The Man Who Laughs
Paul Leni, USA 1928

Jag tillbringar ett par lediga dagar utanför Hamburg för närvarande, vilket normalt borde leda till exkursioner och fotbollslekar med barnen. Men tyvärr har jag begåvats med en kropp som avskyr tropisk hetta, så jag tvingades buffa iväg barnen till “die Badeanstalt” med sin farfar. Jag själv satte mig i stället i husets svalaste hörn och följde upp min lilla text om Conrad Veidt med att se en av hans mest kända filmer, den genreöverskridande stumfilmen The Man Who Laughs.

The Man Who Laughs är baserad på Victor Hugos roman L’Homme qui rit och kom till i svallvågorna efter Universals jättesuccéer The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925). Till regiarbetet anställdes Paul Leni, som varit tongivande inom den tyska expressionistiska filmen. Denne tog också med sig en skådespelare från en av sina tidigare storverk inom nämnda genre: i episodfilmen Das Wachsfigurenkabinett (Waxworks) hade Conrad Veidt spelat rollen som Ivan den Förskräcklige.

The Man Who Laughs har en mörk ton och iscensättning som får det att lukta skräckfilm, men är i själva verket mer en melodram med inslag av äventyrsfilm. Huvudpersonen heter Gwynplaine och fick i sin barndom sitt ansikte deformerat på kungens uppdrag, för att han “i evighet skulle hånflina åt sin (upproriske) far”. Han reser nu runt och uppträder på marknader som “den skrattande mannen”, tillsammans med den blinda flickan Dea och deras gemensamme… ja, manager kan man väl kanske säga.

Gwynplaine och Dea är våldsamt kära i varandra, men Gwynplaine känner sig ovärdig henne, på grund av sitt deformerade yttre. Samtidigt får hovet kännedom om hans existens, vilket (på grund av arvet som tillstår honom) riskerar att ställa en hel del maktförhållanden på ända. Han blir till en bricka i ett högt intrigspel, kärleken mellan honom och Dea ställs på spel och allting skulle kunna sluta i katastrof om det inte vore för att han till slut ändå upptäcker sitt eget människovärde, eller snarare kanske, sin egen känsla för sitt jag. Och så får han förstås en del ovärderlig hjälp av en liten schäferliknande hund som heter Homo (vilket jag tvingas erkänna leder till en del rätt lustiga texttablåer).

Filmen har ett ganska speciellt utseende (vilket den också fick en del kontemporär kritik för) i och med att Paul Leni kryddar på rätt friskt med sitt expressionistiska ursprung. Mycket riktigt ser många av scenerna inte särskilt engelska ut alls, utan ser snarare ut att utspelas i tyska medeltidsstäder. Skådespelarna agerar ut på ett överdrivet sätt och ljussättningen är ovanligt uttrycksfull. Precis som det ofta såg ut i den tyska filmen på den tiden. Och med det ska Paul Leni, enligt vad jag läst mig till, ha satt tonen för för hela Universals fantastiska skräckfilmsproduktion under det tidiga 30-talet (Frankenstein, Dracula, etc.)

The Man Who Laughs är på sätt och vis en hybrid av det bästa som den tyska och amerikanska filmen hade att bjuda på på 20-talet. Tyska självupptagna konstnärer som hålls i schack av hollywoods ekonomiska tänk. Det är hela tiden en fröjd för ögat. Den håller ett högt tempo och ägnar sig åt det som film var bäst på innan ljudet kom: att berätta med bilder. Man behöver inte ha tråkigt en sekund.

För Conrad Veidt måste det här ha inneburit en av karriärens absoluta höjdpunkter. Trots att filmen har över 80 år på nacken så slås man verkligen av hans inspiration när han, inspärrad i ett horribelt leende (Universals mask-genis Jack Pierce första stora jobb), frambringar ett enormt register av känslor med ögon och kropp. Fantastiskt!

Om ryktet talar sanning så var Veidt efter den här filmen i stort sett klar för rollen som Dracula. Man vågar knappt fantisera om vad denne skådespelare hade kunnat göra med en sån roll! Men Veidt kände sig inte bekväm med sin breda tyska accent nu när ljudfilmen tog över på bred front och valde därför att återvända till Tyskland.

Inte heller Paul Leni fick ge några fler prov på sin förmåga i drömfabriken. Han dog av blodförgiftning 1929.

Det finns många vackra berättelser från filmvärlden. Redan på tjugotalet tyckte kändisar i den branschen om att mytologisera sig själv (se till exempel Fritz Langs excentriska monokel eller F.W. Murnaus vana att filma i laboratioriekläder). Så det behöver inte alltid ligga så mycket sanning bakom dem. Men de är vackra ändå.

En av mina favorithistorier är den om hur Conrad Veidt, skådespelaren som vissa kanske minns från en av hans tidiga roller, den som sömngångaren i den expressionistiska klassikern Das Cabinet des Dr. Caligar från 1920, lämnade Tyskland.

Han spelade även kanske filmhistoriens allra första uttalat homosexuella karaktär i i gay rights-pionjären Magnus Hirschfelds Anders alls die Anderen från 1919.

Men han kom mycket dåligt överrens med den nationalsocialistiska regimen, som – bland annat på grund av sin filmbesatta propagandaminister – efter 1933 snabbt kopplade ett allt hårdare grepp om filmbranschen.

När propagandaministeriet började kartlägga alla filmarbetares rastillhörighet valde Veidt – och här kommer alltså det ovan nämnt vackra, men inte helt bekräftade, i historien – trots sin ariska bakgrund att skriva JUDE i sitt formulär. Kort därefter lämnade han landet tillsammans med sin judiska hustru och fortsatte sin filmkarriär i Storbritannien och hollywood.

Ironin? Jo: vad använde man skådespelare med kraftig tysk brytning till på 30- och 40-talets hollywood? Att spela nazi-skurkar, så klart!

Så kom det sig till exempel att en av hans mest kända framträdanden är den som Major Heinrich Strasser i Casablanca.

Fyra gånger spelade Veidt nazi-skurkar i hollywoodfilmer (och en gång spelade han en lurig svensk skurk!). Han spelade också en skickligt genomförd dubbelroll i Nazi Agent (Jules Dassin 1942), som jag såg häromdagen.

Här spelar han tvillingbröder som har hamnat på varsin sida av den ideologiska barriären. Den ene har lämnat det allt mer militaristiska Tyskland för att med låg profil driva ett antikvariat i det freds- och frihetsälskande USA han älskar (och blivit medborgare av). Den andre har arbetat sig upp i den nationalsocialistiska hierarkin och är nu skickad som tysk konsul (och nav i en antiamerikansk spionagehärva) till samma stad som sin bror.

Den tyske behöver den “amerikanskes” antikvariat till sin spionageverksamhet och börjar utpressa brodern, i ett spel som eskalerar snabbt och slutar med att den “amerikanske” brodern dödar den andre, antar dennes identitet och låtsas vara nazist tills han har lyckats avslöja hela agenthärvan till de amerikanska myndigheterna.

Filmen är inte någon av de mer påkostade från krigstidens USA men är unik i sitt överskott av positivt skildrade tyskar. Det är inte bara den “amerikanske” brodern som genomskådat den tyska militarismen, utan flera andra karaktärer man stöter på under filmens lopp får en väldigt nyanserad behandling i manus.

Men framför allt är det förstås en film som ger Veidt en chans att briljera i sin dubbelroll och, som en person kommenterar på IMDB, visa vad han skulle ha kunnat leverera om han bara hade överlevt kriget och fått börja spela ett bredare uppsättning roller. Han gick bort under något så okrigiskt som en golfrunda, året efter Nazi Agent.

Bonusinfo: Veidts karaktär Gwynplaine i Paul Lenis Hugo-tolkning The Man Who Laughs var inspirationskällan till seriefiguren, och numera populärkulturella ikonen, Jokern.