Jag tillhör den allt ynkligare kategori människor som fortfarande får en morgontidning hemburen till ytterdörren varje dag. Inte bara en, förresten, utan två. Eller, nej, häromdagen blev jag lockad av ett desperat SVD att testa gratis i en månad, så nu har jag faktiskt tre. Det kan verka excentriskt. Jag läser ju, liksom de flesta andra, nyheterna på nätet eller hör dem på radio så länge de fortfarande är nyheter. Men det är en vana jag inte lyckas göra mig av med: det fördjupade reportaget till frukostkaffet. Ja, så vill jag ha det.
I själva verket läser jag dock Ellroy till frukostkaffet och använder papperstidningar mest till att hånfullt sucka över befängda analyser. Eller nej, nu överdriver jag faktiskt.
Jag läser DN för den – åtminstone fram till den nyannonserade nedskärningen – överlägsna bevakningen av Staten och Kulturen och Kapitalet. Och Gp för att jag bor i Göteborg och även denna drake, beroende på sammanhang, kan uppfattas som en alternativ pressröst. Och för sportsidorna. Vilket är helt absurt, så som de ständigt dissar GAIS.
Men, som Ludvig Rasmusson en gång sa om Ballerinakexen: det är blandningen som är godast. Att kunna jämföra GP och DNs olika beskrivningar av saker är ofta stor underhållning. Senast förra helgen, när båda tidningarna samtidigt drog igång sin valbevakning och framsidorna såg ut så här:
