Standard Operating Procedure
Errol Morris, 2008
Såg idag att Obamas kabinett meddelat att man återkallar sitt tidigare beslut om att släppa ytterligare bilder från Abu Ghraib. Väldigt tråkiga nyheter, men kanske en värdefull påminnelse om att även ett USA utan Bush är USA.
Förre vicepresidenten Dick Cheney fortsätter att utöva inflytande och har den senaste månaden vid alla möjliga tillfällen offentligt gett sig på Obama för att denne “äventyrar landets säkerhet” när han valt att avvika från den förra regimens utökade befogenheter vid förhör. Det tycks uppenbart att det är den pressen som nu gör att Obama försöker köpa sig lite tid.
Hur som helst kom jag då att tänka på att jag nyligen såg Errol Morris omtalade Standard Operating Procedure. En dokumentär som delvis behandlar samma skeenden som Taxi to the Dark Side.
Och det är lätt en av de snyggaste dokumentärer jag sett på länge. Det är uppenbart att det fanns resurser i produktionen. Men ändå är jag väldigt besviken.
Filmen öppnar med ett snyggt, flytande collage av bilder – stillbildsmediet är ju själva nerven i skandalen om Abu Ghraib. Utan fotsoldaternas planlösa och otillåtna fotograferande skulle förmodligen ingen av oss någonsin höra talas om vad som försiggick i Iraks största fängelse. Troligen skulle inte tortyr som metod vara ett så stort tema som det är nu heller.
Sedan blandar filmen dyrbart iscensatta dramatiseringar med verkliga bilder och mängder av intervjuer i den för Errol Morris så typiska stilen, tagna med hans egen uppfinning interrotronen. Väldigt många av de inblandade får ge sin version av händelserna, vilket ger en rätt splittrad, men intim, bild av förloppet.
Ett omedelbart intryck är ju att det inte direkt är de krispigaste flingorna i paketet som USA slängde åt vargarna efter skandalen. Nästan alla som intervjuas och fälldes, kanske Lynndie England framför alla, ger ett intryck av att stå på randen till att klassas förståndshandikappade. Ett talande exempel är förstås bilden där en av förövarna har skrivit “I am a rapeist” (sic!) på ett av sina offer.
Undantaget är den mörkhyade Javal Davis, som inte deltog i skådespelet framför kameran utan dömdes för ett enda fall av misshandel. Han talar nyktert om tillståndet på basen, om hur livet förändras för en ung kille som plötsligt befinner sig i Irak, under ständig beskjutning från krypskyttar. “When you’re in war, things change”. Den biten av berättelsen är väldigt trovärdig. Han är också den enda av de dömda som inte skyller i från sig, utan nöjer sig med att konstatera att han finner sitt straff alldeles för hårt.
De andra befinner sig i en cirkus av bortförklaringar och fingerpekningar. Den generella bilden är den av dumma, lurade kvinnor och onda, manipulativa mustaschmän (de två hårdast dömda männen, som syns på bilderna poserande som galna vetenskapsmän i gröna handskar, intervjuas inte). Det finns till och med ett triangeldrama inblandat i den här soppan, då en av mustaschmännen, Charles Graner, var ihop med Lynndie England vid tiden för övergreppen, gjorde henne med barn, men strax därpå blev ihop med (och senare gifte sig med) en annan av medförövarna, Megan Ambuhl.
Filmen pekar också åt en regering och militärledning som sviker sina underlydande och vägrar göra upp med sina egna tillkortakommanden. Precis som i Taxi to the Dark Side lyfter filmen fram den sorts styrning utan direkta order, och ordergivning genom avsaknad av tydligt ramverk, som verkar ha spelat en stor roll i att det kunde bli som det blev i Abu Ghraib. Man gav dem en knuff i rätt riktning och tittade sedan åt ett annat håll, väl medveten om att man var på den säkra sidan om metoderna skulle komma upp till ytan.
Liksom Taxi to the Dark Side ägnar Standard Operating Procedure även gott om tid åt att diskutera det meningslösa, ja till och med kontraproduktiva i att använda tortyr som förhörsmetod. Det märkliga är dock filmens fokus på militärpolisen. Morris intervjuar visserligen en CACI-anställd (dvs civil – det är big money-regeringskontrakt inblandade här) förhörsledare som berättar om hur chockerad han var av de bestialiska förhörsmetoder han stötte på vid Abu Ghraib. Men här begår Errol Morris ett allvarligt misstag. Sam Provance, som också blev intervjuad av Morris (liksom sparkad från militären eftersom han valde att tala ut om missförhållandena i Abu Ghraib inför media och kongressen, trots direkta order om motsatsen), men inte kom med i själva filmen, berättar mer om detta här. Missa inte att läsa den artikeln om du tänker se Standard Operating Procedure.
Provance anklagar Morris för att sjabbla bort sanningen och bli en bricka i händerna på dem som nu täcker över sanningen om Abu Ghraib. Han menar att det var just militären och inte minst CACI som var direkt ansvariga för att situationen urartade, medan Morris väljer att fokusera helt på militärpolisen. “Standard Operating Procedures does little more than humanize some of the “bad apples” (a good thing, I suppose), while gratuitously absolving the civilian interrogators actually responsible for fouling those apples”. Som sagt. Läs.
En annan svag aspekt av Standard Operating Procedure är dess behandling av själva offren.
Ja. Var har de tagit vägen?
Ingen av dem intervjuas. Knappt någonstans syns de med ansiktet i bild (de är visserligen ofta nakna, men har säckar över huvudet). Ingen av dem nämns så vitt jag kan minnas vid namn.
De heter kort och gott “detainees”.
Och är därmed precis så anonymiserade som de var i fängelset och tortyrkammaren.
Taxi to the Dark Side lyckades till viss del med att ge även dem ett ansikte. Men Standard Operating Procedure försöker inte ens. Den här filmen handlar inte om dem. Och fan. Därför sviker den dem. Man kan helt enkelt inte göra en så påkostad film om något så vidrigt som Abu Ghraib och inte hantera fångarna, åtminstone de som syns på bild, som personer. Med riktiga namn. Riktiga liv. Riktiga familjer.
Det är ett enormt tillkortakommande.
Så Standard Operating Procedure verkar inte föra oss särskilt mycket närmare sanningen om vem som var ansvarig för vad i Abu Ghraib. Men den ger oss åtminstone en väldigt levande inblick i vad som hände, ur de amerikanska militärpolisernas perspektiv. Och även det är förstås värdefullt, för dem som likt mig mest har matats med bisarra bilder (Obs! Klicka endast om du känner dig härdad!) från en helt overklig plats.
Men apropå inledningen: Bush-regeringens bristande respekt för människor förtsätter att vara ett problem för Obama. Nya fakta tränger upp till ytan. Nya vittnen träder fram. Och interna kritiker får allt mer uppmärksamhet. Förhoppningsvis kommer det här att fortsätta jaga Obama tills han tar sitt föruft till fånga och tillsätter en oberoende och formell utredning om USA:s förhörsmetoder under kriget mot terrorismen.