Påeldad av Bruce Lee-skrivandet igår gav jag mig genast på ännu en märklig film med koppling till den kulturella ikonen.

Vid Bruce Lees hastiga frånfälle reagerade filmindustrin i Hong Kong med en självförtfroendebefriad (eller fantasilös?) paralysering som resulterade i skapandet av en hel genre kretsande kring sin förlorade kassako. Man började spotta ur sig film efter film med titlar och handling som var billiga avskrap på Lees filmer (Enter Another Dragon, Enter the Game of Death, Edge of Fury etc.) och som befolkades med skådespelare som liknade förlagan och även tog på sig artistnamn som Bruce K.L. Lea, Bruce Li, Bruce Leung, Bruce Rhee, Brute Lee och Bronson Lee. Genren, som var som intensivast i Hong Kong i slutet av 70-talet och därefter fått en avart i USA, kom att kallas för bruceploitation (Bruce + exploitation, om det nu skulle gå någon förbi). En bidragande anledning till den här genrens popularitet var troligen att förvirringen kring titlar och namn vid förflyttningen över olika kulturella och språkliga gränser redan var stor i sig.

Efter en period av ren självimitation med vissa biografiska inslag blev genren vildare och började fabulera ihop historier om att tex Bruce Lee innan sin död gav Bruce Le i uppdrag att fortsätta hans livsverk eller att Bruce i den ena eller andra formen ställdes mot James Bond, Ninjor eller varför inte Dracula.

The real Bruce Lee med Bolo Cheung

Filmen jag såg igår kan nog ses som denna utvecklings själva princesstårta: i Clones of Bruce Lee hade producenterna lyckats samla hela grädden av bruceploitation-genren. Bruce Le, Dragon Lee, Bruce Lai, Bruce Thai, Bruce Liang – vad mer kan hjärtat begära i en och samma film?

Möjligen en av den riktige Bruce Lees mest minnesvärda motståndare? Jodå: Bolo Cheung är med han också!

Men vadå Clones? Jo, den här filmen börjar med Bruce Lees död på operationsbordet, vilket Special Bureau of Investigation, SBI, ser som en så pass allvarlig förlust att de kopplar in en tossig vetenskapsman som på deras uppdrag skapar kloner av filmstjärnan:

De tre bockarna Bruce

Bruce One, Bruce Two och Bruce Three. Vad SBI inte vet är att vetenskapsmannen ser till att behålla den ultimata kontrollen över klonerna själv. Han har nämligen egna planer för dem…

Men först ska de ut på uppdrag åt SBI. Det finns nästan lika många vetenskapsmän med galna skratt i den här filmen som det finns Bruce-kopior. “Your mission is to eliminate a certain Dr. Nai. He’s a brilliant scientist, but… quite mad. And extremely dangerous.” Dr. Nai har hittat en kemisk process för att göra om människor till slagskämpar av brons och dessa ämnar han ta över världen med.

Galen vetenskapsman #1

“HAHAHAAAAHAHA”. Som tur är lyckas de tre bruce-arna slå ner ett femtiotal vanliga busar och sedan upptäcka att bronsbusarna stupar om man bara matar dem med giftigt gräs. Dr. Nais ondskefulla planer går alltså i stöpet.

Sedan blir som sagt den ene vetenskapsmannen galnare än den andre, och någon slags logik som gick mig förbi gör gällande att för att att kunna ta herravälde över jorden så måste den förste vetenskapsmannen låta Bruce-arna slåss mot varandra på liv och död, tills bara en står kvar. Nu är det bara två kvinnliga anställda hos vetenskapsmannen som kan stoppa dem.

Galen vetenskapsman #2

Alla dessa knäppheter räddar förstås den här filmen från att bli fullständigt outhärdlig (åtminstone om man som undertecknad har originalets alla filmer i färskt minne). Koreografi och kampkonst är långt borta i bakvattnet någonstans, och detta försöker man skyla över med ett frikostigt användande av några av de mest freakiga ljudeffekter jag någonsin hört i en film, oavsett genre (om det inte vore för alla kung fu-stön så skulle man kunna ta ljudspåret som tillhörande en film om Stalingrad, så pass metalliska var ljuden från slag, sparkar och olika specialrörelser).

Bruce-klon provspelar på inspelningsplatsen till en bruceploitation-film

Men meta-faktorn är som sagt mycket spännande. Allra uppenbarast blir leken när en av Bruce-arna infiltrerar en skurks filminspelning. Bruce-klonen provspelar för en bruceploitationfilm i en bruceploitationfilm.

Female Prisoner Scorpion: Beast Stable / Joshuu sasori: Kemono-beya
(Shunya Ito 1973)

Female Prisoner Scorpion: #701′s Grudge Song / Joshuu sasori: 701-gô urami-bushi
(Yasuharu Hasebe 1973)

Trean och fyran i serien om Female Prisoner Scorpion visade sig ha en helt annan ton än de första två.

Del tre i serien om Skorpionen går ut tämligen hårt. Filmen börjar med att Matsu omringas av poliser på tunnelbanan. Den ene hugger hon ner med kniv. Det andre hinner precis fästa sig själv vid henne i handbojor innan tunnelbanedörren slår igen mellan dem, varpå hon helt sonika använder kniven till att hugga av hans arm och springer därifrån. Med armen dinglandes i handkloven. Så ränner hon genom stan en stund. En magisk scen!

Klipp över till ett älskande par. Som strax visar sig vara syskon. Och den kvinnliga parten dessutom prostituerad. När denna kvinna strax därpå tar emot kvällens första kund sker det på den lokala kyrkogården. Och vem ligger där, med en död arm i munnen, skrapandes ett par handklovar mot en gravsten (fantastiska ljudeffekter!), om inte Matsu?

Jag är lite osäker på vad titelns “stable” skulle kunna tänkas syfta på i det här sammanhanget…

Möjligen bildspråket, som nu, trots att även denna tredje Scorpion-film bär signaturen Shunya Ito, är relativt återhållet och realistiskt. Alltså relativt. Tack vare det nu avskalade bildspråket är detta också den med avstånd mest våldsamma filmen i serien. Det råa våldet får sitt klimax när prostitutionsdrottningen ger sig på en flicka genom att trycka in en golfklubba i hennes underliv.

Skorpionen, även nu elegant framställd av Meiko Kaji (som även sjunger ledmotivet), försöker en bit in i den här filmen leva ett normalt liv, med en normal lägenhet och ett normalt jobb. Men det visar sig svårt. Polisen är henne på spåren, och den lokala prostitutionsmaffian har gett sig på flickan som tidigare räddade henne. Det är ju bäddat för konflikt. Efter att ha tillbringat en stor del av filmen på flykt i stadens kloaker, och där fått utstå både eldhav och översvämning får filmen sitt väntade klimax i en klassisk hämdscen. De avslutas med en text som förklarar att Skorpionen försvann och att ingen vet var hon tagit vägen.

…ända till…

Grudge Song inleds med att polisen stormar in på ett bröllop och griper Skorpionen, som sitter i ett av de bakre rummen iklädd brudklänning (detta förklaras märkligt nog aldrig). I bilen på väg till stationen lyckas hon dock sticka sin rosstjälk i ögat på bilens chaufför, som kör av vägen. Hon kommer undan, men skadas.

Den sårbarhet hon visar i denna film är ny i sammanhanget. Plötsligt är hon så svag att hon är helt beroende av en karl. Tack och lov har denna snubbe en gås oplockad med samma polis som nu är efter Skorpionen. Här kommer också en för Skorpion-serien ovanlig samtidsnära samhällskritik in. Kudo, som snubben heter, är före detta medlem i revolutionära grupperingar under studentupproret och har utsatts för extrema former av polisbrutalitet och tortyr.

Denna fjärde film är inte alls lika kallt våldsam som sina föregångare. Likaså är den visuella lekfullheten helt bortkopplad nu. Filmen är i stället snudd på realistiskt gestaltad. Skorpionen jobbar i vanlig ordning på med sina knivar. Jakterna sker med vanliga pistoler. Det mesta av misshandeln och tortyren med vanliga knytnävsslag i magen. Den enda riktigt dramatiska tortyrscenen (den där Kudo får sitt kön förstört av kokande vatten) är dränkt i ett drömlikt ljus som ger just det avstånd som gjorde ettan och tvåan njutbara.

Både Beast Stable och Grudge Song förgylls så klart av Meiko Kajis makalösa förmåga att göra bildrutan till sin. Hon äger, som min son skulle uttrycka saken. Hon har knappt några repliker, men ger en komplex bild av sin karaktär och dess känslovärld genom blickar och gester (eller snarare avsaknad av gester).

Hon domineras av två drivkrafter. Likt ett hetsat djur söker hon inget annat än en lugn plats, men när hon blir trängd i ett hörn finns det ingenting som hon inte gör för att överleva. Hon klargör detta för en annan dödsdömd fånge i en av sina två repliker i Grudge Song. Medfången har i slutskedet av livet blivit religiös och frågar om de ska be om förlåtelse ihop. Svaret kommer från en gestalt som sitter i hörnet av cellen, med ansiktet vänt mot väggen. “Ask away. But it won’t erase the fear of being executed. You know that, don’t you? You really want to live. In trying to shake the desire to live, you put on a mask.”

Och när tillfället kommer, då ska hon hämnas på de män som har förått henne. I Grudge Song går detta hämndbegär dessutom stick i stäv med hennes eget undanstoppade känsloliv, vilket leder till den öppnaste ansikte Meiko Kaji visade under alla hennes fyra filmer i Skorpion-serien. Det när hon dödar Kudo, som hon älskar, och lärt sig lita på, men som till slut inte kunde stå emot tortyren utan förrådde henne.

Female Prisoner #701: Scorpion / Joshuu 701-gô: Sasori
(Shunya Ito 1972)

Female Convict Scorpion Jailhouse 41 / Joshuu sasori: Dai-41 zakkyo-bô
(Shunya Ito 1972)

Det är lika bra att erkänna det med en gång: jag har inte sett särskilt många kvinnofängelsefilmer i mina dagar. Men jag vet i alla fall att det är en internationell exploitation-genre med vissa standardelement. Det är inte någon diskbänksrealism vi har att göra med här, utan fria fantasier om hur kvinnofängelselivet kan te sig (givetvis tänkt främst för en manlig publik), med vissa standardinslag som nakenvisiteringscener, sadistiska vakter, lesbisk sex och våldsamma upplopp.

Men trots att mina kunskaper alltså är aningens begränsade vad gäller de yttre omständigheterna kände jag ändå ganska direkt att de två japanska genre-bidrag jag just har sett var något utöver det vanliga.

Serien om Matsu, även kallad Skorpionen, producerades i början av 70-talet, när stjärnan Meiko Kaji hade anslutit till Toei. Hennes förra studio deklarerat att man på grund av ekonomiska problem nu i större omfattning skulle satsa på pinku eiga, dvs erotisk film, och det intresserade henne inte särskilt. Sammanlagt gjordes sex filmer om Skorpionen, men i de sista två gjordes Matsu av en annan skådespelerska.

Vilket är synd, för Meiko Kaji är som klippt och skuren för rollen. Hon har den där blicken, som även till exempel Charles Bronson eller Clint Eastwood hade, som gör att hon kan gå omkring i de här filmerna utan att säga särskilt mycket alls, men ändå uttrycka nästan mer än nödvändigt. Denna blick är lika tydlig i filmerna om Lady Snowblood, som hon egentligen är mest känd för i väst (tack vare Tarrantino?) men kommer kanske ännu mer till sin rätt här. Matsu pryglas, våldtas, isoleras, torteras. Men hon står ut med alla sadistiska övergrepp hon utsätts för av både vakter och medfångar i stoisk tystnad. Hon vet att hon kommer att överleva därför att hon är så uppfylld av sin väntan på hämndens ögonblick.

Hela första filmen är väldigt lekfullt iscensatt. De mest tydliga exemplen på det är kanske scenen i duschen, där en medfånge flippar ur och jagar Matsu genom duschutrymmet med en stor glasskärva i handen. Här illustreras henne sinnestillstånd inte bara genom att hela lokalen dränks i en märkligt blått ljus, hon är också helt plötsligt sminkad som häxan ur någon japansk dockteater.

Eller återblicken där vi får bekanta oss med anledningen till Matsus fängelsevistelse (och hennes hämdlystna beslutsamhet?) som bland annat innehåller ett snurrande podium för att förflytta karaktärerna i tid och rum genom att vända på en vägg. Mannen hon älskar, en polis, lurar henne till att hjälpa honom infiltrera en Yakuza-verksamhet. Resultatet blir att han både blir befordrad och får en beaktlig summa pengar att stoppa undan. Medan Matsu lämnas övergiven och våldtagen, besatt av hämnd. Hennes första försök att ha ihjäl sin förre älskare misslyckas, och hon hamnar i fängelse. Men hela hennes medvetande tycks handla om att få försöka igen.

Det är ett stående element i kvinnofängelsefilmen att kvinnorna knappast har sig själv att skylla för sin belägenhet. Detta tematiseras väldigt tydligt i dessa två filmer. Under den långa rymningen som tvåan berättar om kastas vi tittare till exempel in i en sångteaterscen där berättaren besjunger varje enskild rymmerska och berättar om orsaken till att hon har hamnat i fängelse. Allesammans är på ett eller annat sätt lurade av män och sedan eventuellt drivits till en blodig hämd. Eller som en av kvinnorna uttrycker det: “To be deceived is a woman’s crime”

Även tvåan är rent bildmässigt väldigt lekfull. Men här är det inte alls lika roligt längre. Regissör Ito har tonat ner humorn och dragit ner på de storskaliga nakenscenerna, men slår istället till med storsläggan när det kommer till våldet. Som nu presenteras med en helt annan sadistiskisk skådeglädje (sic!).

Båda filmerna är fyllda av typiska exploitation-element som extremt våld, lättklädda damer, schablon-handling och dåliga skådespelarinsatser (ja, bortsett från Meiko Kaji då). Å andra sidan finns det knappt en rak kameravinkel i någon av filmerna. Och trots det något solkiga innehållet och de låga budgetarna så går varje scen i mål någonstans mellan genomtänkt och raffinerad. Bildspråket är uttrycksfullt, hallucinatoriskt och tillåter ibland även sökandet efter djupare betydelser. Som vilken pretto europeisk arthouse-film som helst, med andra ord. Och däri ligger väl deras största behållning, om man inte är sadist eller tänder på flickor som slåss med varandra. Båda filmerna tillåter sig att vara lite av varje och låter sig, trots sin “låga nivå”, inte låsas i några positioner.

Nu ser jag fram emot del tre och fyra.