tyvärr inte kan avslöja mer om här. Attans.

Hursom. Det är spännande. Dramatiskt. Tajt. Tjatigt. Och jag föraktar mig själv en smula för att jag tycker att det är så bra.

Har just avslutat säsong 6 av 24 (serien alltså) och inser att jag knappt all har berättat för någon att jag tittat på den. Som om jag gjort det i smyg. Varför? För att den är skit. 24 måste vara min favorite dirt.

Jag blir galen på upprepningarna. På propagandan (särskilt den om kärnfamiljen). På rättfärdigandet av tortyr. På onda araber och ännu ondare kineser och maktgalna amerikaner som spelar som marionetter i deras händer. Och jag är trött på att serien är så besinningslöst jävla våldsam. Egentligen är det helt otroligt att sånt här får visas på teve. “Viewer discretion is advised”. Varje avsnitt har sin egen lilla tortyrscen där någon manglar sanningen ur någon annan med hjälp av kemisk tortyr, stickredskap, eller varför inte en slagborr som körs in i kroppen at random.

Redan första avsnittet satte tonen, när Jack Bauer med något djuriskt i blicken spottade ut en bit av sin bevakares öra (han var tvungen att bita den onde men ack så dumme araben lite för att kunna smita).

Men jag älskar helt enkelt den här seriens nerv. Du kan sätta på den klockan fyra på morgonen när du håller på att däcka ihop och du KOMMER INTE ATT SOMNA. Det kan bli hur fjantig som helst mellan varven, ja, i princip i varje avsnitt. Men varje avsnitt jagar dig också tills det är slut. En gång såg jag på 24 när jag var magsjuk. Det var fruktansvärt. All denna stress… Och tonen är mörk så det förslår.

Dessutom har den alltid ett gäng skönt enkelspåriga karaktärer i cirkulation (ja, vem som helst utom Jack och Chloe dör när som helst) och en härlig kompromisslöshet i storyn. Symboliserad främst av första säsongens stora final. Jack Bauer har ägnat ett dygn av outhärdlig stress åt att med lika outhärdlig emfas upprepa “MY FAMILY, MY FAMILY”. Men när det äntligen bara återstår att rida ut i skymningen med dem så blir hustrun skjuten i ryggen. Ridå.