Ju mer tiden går sedan jag såg den oscarsvninnande dokumentären The Cove (Louie Psihoyos, 2009) desto mindre tycker jag egentligen om den. Att så lite som ett dygns distans ska räcka till för att få mig från rekommendationslusta till allmänt neggande angående en film är förstås en smula alarmerande. Det antyder att filmmakarna använder sig av en hel del känslomässiga tricks för att få mig på båten. Dessutom får det mig att tvivla på mitt eget omdöme (för en stund så svalde jag det ju). Och det får mig i förlängningen att undra var jag egentligen står. Read the rest of this entry »

A Jihad for Love
Parvez Sharma, 2007

Vill rekommendera en liten dokumentär om ett (på min horisont) så ovanligt tema som homosexualitet och islam. Parvez Sharma, själv troende och homosexuell, har rest runt i tolv olika länder och där träffat människor som på olika sätt fått hantera sin “annorlunda” sexuella läggning inom ramen för en religion som för de flesta antagligen spontant känns så reaktionär att tanken på “sexuell läggning” knappt ens får plats.

Filmen ger en ganska tunn översikt över olika länders lagstiftning kring homosexualitet (det tycks vara förbjudet i de flesta muslimska länder bortsett från Turkiet) och för också en viss diskussion kring vad koranen egentligen säger om homosexualitet och varför det inte finns utrymme för det inom den “normala” islam.

Även Pakistan, Indien och Bangladesh har för övrigt lagar som förbjuder homosexuella “aktiviteter”, men dessa ärvdes intressant nog från brittiska kolonialmakten, och kommer sällan till användning.

Av utrymmesskäl kan förstås den teologiska diskussionen inte fördjupas särskilt mycket, utan filmen förhåller sig till den framför allt på ett personligt plan. Vi får möta ett antal personer som lever ut sin homosexualitet och finner sitt stöd och sin tröst i gud. Trots att många av dem blivit utstötta av sina religiösa gemenskaper, och trots att vissa av dem till och med själva anser att homosexualitet är emot guds bud.

Vi får träffa en imam i Kapstaden, som propagerar för en bredare tolkning av Koranen, där homosexualitet inte nödvändigtvis behöver vara något ont. Sedan han, efter åratal av inre kamp, accepterat sin läggning och till och med valt att berätta om den öppet i både församlingar och på radio har han förlorat både sitt arbete och det mesta av umgänget med sina barn.

En annan intressant person är en av “The Cairo 52″, Mazen. För sin homosexualitet har han först tillbringat 1 år i egyptiskt fängelse. Sedan dömts till 3 till, men tanken på den terror han utsattes för i fängelset fick honom att gå i landsflykt till Paris.

Vi träffar dessa och en hel rad intressanta personer till. Gemensamt för dem alla är att de vid sidan av sin nästan upproriska sexualitet har en väldigt intim relation till gud. Och att de alla är personer som man spontant måste känna en väldigt stor beundran inför.

Geheime Reichssache / Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler
Jochen Bauer, Tyskland 1979

När vi ändå är inne på Night Train to Venice, som i USA för säkerhets skull döptes om till TRAIN TO HELL, kan vi ju lika gärna fortsätta med en film till som utmärker sig med kreativ titelsättning för USA-marknaden.

En relativt anspråkslös liten dokumentär som ger en andå rätt informativ kronologi över diverse motståndsgrupperingar och mordförsök mot Führern fick i det tyska originalet titeln Geheime Reichssache (Hemlig Riksangelägenhet), vilket sannolikt anspelar på att dokumentären baseras på filmmaterial som propagandaminister Goebbels låtit hemligstämpla.

När filmen sedan släpptes för en engelsk publik hette den Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler. Bortsett från själva “Top Secret” en tämligen konkret titel. Den missar visserligen det faktum att filmens självproklamerade existensberättigande är de filminspelningar som den tar avstamp i – från nazisternas bisarra rättegångar mot oliktänkande. Som mest gick ut på att skälla på vederbörande inför fin publik, för att sedan konstatera att denne skulle hängas. I köttkrok, om brottet var i paritet med att försöka spränga Hitler. Men titeln berättar ändå om vad filmen försöker skildra. Godkänt.

Men så skulle filmen släppas i USA. Och då räcker det inte längre med nya rörliga bilder från ofattbara rättegångar eller en bra sammanfattning av det lilla, men inte oviktiga, motstånd som fanns mot Hitler-regimen (och hur de arbetade), utan det bedömdes som att man behövde en mer catchy titel också. Resultatet? The Top Secret Trial Of The Third Reich.

Det låter ju häftigt. Men här blir det liksom lite fel. Filmen handlar varken om något som är generellt “Top Secret” eller någon särskild rättegång. Visst, den ägnar lite mer tid åt rättegången mot Stauffenberg, men berättar även om en hel radda med andra juridiska ärenden.

Möjligen stupar filmen en aning på sitt dubbla berättande. Rättegångarna den visar bilder ifrån har å ena sidan inte nödvändigtvis alla med konspirationer mot Hitler att göra, Men är otroligt intressanta tidsdokument som man verkligen kan förstå att Jochen Bauer ville göra det mesta utav (det består av nazisternas egna upptagningar från rättegångar som knappast kan kallas rättegångar, utan snarare får klassificeras som förnedringsceremonier. Bildkvaliteten är inte vidare bra, men stör egentligen inte).

Å andra sidan har vinner inte den fina sammanställningen av motståndsgrupper och konspirationer mot Hitler någonting på de ständiga återkopplingarna till rättegångssalen. Två filmer i en, således. Det har hänt förr. Nu till och med: två filmer och tre beskrivningar i en.

Hur det än är med detta så var filmen mycket upplysande för min del. Trots det lite tradiga utförandet (filmen är från 1979 och inte särskilt påkostad). Det är nästan lite märkligt att inga liknande filmer har gjorts (vad jag vet) snedstreck sänts i svensk tv, till exempel i samband med premiären av hollywoods version av Claus Schenk von Stauffenbergs öde.

En liten fundering efter att ha sett en kort gammal propagandadokumentär vid namn Berlin Reichshauptstadt 1936. Varför blir jag så väldigt drabbad av just glimtar av normalitet när jag försöker förstå vad som hände i Tyskland på 30-talet?

Det är så lätt att bara flyta med i en vi-och-dom-förståelse av nationalsocialismen. Vi ser fruktansvärda bilder, hemska spelfilmer som går rakt in i hjärtat, läser siffror på hur många som dog. Sedan andas vi ut, ser oss omkring. Ah… rummet är fortfarande likadant. Jag är fortfarande likadan. Det är hemskt att det hände. Jag bryr mig. Ja.

Vi är alla så himla oskyldiga. Det skulle aldrig kunna hända här.

Mitt stora politiska uppvaknande kom en sen kväll när jag som ung tonåring var på besök hos min farmor och, när hon gått och lagt sig, tog mig friheten att bläddra lite i hennes fotoalbum. Det var bilder från byn där hon hade levt hela sitt liv, föräldrar, andra släktingar, och barndomsvänner. Plötsligt, när jag vände blad, stirrade jag rakt in i ögonen på flicka med hakkorsarmbindel. En helt normal flicka, klasskompis till min farmor, visade det sig sen.

Efter det började ett idogt rotande från min sida. Olika försök att över måltider eller framför tv:n styra samtalen (det bruna ämnet var nog mer tabubelagt än sex och samlevnad vid middagsbordet) till hur det egentligen såg ut här i min lilla uppväxtby 35-40 år innan jag kom till världen. Och ända sedan dess har det som mest fångat mitt intresse, det som mest får mig att rysa men också det som ibland ger mig en känsla av insikt, varit normaliteten, vardagen (och därmed också populärkulturen) i det Tredje riket.

Och jag fick alltså ett sånt ögonblick när jag såg Berlin Reichshauptstadt 1936 alldeles nyss. Det är en vid första anblicken ganska anspråkslös liten reklamfilm för Berlin (om man bortser från själva sensationen att den är gjord helt i färg!), egentligen, men genomsyras så klart av att Berlin vid den tiden var huvudstaden för det tusenåriga riket. Chockverkan på mig uppnås främst av två saker.

För det första av det lugna tonfallet och fokus på de “vanliga människorna”. Vi får följa med och se på folk som roar sig på ölkafé, på stranden och danshak. Armbindlar och militärer skymtar endast i förbifarten eller bakgrunden. Det mest militaristiska som förekommer är en väldigt klumpig Hitlerjugend-”marsch” (som dagisbarn på grönbete) och två paradvaktbyten. I övrigt är det verkligen “kolla, vilka vanliga människor vi är” (vilket så klart inte är någon slum). Men man blir förstås förvirrad av hakkorsfanorna som vajar lite här och där på bilderna. Till och med i folkvimlet på stranden skymtar en liten flagga.

För det andra av att filmen är i färg. Det är ingen spelfilm. Det är ingen typisk andravärldskrigsdokumentär som skapar avstånd genom att fokusera på skrikande tyska militärer och med svartvita bilder som känns som om de vore tagna tusentals år och mil härifrån. Det där avståndet är svårt att få till i en lugn färgtagning av ett torg med normala människor och normala spårvagnar. Som var en del av det samhälle där alla dessa fruktansvärda övergrepp ägde rum.

Du kan se filmen i sin helhet nedan.

När jag ändå hade farten uppe tittade jag sedan på propagandadokumentären Parade of the Korean Peoples Army från 2002, som gav en otroligt floskeltyngd historik över Nordkoreas väpnade styrkor. Här är det helt andra bullar.

Vi får se mängder av bilder på militärmarscher (jag har sett en del såna här filmer, men aldrig någonsin sett så raka led!) och övningar, samt en hel del vackra scener där folket arbetar eller jublar och den store ledaren poserar med militärer eller tittar på parader. Så småningom byts den store ledaren plötsligt ut (när Kim Il Sung dog, och lämnade plats åt sin son Kim Jong-il), utan att någon förlorar ett ord om saken.

Bilderna hejas på av en otroligt komisk, halvt engelsktalande speaker som delar ut visdomar som “As they had their own army, the life of the people had always been overflowed with happiness” och “The parade clearly demonstrated a vitality of the (..) idea of giving importance to military affairs”.

Istället för skennormaliteten i filmen om Berlin är det faktiskt precis tvärtom här. Parade går rakt på sak och visar hur det nordkoreanska samhället har formats med den nordkoreanska armén som förebild. Speakern säger till exempel med munter stämma: “It was the firm determination of Kim Jong-il to completely change the looks of the whole society with the peoples army as a model!”

Det finns förresten spännande rykten om att Kim Jong-Il ska ha dött redan 2003 och sedan dess spelas av en skådis. Vem vet. Jag är hur som helst väldigt nyfiken på hur människor där egentligen har det.

Hittade ingen stream på filmen, men nedan en film med delvis samma filmmaterial, på intensivt originalspråk.

Shooting Dogs
Michael Caton-Jones (2005)

“Frontline” Ghosts of Rwanda (2004)

Såg nyligen ännu en film placerad i en konflikt som jag trodde mig ha en rudimentär koll på men som gav mig bakläxa. Shooting Dogs (av the distinguished director of… ähum… Rob Roy) är skriven av en BBC-journalist och baserad på dennes upplevelser under folkmordet i Rwanda.

Handlingen i korthet: Unge och mycket oskyldige/naive (och likaledes mycket vite) Joe Conner volontärar på en skola i Rwanda, ledd av fader Christopher, när oroligheterna bryter ut efter attentatet mot presidenten. Joe begriper först ingenting, inte ens när hutu-kompisen Francois försöker förklara läget för honom, men förstår att det är allvar när tutsier i tusental kommer för att söka skydd undan Interahamwe-milisen, som sedan står utanför skolans portar och viftar med machetes som rovdjur i väntan på sina offer. Skolan är också bas för en FN-styrka, vilket leder till att även traktens vita evakueras dit. Till avdelningarna med faciliteter, förstås.

Situationen spetsar till sig. Francois försvinner och visar sig bli en del av hemskheterna. Unga Marie, vår enda mörkhyade referenspunkt i allt detta, får ett löfte av Joe om att de kommer att klara sig. Men detta blir så klart svårt för honom att hålla, när omvärlden sviker. Och när franska soldater kommer för att evakuera de vita.

Jag hade som sagt bara vag koll på konflikten mellan hutuer och tutsier, men det visade sig inte oväntat följa ungefär samma mönster som den mellan singaleser och tamiler, som jag skrivit om tidigare. Den går tillbaka till tider då boskapsägande tutsier styrde över jordbrukande hutuer, en klyfta som sedan förstärktes under den tid då Rwanda var först tysk koloni och sedan belgiskt protektorat. De europeiska härskarna favoriserade tutsierna, vilket dessa skulle få igen för när hutuerna fick makten efter inte helt okomplicerade självständighetsprocesser runt 1960. Tusentals tutsier dödades och åter hundratusentals tvingades på flykt. Regeringstruppernas motpart, tutsiernas motståndsgruppering, kom att heta RPF, Rwandas Patriotiska Front.

Läget hade redan varit spänt en längre tid under den period som Shooting Dogs handlar om. Jag såg Ghosts of Rwanda för att få en bättre förståelse för omständigheterna (eftersom jag trodde, och nu är ännu mer övertygad om, att folkmordet i Rwanda inte går att förstå utan hjälp av rörliga bilder) och den ger om inte annat en väldigt bra kronologisk överblick.

RPF hade haft en del militära framgångar i norr, men nu rådde vapenstillestånd. FN-trupper fanns på plats för att övervaka freden. De fick redan i ett tidigt skede indikationer om att en kupp var under uppsegling, men ledarna på plats fick order från FN-högkvarteret att inte agera. Enligt de uppgifter man hade ingick i kupp-planerna att dra lärdom av det som hänt i Somalia tre månader tidigare (skildrat i den famöst historieförfalskande Black Hawk Down) och tvinga fram ett snabbt FN-tillbakadragande genom att döda FN-soldater. Redan nu visste man att det fanns dödslistor, en stor machete-import och 3-4 mord på oskyldiga dagligen.

President Habyarimanas plan sköts ner och extremistiska krafter tog makten. Moderata Premiärministern dödades i sitt hem och tio belgiska FN-soldater tillfångatogs och dödades. Hatpropagandan mot tutsier intensifierades och milisgrupper började agera snabbt utifrån de planer som redan gjorts upp. I en ofattbar våldsvåg dödades inom loppet av bara två veckor över 100 000 människor. Samtidigt som Belgien snabbt förhandlade till sig USA stöd i ett FN-tillbakadragande från Rwanda. Alla vita evakuerades. En enda amerikan valde att stanna i landet. Och 450 illa utrustade FN-soldater huvudsakligen från utvecklingsländer, under ledning av den frustrerade generalen Roméo Dallaire.

Det sjuka är att allt som i form av manskap egentligen hade behövts för att stoppa våldet redan fanns i området. Amerikanska, franska och belgiska trupper hade bara behövt en simpel order.

RPF återupptog inbördeskriget i norr, människor låg i allt större drivor längs vägkanterna och i FN dribblades med definitioner. Vid ett “folkmord” vore man enligt stadgan tvungen att ingripa. Vid “folkmordsliknande händelser” inte. USA:s FN ambassadör Madeleine Albright: “Well, I think, as you know, this becomes a legal definitional thing”.

I Ghosts of Rwanda berättar Philippe Gaillard, som var Röda Korsets chef på plats vad han anser om folkmordsfrågan: “(…) they cannot tell us or tell me that they didn’t know. They were told every day what was happening there. So don’t come back to me and tell me, “Sorry, we didn’t know.” No. Everybody knew.”

När folkmordet redan hade pågått i 6 veckor beslutade FN till slut om att skicka in 5000 man till Rwanda. Men då fanns det plötsligt inga soldater tillgängliga. Istället var det till slut RPF som lyckades få ett slut på folkmordet genom att vinna inbördeskriget. 800 000 människor dödades, med etnisk härstamning som enda anledning. Tack för det, världssamfundet.

Shooting Dogs försöker gestalta detta på mikronivå genom att placera handlingen på en skola som också är en plats där tusentals människor sökte skydd undan hutuerna. Det overksamma världssamfundet representeras av den lokala FN-styrkan, som upprättat bas på skolan. I en skakande scen får skolans ledare ett vredesutbrott när FN-chefen meddelar att man nu tvingas skjuta hundarna utanför skolan, eftersom de har börjat äta på liken. Han ger upp inför sin frustration över att hutumilisen ostört får stå och vifta med sina machete utanför grinden, medan FN-soldaterna ständigt återkommer med hänvisningen till att man endast har mandat att övervaka freden.

Att demonstrera hur blodigt det här folkmordet var gör Shooting Dogs på ett alldeles föredömligt sätt. Det går rätt in i magen. Kanske för att allting är inspelat på plats och för att många av dem som arbetade med filmen tillhörde överlevarna. Den kämpar också vackert med att visa upp de rasistiska strukturer som styrde FN:s räddningsarbete, där vit var lika med västerlänning och västerlänning var lika med överleva. Oavsett egentlig bakgrund. Medias likgiltighet för mörkhyade offer tematiseras också.

Men å andra sidan blir det väldigt störande med filmens många “dramatiska” inslag. Den naive huvudrollsinnehavaren är störande hela han. Hans krystade relation till Marie, som enbart finns där för att understryka hans moraliska dilemma (ge efter för rädslan/rädda sitt eget liv/tacka för erbjudandet att få överleva för att man råkar ha vit hy) är extremt störande. Och Fader Christophers hjältemod växer till löjliga nivåer mot slutet. Detta har också kritiserats av Rwandiska företrädare för överlevarorganisationer, som menar att det är skitsnack att någon vit hjälte stannade någonstans för de svartas skull, när döden väl stirrade dem i vitögat.

Det är en naturlig svaghet att Shooting Dogs bara har vita i de drivande rollerna. Samtliga mörkhyade i filmen, med ett halvt undantag för Marie, är passiva och opersonliga. De som inte är monster, vill säga.

Även den annars strålande dokumentären Ghosts of Rwanda har lite problem med sitt fokus. Den berättar lite för mycket om “vad de vita gör och vad som händer med de svarta”. I grova drag. De viktiga inhemska aktörerna och deras roller lär vi inte känna så mycket som jag skulle vilja. Jag hade önskat mig ett större fokus på RPF, på konflikten som ledde fram till de här händelserna och på den regering som faktiskt aktivt drev igenom det här folkmordet. Men nu handlar ju den här filmen främst om världssamfundet (och ägnar mycket av sitt utrymme till att kritisera USA:s agerande), så jag får väl leta någon annanstans i just det avseendet.

I övrigt tycker jag att det är en fantastisk dokumentär. Den känns förhållandevis saklig (hur man nu kan bedöma det i en sån här fråga…) och lyckas hålla balansen mellan att berätta om de stora linjerna i händelsernas utveckling, och de mindre, men ändå dramatiska, händelser som de intervjuade berättar om ur ett mer personligt perspektiv – sånt som gör skeendet mänskligt och begripligt.

Det finns också en otroligt bra tillhörande hemsida, där man kan läsa och se utökade intervjuer med deltagarna, analyser och annat extramaterial så det räcker i veckor. Bäst av allt: En komplett transkription av hela det två timmar långa programmet.

Vad gäller Shooting Dogs har jag fortfarande inte bestämt mig. Den var som sagt på många sätt väldigt fånig. Men samtidigt har den en väldigt positiv klang i mitt minne, kanske för att den väckte mig till den här frågan igen. Och för att den så skoningslöst lyfte fram den brutala rasism som blev grundläggande för både räddningsarbete och mediarapportering. Med sina många tydliga pekpinnar bildar den säkert ett mycket bra diskussionsunderlag i exempelvis skolundervisning. Jag ska snarast se de andra Rwanda-filmer som kommit ut och sedan försöka komma fram till något.

Min dotter är terrorist / Min datter terroristen
Beate Arnestad 2007

Som ett utmärkt komplement till The Terrorist kan man se den norska dokumentären Min dotter är en terrorist.

I den får vi möta Dharsika och Puhalchuda, som båda i mycket unga år vigde sina liv åt de tamilska tigrarna. Vi följer dem under delar av deras vardag och får i intervjuer med dem, och med Dharsikas mor, berättat för oss hur de tänker kring sitt engagemang i LTTE:s elitorganisationen Svarta tigrarna och hur det kom sig att de gav upp sina liv redan i tonåren för att ansluta sig till motståndsrörelsen.

För gett upp sina liv är just vad de gjort. I några scener framstår de snuttvis som tonårsflickor. I andra är de mitt upp i sin militära träning och bär runt på k-pistar och granatkastare. I återigen andra berättar de obekymrat om vad som kommer att hända med dem när de väl blir utvalda till självmordsuppdrag.

Samtidigt berättar Dharsikas mor om flickans uppväxt i en krigszon, makens död i ett bombanfall och hur hon sedan förlorade även sin dotter.

Det här ger en så unik och levande inblick i självmordsbombares liv och verksamhet att jag stundvis nästan funderade om allt var på låtsas.

Det är på flera sätt en naiv film. Filmmakarna ger intryck av att svälja bilden av LTTE som likställt med det tamilska folket. Riktigt så enkelt är det ju inte. Och man känner väldigt tydligt var filmmakarnas sympatier ligger. Vilket ju blir lite knasigt när filmen tenderar att blanda ihop tamilska folket med den frigörelse-/terroristorganisation som haft total kontroll över filmens två “huvudroller” ända sedan de var drygt tolvåriga flickor, låtit dem träffa sin familj en liten stund var tredje år och så småningom kommer att skicka dem i döden.

Det är väldigt lätt att förledas till att tro att LTTE är den goda sidan, när det folk de kämpar för är så brutalt förtryckt. Även jag själv hamnar där hela tiden. Men även LTTE var en maktfullkomlig organisation som gjorde sig känd både för brutala metoder och övergrepp. Även mot deras “eget” folk. Deras ledare Velupillai Prabhakaran, vars lik i veckan visades upp i lankesisk television, hade rykte om sig att vara extremt diktatorisk. Dharsika och Puhalchudar refererar till honom endast som “Ledaren”.

Den förstnämnda berättar i en tragisk scen om hur omvärlden brännmärkt LTTE och tillskriver dem blodiga terrordåd. Samtidigt som vi får se fruktansvärda bilder från ett av Tamilska tigrarnas största bombattacker i Colombo berättar hon med tvärsäker röst att “Ledaren” aldrig skulle välja ut mål som krävde några större civila offer.

Tyvärr kommer Min dotter är en terrorist aldrig mycket längre än så i uppföljningen av indoktrineringsspåret. Det känns som om filmmakarna är rädda för att kritik av LTTE skulle få tamilernas motstånd i sig att framstå som felaktigt. Synd.

För annars är det en mycket intressant film.

Beställ den här. Eller, om du är en sån som skulle stjäla en bil (vilket jag uppenbarligen är) så finns den att se i sin helhet på youtube.

Taxi to the Dark Side
Alex Gibney 2007

Dilawar var strax över tjugo, taxichaufför i Afganistan och hade just köpt en ny bil. Men i december 2002 råkade han befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. På väg mellan två städer blev han och hans kunder arresterade för delaktighet i en raketbeskjutning mot en amerikansk bas.

Rättare sagt: de blev tillfångatagna av – har det visat sig – dem som faktiskt utövade beskjutningen, och sedan utlämnade till amerikanarna.

Några dagar senare dog Dilawar plötsligt. Han hade inte utsatts för någon extrem tortyr i egentlig mening. Men hans ben hade fått så många lårkakor att man hade fått amputera dem. Om han hade överlevt de inflammationer som uppstod.

Dilawars historia är ramverk för Alex Gibneys djupdykning i det skrämmande tortyrsystem som USA’s administration infört stegvis efter 11/9. Vi möter en mängd olika, främst amerikanska (många av dem förövare), ögonvitten från Bagram (det läger där Dilawar dog), Abu Ghraib (dit Captain Caroline Wood, den ansvariga för utredningen av Dilawars död, flyttades som chef för förhörsverksamheten), Guantanamo och får en inblick i de politiska strategier och så småningom strider som ledde fram till USA:s nya policy kring tortyr.

Policyn känner väl alla till vid det här laget. Som det uttrycks i filmen: USA vill inte ha med tortyr att skaffa (fotnot: men det är vi som avgör vad som är tortyr.)

Nytt för mig var dock hur finessrik den “nya amerikanska tortyren” ändå är. Utvecklat av forskare på amerikanska och canadensiska universitet, som komit fram till att man inte alls behöver slå någon. Enkel “sensory deprivation” räcker för att uppnå en nästan garanterad psykos inom två dygn. Sätt på honom hörselkåpor, vantar, ögonmask och för säkerhets skull en påse över huvudet så har du honom i en liten ask. Till ett visserligen ganska högt pris. Personen i fråga tappar ju förståndet. Detta och mycket mer finns i Kubark Counterintelligence Interrogation Manual

En av de intervjuade säger att förhörsledarna på Guantanamo till slut fick så pass fria händer att Guantanamo förvandlades till “a Behavioral scientific laboratory”.

I fallen Abu Ghraib och Bagram uppdagades ju missförhållandena och fick konsekvenser även i USA. Men ingenstans såg man någon ta skada på högre ort. Inte ens officerare fälldes, eller knappt ens åtalades. Gibney, vars egem far var förhörsledare under andra världskriget, menar att anledningen till det är att USA:s förhörspolicy medvetet kringgärdats av en “dimma av dubbeltydighet” kombinerat med en stark press på outbildat personal att leverera resultat. Så kunde fotfolket fås att tro att de gjorde det som krävdes av dem, medan de sedan kunde singlas ut som “a few bad apples” när saker kom till ytan.

Men sittande president var kvar vid makten, med samma sorts politik, i hela sex år efter Dilawars död. Grundbulten för hela det militära systemet – “the chain of command” – fungerar utmärkt neråt, men tydligen inte lika bra uppåt.

Intressant nog visas också några scener ur 24, som jag skrev om för några dagar sedan. Detta i samband med att Alfred McCoy förklarar att populärkulturen hjälper till att bygga en grund för regeringens förvridningar av internationell lagstiftning. Bland annat genom att föreslå att tortyr används på ett sätt som det egentligen aldrig används – nämligen som ett sätt att stoppa “galningen som sitter med en bomb mitt i en amerikansk storstad”. Så som Jack Bauer brukar göra.

Taxi to the Dark Side argumenterar övertygande mot tortyr, både på ett mänskligt och på ett funktionellt plan. Den klär av den redan halvnakna bushadministrationen dess sista kläder och ger istället Dilawar, och därmed förhoppningsvis också många av dem som drabbats av liknande öden, tillbaka rätten till att vara en hel människa. Nu sörjd av fru och barn på den afganska landsbygden