Nästan allt jag gjorde i natt gjorde jag till tonerna av Neil Youngs Barstool Blues. Jag fick helt enkelt inte ut den ur huvudet (vilket, i ljuset av de senaste veckornas upprepade uppvaknanden med She’s Like the Wind malandes i huvudet, ändå får ses som en seger).

Jag hade också 41 ljuvliga minuter med en röst jag aldrig hört förut. Men läst. Janet Bergstrom, vars namn ofta dök upp på filmvetenskapen för en himla massa år sedan, har gjort en fantastisk liten dokumentär vid namn Murnau’s 4 Devils – Traces of a Lost Film, i vilken hon med hjälp av utdrag ur manuset, stillbilder (“production stills”, ej att förväxla med bildrutor ur filmen – några såna finns det inte), teckningar och diverse annan dokumentation rekonstruerar F.W. Murnaus andra film i Hollywood. Den som han alltså gjorde mellan den legendariska Sunrise och den vackra men helt olegendariska City Girl, som han inte ens gjorde färdigt innan han lämnade hollywood-skutan för det konstnärligt friare klimatet i söderhavet.

Bergstrom berättar initierat, mjukt och bara liiiite romantiserande om omständigheterna kring den här filmen, och vad de olika dokument man har hittat kan ha haft betydelse för hur filmen såg ut till slut.

Om man nu ens kan tala om någon slutprodukt. Hermann Bangs bok blev ett treatment hos Murnau. Detta blev sedan till ett manus i händerna på den märklige Carl Mayer, ett manus som sedan skrevs om av andra författare för att bli mer hollywoodmässigt.

När filmen var klar genomfördes visningar inför testpublik och därefter ändrades filmen på nytt och förseddes bland annat med ett helt nytt slut. Något som Murnau tros ha haft mycket lite att göra med. Och bara åtta månader efter sitt uruppförande hade 4 devils premiär i ytterligare en ny version. Denna gång var filmen ljudlagd, med en riktigt filmmusik och pålagda dialoger. Även denna gång ändrades manuset, och Bergstrom tror inte att Murnau någonsin såg denna version.

Murnau tröttnade som sagt på hamsterhjulet hollywood. Han hade oerhört höga tankar om sitt skapande och sin konstnärliga integritet. När Fox lockade honom över atlanten gjorde man det med löfte om carte blanche, fullkomligt fria händer. Något som han utnyttjade till fullo och som resulterade i Sunrise, en av den amerikanska filmens allra största konstnärliga framgångar och samtidigt en av dess största finansiella fiaskon (Det ringer en klocka här kanske? Citizen Kane, någon?).

Så det kan inte ha kommit som någon större chock att svångremmen drogs åt och att kraven kassaframgångar ökade. Men här kom alltså producenter och klippte i hans filmer! Och ändrade namn på karaktärer och till och med på en hel film!

Så klart att inte det skulle fungera. Synd bara att hans nästa projekt, independentfilmandet i Söderhavet, bara hann resultera i en enda film innan en bilolycka satte stopp för honom.

Det pratas väldigt mycket om vampyrer för tillfället. En del av det nattvakspass jag just kommit hem ifrån gick till exempel åt till att se SVT:s överproducerade dokumentärserie Skräckministeriets avsnitt om blod. Jag känder återigen att det här programmet inte gjorde mig särskilt mycket klokare, men wikipediafingrarna kom i alla fall i rörelse.

I blod-avsnittet ägnas så klart en stund åt fenomenet vampyrer. Någon litteraturvetare gör till exempel gällande att moderna vampyrer, exemplifierade av Låt den rätte komma in, Twilight och True Blood, vars första säsong jag just sett färdigt, i stället för att bara symbolisera den allmänna ondske-ondskan, i allt högre grad kämpar för att passa in i människosamhället.

Iaktagelsen är riktig (om än inte så svår att göra, med tanke på att åtminstone hela True Blood på olika sätt kretsar kring vampyrers assimilationsmöjligheter) men det är inte helt säkert att moderna vampyrer är helt ensamma om att vara dömda till att fruktlöst sukta efter ett “normalt” liv.

Åtminstone om man går tillbaka till början av 20-talet och den enda vampyrfigur jag befattat mig med på allvar, F. W. Murnaus Nosferatu (baserad på Bram Stokers Dracula), så har vi att göra med en vampyrfigur som är långt mer tragisk än ond. Nosferatu är helt uppenbart plågad av sitt utanförskap och sin åtrå efter kvinnan, som inte kan bli hans med mindre än att han förgör henne. Det finns många tolkningar (de sträcker sig så långt som till att påstå att Nosferatu är en antisemitisk figur), men jag själv vill nog koppla det till regissörens “avvikande” sexualitet. Vilket givetvis är spekulation.

True Blood, då? Nja. För en grabb som i fem år slaviskt såg vartenda avsnitt av Six Feet Under (som var den första serie jag någonsin lyckades följa) var förväntningarna på Allan Balls nya serie givetvis mycket högt ställda – och känslan efter de inledande avsnitten ingenting annat än djup besvikelse. Det här är ju bara… ack så tunt!

Det är vampyren som rasmetafor om och om igen, kryddat med en förbluffande massa sex av olika slag (lyckad sådan, får jag tillstå) och allmänt exotiska dirty south-vibes. “I don’t know what you’ve done to me, but I know this much is true: I wanna to bad things with you”. Det musikaliska introt sammanfattar läget väldigt bra.

Men man vänjer sig efter ett tag. Jag tycker visserligen fortfarande att Bill, snubben som blev förvandlad till vampyr under amerikanska inbördeskriget och som har en hel del rätt roliga “manners”, är den enda riktigt intressanta karaktären i True Blood. Men det dyker upp ett gäng rätt sköna typer, och en sisådä tio avsnitt in på (den tolv avsnitt långa) säsongen börjar det svänga rätt ordentligt om intrigerna också.

Men att casta Alexander Skarsgård som hillbilly-vampyrboss med ranglig cajun-svengelska… det är fan inte riktigt klokt. Han är stilig och kall, men så snart han höjer rösten blir det Lill-Babs över alltihopa.

Jag sugs med, helt enkelt. Det är det bästa jag kan säga om den här serien. Jag fortsätter titta, utan att riktigt veta varför.

Och nu måste jag genast kasta mig in i säsong två!

***

Update (tre minuter senare): Men den fick å andra sidan rejäl fart redan innan första förtexterna!

Der brennende Acker
F.W. Murnau, Tyskland 1922

Under årtionden var den här filmen närmast en fata morgana bland filmhistoriker, men så plötsligt dök den upp i en italiensk pastors samlingar 1978. Han hade använt den till visningar för mentalpatienter.

Der brennende Acker är en vacker liten tragedi om pengars fördärvliga inverkan på människan. I sex akter, författade bland annat av de tunga namnen Willy Haas (Die freudlose Gasse) och Thea von Harbou (maka till Fritz Lang, författare till bl.a. Die Nibelungen och Metropolis), berättas om den girige bondsonen Johannes, som anser sig för fin för att ta vid efter sin nyss bortgångne far och i stället blir sekreterare hos greve Rudenburg.

Väl där inleder uppvaktar han först dennes dotter men, när det framkommer att greven är döende och det testamentsmässigt är mer fördelaktigt så, inleder snart i stället en relation med dennes unga hustru. De gifter sig Johannes viger nu all sin tid åt en död jordplätt som kallas för “djävulsåkern”. Där skall det nämligen finnas petroleumfyndigheter.

Viss dramatik uppstår när hans nyblivna fru säljer nämnda åker till Johannes bror, för att på så sätt få loss sin man från dennes passion. Istället blir han förstås vansinnig. Han har ju just skrivit under ett exploateringskontrakt i mångmiljonersklassen.

Först när hans fru tar sitt liv kommer Johannes till någon slags insikt om hur meningslös denna jakt på pengar och ära egentligen är. Men petroleumutvinningen påbörjas ändå, och det krävs att även den andra flickan, hustruns dotter, tar sitt liv i ett eldhav på själva åkern, innan det slutgiltiga uppvaknandet kommer.

Der brennende Acker är som ett litet showcase för den tidens mest betydelsefulla tyska filmarbetare. Min personlige favoritregissör Murnau visar redan här upp den talang för mjuk och rörlig personregi utan allt för mycket dialogrutor som senare låg bakom Sunrise och Tabu. För kamera-arbetet stod både det lilla geniet Karl Freund (bla Der Golem, Der letzte Mann, Metropolis) och Fritz Arno Wagner (bla Nosferatu, M – Eine Stadt sucht einen Mörder). Och framför kameran finns namn som Eugen Klöpfer, Werner Krauß, Lya de Putti och Alfred Abel

Byggnationerna, som är förhållandevis naturalistiska, är signerade Rochus Gliese (Der Golem, Sunrise). Bondemijöerna är lantliga utan att gå överstyr och grevens slott är bara ett slott – och inte det gotiska monster man annars kanske skulle kunna förvänta sig av en tysk film från 1922. Men bäst av allt (och här påminner filmen lite om Murnaus Nosferatu): utomhustagninarna är verkligen överväldigande. Sekvensen mot slutet, när Eugen Klöpfer läser fader vår vid middagsbordet i lanthuset, korsklippt med åkern som förvandlas till ett hav av eld, är ren filmmagi.

Regissören Friedrich Wilhelm Murnau (född med ett namn med avgjort mycket mindre star quality: Friedrich Wilhelm Plumpe) är för övrigt en person som jag ägnat väldigt mycket tid åt. Jag tycker om hans väldigt självmedvetna konstnärsroll (i en tid då det inte alls var självklart att filmskapare var konstnärer), hans dekadenta livsstil och att han redan runt 1930 var så leds på Hollywood att han faktiskt startade ett independentbolag för att göra sina egna spelfilmer i söderhavet. Faktum är att min ene son delvis är döpt efter den här mannen. Men säg det inte högt.

I Der brennende Acker gör Murnau ett tidigt försök kring en tematik som skulle följa honom under hela hans korta karriär (han dog i en trafikolycka tio år senare), nämligen konflikten mellan stad och land, det ursprungliga och det moderna. I till exempel Sunrise störs den lantliga friden av den lockande kvinnan från staden, som får den annars så fridfulle bonden att försöka mörda sin fru. I Tabu försöker det älskande paret smita undan traditionens grepp. Även i Nosferatu finns en annan variant på samma tema.

Och alltid finns där samma ambivalens inför traditionen och det förtvivlade utbrytningsförsök därifrån. Det kanske är förmätet, men jag kopplar ihop det med hans eget komplicerade förhållningssätt till sin homosexualitet.

Tabu, Sunrise och Der letzte Mann hör till mina personliga favoritfilmer. I och med att jag nu lagt fingrarna på svåråtkomliga Der brennende Acker har jag inte många filmer kvar innan jag sett alla Murnau-filmer som går att se. Åtta av hans filmer räknas som helt eller delvis försvunna. Av de övriga har jag sett alla utom Der Gang in die Nacht (1920) och Schloß Vogelöd (1921). En av dem har jag redan i min ägo. Spännande!