Female Prisoner #701: Scorpion / Joshuu 701-gô: Sasori
(Shunya Ito 1972)
Female Convict Scorpion Jailhouse 41 / Joshuu sasori: Dai-41 zakkyo-bô
(Shunya Ito 1972)
Det är lika bra att erkänna det med en gång: jag har inte sett särskilt många kvinnofängelsefilmer i mina dagar. Men jag vet i alla fall att det är en internationell exploitation-genre med vissa standardelement. Det är inte någon diskbänksrealism vi har att göra med här, utan fria fantasier om hur kvinnofängelselivet kan te sig (givetvis tänkt främst för en manlig publik), med vissa standardinslag som nakenvisiteringscener, sadistiska vakter, lesbisk sex och våldsamma upplopp.
Men trots att mina kunskaper alltså är aningens begränsade vad gäller de yttre omständigheterna kände jag ändå ganska direkt att de två japanska genre-bidrag jag just har sett var något utöver det vanliga.
Serien om Matsu, även kallad Skorpionen, producerades i början av 70-talet, när stjärnan Meiko Kaji hade anslutit till Toei. Hennes förra studio deklarerat att man på grund av ekonomiska problem nu i större omfattning skulle satsa på pinku eiga, dvs erotisk film, och det intresserade henne inte särskilt. Sammanlagt gjordes sex filmer om Skorpionen, men i de sista två gjordes Matsu av en annan skådespelerska.
Vilket är synd, för Meiko Kaji är som klippt och skuren för rollen. Hon har den där blicken, som även till exempel Charles Bronson eller Clint Eastwood hade, som gör att hon kan gå omkring i de här filmerna utan att säga särskilt mycket alls, men ändå uttrycka nästan mer än nödvändigt. Denna blick är lika tydlig i filmerna om Lady Snowblood, som hon egentligen är mest känd för i väst (tack vare Tarrantino?) men kommer kanske ännu mer till sin rätt här. Matsu pryglas, våldtas, isoleras, torteras. Men hon står ut med alla sadistiska övergrepp hon utsätts för av både vakter och medfångar i stoisk tystnad. Hon vet att hon kommer att överleva därför att hon är så uppfylld av sin väntan på hämndens ögonblick.
Hela första filmen är väldigt lekfullt iscensatt. De mest tydliga exemplen på det är kanske scenen i duschen, där en medfånge flippar ur och jagar Matsu genom duschutrymmet med en stor glasskärva i handen. Här illustreras henne sinnestillstånd inte bara genom att hela lokalen dränks i en märkligt blått ljus, hon är också helt plötsligt sminkad som häxan ur någon japansk dockteater.
Eller återblicken där vi får bekanta oss med anledningen till Matsus fängelsevistelse (och hennes hämdlystna beslutsamhet?) som bland annat innehåller ett snurrande podium för att förflytta karaktärerna i tid och rum genom att vända på en vägg. Mannen hon älskar, en polis, lurar henne till att hjälpa honom infiltrera en Yakuza-verksamhet. Resultatet blir att han både blir befordrad och får en beaktlig summa pengar att stoppa undan. Medan Matsu lämnas övergiven och våldtagen, besatt av hämnd. Hennes första försök att ha ihjäl sin förre älskare misslyckas, och hon hamnar i fängelse. Men hela hennes medvetande tycks handla om att få försöka igen.
Det är ett stående element i kvinnofängelsefilmen att kvinnorna knappast har sig själv att skylla för sin belägenhet. Detta tematiseras väldigt tydligt i dessa två filmer. Under den långa rymningen som tvåan berättar om kastas vi tittare till exempel in i en sångteaterscen där berättaren besjunger varje enskild rymmerska och berättar om orsaken till att hon har hamnat i fängelse. Allesammans är på ett eller annat sätt lurade av män och sedan eventuellt drivits till en blodig hämd. Eller som en av kvinnorna uttrycker det: “To be deceived is a woman’s crime”
Även tvåan är rent bildmässigt väldigt lekfull. Men här är det inte alls lika roligt längre. Regissör Ito har tonat ner humorn och dragit ner på de storskaliga nakenscenerna, men slår istället till med storsläggan när det kommer till våldet. Som nu presenteras med en helt annan sadistiskisk skådeglädje (sic!).
Båda filmerna är fyllda av typiska exploitation-element som extremt våld, lättklädda damer, schablon-handling och dåliga skådespelarinsatser (ja, bortsett från Meiko Kaji då). Å andra sidan finns det knappt en rak kameravinkel i någon av filmerna. Och trots det något solkiga innehållet och de låga budgetarna så går varje scen i mål någonstans mellan genomtänkt och raffinerad. Bildspråket är uttrycksfullt, hallucinatoriskt och tillåter ibland även sökandet efter djupare betydelser. Som vilken pretto europeisk arthouse-film som helst, med andra ord. Och däri ligger väl deras största behållning, om man inte är sadist eller tänder på flickor som slåss med varandra. Båda filmerna tillåter sig att vara lite av varje och låter sig, trots sin “låga nivå”, inte låsas i några positioner.
Nu ser jag fram emot del tre och fyra.
