Bruce Lee hade en gång en vän och elev med det fantasieggande namnet Stirling  Silliphant. Denne fick igång en riktigt lyckad karriär (inklusive Oscar) som manusförfattare i Hollywood. Innan Lees karriär gick för egen maskin (producenterna trodde inte på “etniska” kineser i amerikanska filmer och gav till exempel huvudrollen i tv-serien Kung Fu, som Bruce Lee själv utvecklat, i sista stund till o-kinesiske och högst o-kampsportkunnige David Carradine) skrev Silliphant flera gånger in Lee i sina manus och fick också in honom som koreograf vid olika filmproduktioner. De båda hade också ett gemensamt manusprojekt på gång, som gick så långt som till att de åkte till Indien för att leta efter lämpliga inspelningsplatser tillsammans med James Coburn.

Det roligaste samarbetet dem emellan är dock tveklöst de två scener som Silliphant skrev åt Bruce Lee i filmen Marlowe, från 1969. Se dem nedan. Obetalbart.

Påeldad av Bruce Lee-skrivandet igår gav jag mig genast på ännu en märklig film med koppling till den kulturella ikonen.

Vid Bruce Lees hastiga frånfälle reagerade filmindustrin i Hong Kong med en självförtfroendebefriad (eller fantasilös?) paralysering som resulterade i skapandet av en hel genre kretsande kring sin förlorade kassako. Man började spotta ur sig film efter film med titlar och handling som var billiga avskrap på Lees filmer (Enter Another Dragon, Enter the Game of Death, Edge of Fury etc.) och som befolkades med skådespelare som liknade förlagan och även tog på sig artistnamn som Bruce K.L. Lea, Bruce Li, Bruce Leung, Bruce Rhee, Brute Lee och Bronson Lee. Genren, som var som intensivast i Hong Kong i slutet av 70-talet och därefter fått en avart i USA, kom att kallas för bruceploitation (Bruce + exploitation, om det nu skulle gå någon förbi). En bidragande anledning till den här genrens popularitet var troligen att förvirringen kring titlar och namn vid förflyttningen över olika kulturella och språkliga gränser redan var stor i sig.

Efter en period av ren självimitation med vissa biografiska inslag blev genren vildare och började fabulera ihop historier om att tex Bruce Lee innan sin död gav Bruce Le i uppdrag att fortsätta hans livsverk eller att Bruce i den ena eller andra formen ställdes mot James Bond, Ninjor eller varför inte Dracula.

The real Bruce Lee med Bolo Cheung

Filmen jag såg igår kan nog ses som denna utvecklings själva princesstårta: i Clones of Bruce Lee hade producenterna lyckats samla hela grädden av bruceploitation-genren. Bruce Le, Dragon Lee, Bruce Lai, Bruce Thai, Bruce Liang – vad mer kan hjärtat begära i en och samma film?

Möjligen en av den riktige Bruce Lees mest minnesvärda motståndare? Jodå: Bolo Cheung är med han också!

Men vadå Clones? Jo, den här filmen börjar med Bruce Lees död på operationsbordet, vilket Special Bureau of Investigation, SBI, ser som en så pass allvarlig förlust att de kopplar in en tossig vetenskapsman som på deras uppdrag skapar kloner av filmstjärnan:

De tre bockarna Bruce

Bruce One, Bruce Two och Bruce Three. Vad SBI inte vet är att vetenskapsmannen ser till att behålla den ultimata kontrollen över klonerna själv. Han har nämligen egna planer för dem…

Men först ska de ut på uppdrag åt SBI. Det finns nästan lika många vetenskapsmän med galna skratt i den här filmen som det finns Bruce-kopior. “Your mission is to eliminate a certain Dr. Nai. He’s a brilliant scientist, but… quite mad. And extremely dangerous.” Dr. Nai har hittat en kemisk process för att göra om människor till slagskämpar av brons och dessa ämnar han ta över världen med.

Galen vetenskapsman #1

“HAHAHAAAAHAHA”. Som tur är lyckas de tre bruce-arna slå ner ett femtiotal vanliga busar och sedan upptäcka att bronsbusarna stupar om man bara matar dem med giftigt gräs. Dr. Nais ondskefulla planer går alltså i stöpet.

Sedan blir som sagt den ene vetenskapsmannen galnare än den andre, och någon slags logik som gick mig förbi gör gällande att för att att kunna ta herravälde över jorden så måste den förste vetenskapsmannen låta Bruce-arna slåss mot varandra på liv och död, tills bara en står kvar. Nu är det bara två kvinnliga anställda hos vetenskapsmannen som kan stoppa dem.

Galen vetenskapsman #2

Alla dessa knäppheter räddar förstås den här filmen från att bli fullständigt outhärdlig (åtminstone om man som undertecknad har originalets alla filmer i färskt minne). Koreografi och kampkonst är långt borta i bakvattnet någonstans, och detta försöker man skyla över med ett frikostigt användande av några av de mest freakiga ljudeffekter jag någonsin hört i en film, oavsett genre (om det inte vore för alla kung fu-stön så skulle man kunna ta ljudspåret som tillhörande en film om Stalingrad, så pass metalliska var ljuden från slag, sparkar och olika specialrörelser).

Bruce-klon provspelar på inspelningsplatsen till en bruceploitation-film

Men meta-faktorn är som sagt mycket spännande. Allra uppenbarast blir leken när en av Bruce-arna infiltrerar en skurks filminspelning. Bruce-klonen provspelar för en bruceploitationfilm i en bruceploitationfilm.

Dragon: The Bruce Lee Story (Rob Cohen, 1993)
Bruce Lee: The Man and the Myth / Li Hsiao Lung chuan chi (Ng See-Yuen 1976)

Bruce Lee. Detta namn, så fyllt av betydelser. Så identitetsskapande och tidlöst.Tvivlar ni på hans betydelse så se bara bilden nedan. Världens allra första staty av mannen. Den avtäcktes dagen innan han skulle ha fyllt 65, och även dagen innan världens andra staty av Bruce Lee skulle avtäckas på en mycket naturligare plats: i Hong Kong.

Men den under kriget i ex-Jugoslavien så hårt drabbade staden Mostar, av alla ställen, hann alltså före, med en alldeles egen bronsstaty av den kinesisk-amerikanske skådespelaren. Läs mer om denna märkliga interkulturella skapelse här.

Lee was chosen by organisers as a symbol of the fight against ethnic divisions.

“We will always be Muslims, Serbs or Croats,” said Veselin Gatalo of the youth group Urban Movement Mostar.

“But one thing we all have in common is Bruce Lee.”

***

Men mannen som tillmäts all denna betydelse hade jag själv lyckats undvika  under hela min ungdom (när klasskompisarna på mellanstadiet tittade på V och Bruce Lee gjorde jag något helt annat. Oklart vad. Lyssnade på Depeche Mode, antagligen) så här upptäckte jag nyligen en betydande kunskapslucka. Utöver en oengagerad titt på Enter the Dragon dubbad till tyska för en massa år sedan hade jag inte sett en enda film med Bruce Lee.

Under December månad fick det bli ändring på det. Under några febriga veckor satte jag i mig alla de fyra filmer Bruce Lee medverkade i medan han levde, den film som färdigställdes efter hans död, en film som klipptes ihop av fyra avsnitt av tv-serien han medverkade i innan karriären kom igång, samt två av de otaliga långfilmsbiografier som gjorts om honom efter hans död.

De sistnämnda biopicsen var, föga oväntat, det allra sämsta materialet i samlingen. Dessutom gjorde de mig lite besvikna. Av någon anledning har jag alltid trott att Bruce Lee dog under mordliknande omständigheter på en filminspelning, ungefär som hans son senare gjorde. Bruce död var visserligen mystisk, men långt ifrån lika filmisk. Biografierna får verkligen kämpa på för att göra den intressant. Troligen dog han av en överreaktion mot muskelavslappningsmedlet i en vanlig huvudvärkstablett.

The Man The Myth är till det yttre en ganska vanlig kampsportsfilm. Vi möter en ung lycksökande Bruce Lee som flyttar till USA, lär ut Kung Fu, hamnar i filmbranschen och flyttar tillbaka till Hong Kong, där han blir megakändis. Vid varje möjlig och omöjlig station i livet stöter han på ett gäng busar som utmanar honom på slagsmål och får smaka på hans överlägsna teknik. Det enda som skiljer den här filmen från en vanlig kampsportsfilm är väl att den stora avgörande matchen i slutet har ersatts av den dramatiskt anländande ambulans och en död Bruce Lee som bärs ut på bår.

Dragon har högre anspråk. Filmen framstår som en mysticistisk b-filmsavart av Rocky-fenomenet. Den är dessutom väldigt tydlig med att den är baserad på Linda Lee Cadwells (gift med Bruce de sista nio åren) biografi med den anspråkslösa titeln: Bruce Lee – The Man Only I Knew. Lille Bruce attackeras här av en demon redan under moderns graviditet och får kämpa mot denna märkliga varelse ända fram till sin död. Han drar till USA, träffar Linda, blir avvisad av Lindas mor (“du kommer att få gula bebisar, Linda”).

Han startar en egen kedja av kung fu-skolor och hamnar i trubbel med konservativa krafter i den kinesiska diasporan. Han knäcker ryggen i en uppgörelse med dessa och tillbringar en lång tid i rullstol, men misströstar inte, utan använder istället tiden till att plita ner sina läror. Det är någonstans här som man bara sitter och väntar på The Eye of the Tiger. Så småningom trillar han in i filmbranschen, men bestämmer sig på grund av de återkommande hudfärgsrelaterade problemen att förlägga sin karrärbas till Hong Kong. Där blir han snabbt internationell storstjärna, men utvecklar också en (dödlig?) variant av arbetsnarkomani (scenen då han i bar överkropp hamrar på en skrivmaskin och på samma gång tränar sina bröstmuskler med kraftiga elstötar är obetalbar). .Samtidigt som demonen – en stor farlig snubbe i kinesisk riddarrustning som då och kommit och slagits med Bruce i dennes drömmar – börjar göra allt tätare visiter.

Båda filmer är verkligen otroligt dåliga. Varken Bruce Li (ej släkt) eller Jason Scott Lee (ej släkt) förmår ge ens någorlunda trovärdiga porträtt, och blandningen av fiktion och verklighet framstår som en smula smaklös – i synnerhet i fallet The Man the Myth, som verkligen inte kom ut många månader efter förlagans frånfälle. Frågan om vad man egentligen ska med dessa filmer till är berättigad. Och åndå är de långt ifrån de enda Lee-biografierna som gjorts. Tvärtom tycks de bara bli fler och fler. En ny har redan annonserats för slutet av det här året.