Der heilige Berg
Arnold Fanck, Tyskland 1926
En oerhört intressant filmgenre i det tyska 20-talet var de s.k. “Bergfilme”, en samling poetiska filmer som till skillnad från majoriteten av den tidiga tyska filmproduktionen spelades in utomhus, i dramatiska miljöer som nästan kan sägas ha spelat viktigare roller än själva skådespelarna.
Det började med en viss Dr. Arnold Fanck och dennes fascination för alpina miljöer. Framförallt var han intresserad av skidåkning, och hans filmskapande började med en egenproducerad skidfilm (utförsåkning var då en väldigt ny sport) som redan den, trots att den gjordes på amatörnivå och klipptes ihop i Fancks moders kök, skall ha varit tekniskt innovativ och en omedelbar succé som gav honom möjlighet till fler filmproduktioner. Han arbetade redan från början med världsledande skidåkare och lade stort värde på att ingenting i filmerna skulle kunna anklagas för att vara trickfilmat.
Hans manliga stjärna var en “praktmänniska” (han omnämns som sådan i Der heilige Berg och om det inte lät så fascistiskt skulle jag hålla med. Ett klädföretag med hans namn levererar för övrigt nya kollektioner ännu 20 år efter hans död) vid namn Luis Trenker, en skicklig bergsklättare som så småningom skulle gå vidare och göra bergsfilmer i egen regi. Och som kvinnlig leading lady lyckades efter ett tag en ung talangfull dansös tjata sig in i gänget. Hennes namn, Leni Riefenstahl, känner de flesta igen som regissören bakom ett av nazisternas mest notoriska propagandafilmer, Viljans Triumf, från 1934, men hon var också regissör för egna anmärkningsvärda spelfilmer inspirerade av Fanck, och efter kriget verksam som föraktad med skicklig fotograf.
Der Heilige Berg, med premiär 1926, var första gången dessa tre samarbetade. Filmen är skriven direkt för Riefenstahl och det oerhört banala triangeldramat som filmen kretsar kring står i stark kontrast till det magnifika, ja, faktiskt helt fantastiska sceneri den utspelas i. Visuellt och tekniskt står den här filmen helt klart i en klass för sig. Även för en stumfilmsnörd som undertecknad framstår den som förbluffande före sin tid. Häftet som medföljer den här fint restaurerade dvd-utgåvan nämner att bergsfilmerna möjligen fått för lite uppmärksamhet i den filmhistoriska litteraturen tack vare att Krakauer en gång dömde ut hela genren som proto-nazistisk, och det kan nog ligga någonting i det. Fanck, Riefenstahl och Trenker var senare alla verksamma i nazisternas filmindustri, och förstnämnde så småningom även medlem i partiet.
En entusiastisk bergsklättrare blir våldsamt förälskad i dansösen Diotima. Känslorna är så starka att han skippar sällskapet och springer upp i bergen för att få perspektiv på sin egen litenhet. Under tiden blir hans yngre vän ovetande förälskad i samma flicka och de uppvaktar henne på varsitt håll. När den förstnämnde inser att han har en konkurrent övertalar han sin vän att följa med ut på en vansinnesutflykt, för att besegra en klippvägg mitt i den annalkande snöstormen. Där uppe följer en upplösning som till slut ställer honom inför “bergsklättrarens absolut svåraste dilemma”.
Se här en av filmens bästa scener, den dramatiska skidtävlingen.
Filmen inleds med en vädjan till publiken. “De välkända sportutövare som deltar Der heilige Berg ber publiken att ej ta deras prestationer för fotografiska tricks, vilket de aldrig skulle nedlåta sig till. Samtliga utomhustagningar spelades verkligen in i bergen, nämligen de vackra alperna, under ett och ett halvt år. Det stora skidracet kördes av tyska, norska och österrikiska mästerutövare.”
Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig imponeras av detta visuellt och tekniskt avancerade stycke naturlyrik. Ett mästerverk som överlever sitt något löjliga anslag (i texttablåerna) utan större problem.