Det finns nog inget bättre än att komma hem från jobbet och se en enkel svartvit film som Where Danger Lives (John Farrow 1950).

En film noir med alla de rätta symptomen. Den stabile mannen som hamnar aningens snett och trillar in i en till synes evig nedåtgående spiral tack vare en mustig femme fatale, etc. Tonsatt med kraftiga stråkar, så klart. Och Claude Rains i en biroll.

Just den här filmen har dessutom en alldeles särskild ingrediens, som heter Robert Mitchum. En man som är så stel i ansiktet att det faktiskt bitvis hindrade mig från att förstå filmen (när blev han egentligen besatt av den där kvinnan? Hallå?) och att jag aldrig hade kunnat gissa att det är berusad han spelar i en av filmen viktigste scener. Om jag inte flera andra karaktärer i filmen sagt det flera gånger om. Men det gör ingenting, för han är ju så stilig att jag sitter som förstenad filmen igenom. Vilken karl! Och scenen när han halvförlamad rullar nerför ett par trappor går verkligen inte av för hackor.

Alldeles särskilt tackar jag dock för följande kärleksförklaring (som ju kommer en smula oväntat, på grund av Mitchums hela tiden totalt oberörda ansikte), uttalad över en kokosnötsdrink:

“I don’t know… When we’re not together I feel like I’m suspended in midair, with nothing down beneath except the end of the world.”

Gulp.

Sunny / Nim-eun-meon-go-sae
Jun-ik Lee, Sydkorea 2008

Binu och den stora muren
av Su Tong

They Won’t Belive Me
Irving Pichel, USA 1947

Midsommarhelgen är snart slut. För min del har den mest bestått i att åka runt i en bil och lyssna på människor som ojar sig över vädret. Det är vad folk gör till midsommar. Pratar om vädret.

Färdig med lyssnandet för dagen har jag suttit hemma i lugn och ro, druckit finöl och inte tänkt en sekund på att det är midsommar (vilket egentligen borde vara rätt deprimerande, att det bara blir mörkare nu?). Och jag har sett film.

Jag började med Sunny, en sydkoreansk film som jag inte hört talas om innan. Den lämnade mig oberörd på ett sånt där obehagligt sätt, med en känsla av att jag kanske är för dum för att förstå vad som egentligen händer på skärmen. Precis samma känsla som jag fick när jag nyligen läste Binu och den stora muren, av Su Tong (vars främsta merit i väst annars är att ha skrivit förlagan till Den röda lyktan).

Sunny handlar den unga Soon-yi, som inte direkt kan anklagas för att vara utrustad med allt för mycket flyt. Hennes make, som är i armén, har en älskarinna, och tack vare ett bråk kring denna blir han förflyttad till strider i Vietnam. Han hinner visserligen säga till Soon-yi att han inte vill ha henne, men makens mor skyller allting på henne och begär av henne att hon skall resa efter sin make för att se till att saker rättar till sig.

Och eftersom Soon-yi till en början är en extremt oskyldig och osjälvisk lantflicka så gör hon det. Så gott som utan pengar och helt utan erfarenhet av världen utanför den lilla byn i Sydkorea ger hon sig ut i världen för att försöka ta sig till sin make i Vietnam. Som, vilket visas i parallellklipp, just har försvunnit i djungeln med resterna av sin krossade armé.

Soon-yi stöter givetvis på patrull nästan omedelbart och faller i händerna på en svindlare som är så självisk och destruktiv att jag med mina västerländska ögon blir lite osäker på hur jag ska tolka honom: är han en parodi på något eller förväntas man ta honom på allvar?

Hur som helst är hennes resa väldigt lång. Varje människa på vägen är genuint otrevlig mot henne och försöker på ett eller annat sätt utnyttja henne. Men enträgen vinner och till slut (om jag tolkar saken rätt) blir alla så överväldigade av hennes självuppoffring att de helt enkelt “ger upp sin sura min” och börjar hjälpa henne.

Givetvis påverkar alla dessa möten även henne, som på vägen hinner utvecklas från den oskyldiga bondmoran till en självständig, whisky-drickande och, vid behov, sexuellt utmanande scenartist. Som, väl framme vid målet, reagerar på ett lite annorlunda sätt än man som betraktare kanske hade väntat sig.

Ok. Det finns en tydlig utvecklingslinje hos henne här. Hon lämnar den lilla inskränkta byn och hittar (via rockmusiken, bland annat) till ett visst självbestämmande. Det tycks i alla fall vara filmens mening. Men. I så fall säger filmen också att a) Kvinnors enda väg till självbestämmande går över sexualiteten och b) Soon-yi är dum i huvudet, eftersom hon trots att hon har hittat något slags eget jag fortsätter att jaga över en halv kontinent för att hitta maken ur ett arrangerat och kärlekslöst äktenskap.

Eller så är det bara jag som inte förstår.

Su Tongs Binu utspelas cirka 2000 år före Sunny och är dessutom en saga, men har ändå samma basnarrativ. Binus make (även här talar vi om ett arrangerat äktenskap) tas till fånga och förs till kejsarens stora murbygge i norr. Och Binu, som inte kan föreställa sig något annat liv än det med sin make, bestämmer sig under bygdens hånfulla skratt för att ge sig iväg efter honom. Så att han får vettiga kläder att ha på sig när det blir vinter. I stort sett alla hon möter på vägen är illvilliga, egoistiska (och oftast dessutom smutsiga och lytta på ett eller annat sätt – det här är inte en exotisk berättelse om det vackra Kina). De rånar henne, utnyttjar henne sexuellt, säger åt henne att hon lika gärna kan lägga sig ned och dö. Men hon ger sig inte.

Binu och den stora muren är en roman i “Mytserien”, en projekt där ett antal författare från lite varstans (till exempel Margaret Atwood och Claes Östergren) återger sina versioner av någon känd myt. Su Tong har utgått från myten om Meng Jiangnu, som när hon upptäckte att hennes make dött vid bygget av muren grät så häftigt att muren rämnade, men modellerat om den till en ganska lång saga om själva resan dit. Och den är alltså nog så strapatsrik.

Jag antar att mitt största problem är att jag inte är vidare förtjust i sagor. Så därmed faller jag inte alls för den här boken heller. För mig blir den till en uppradning av allt mer fantasifulla former av förnedring av en kvinna med den sällsamma egenskapen att hon kan gråta med hela kroppen. Jag får inte hennes drift att söka efter sin man till något särdeles intressant och jag finner inte Su Tongs mustiga blandning av det feodala Kina med en fristående fantasivärld särskilt lockande heller. Kanske hade jag hoppats på lite mindre gråtande spökgrodor och lite fler varelser av kött och blod.

Eller också är jag bara en tråkig kille med dålig fantasi.

Sedan avrundade jag med They Won’t Believe Me, en liten noir-film som inverterar de ovanstående kärlekslösa äktenskapen. Här är protagonisten istället en handlingsförlamad ung (ja, ung, trots sitt utseende så säger han faktiskt i filmen att han är 34 år!!) man som är gift med en kvinna som inte intresserar honom, men vars pengar ändå håller honom kvar. Han befinner sig så att säga på en lång och meningslös vandring bort från sin maka. Flera gånger lyckas han förälska sig och lova unga damer att han skall bryta sig loss, men istället så stannar han i hemmets och pengarnas trygga härd. När detta mönster äntligen bryts så bryter helvetet löst (inte med flit, men som en följd av 17-18 olyckliga slumpar). Det slutar där filmen börjar: med att han står åtalad för mordet på sin hustru och får en sista ärlig chans att berätta vad som egentligen har hänt.

Det blir faktiskt ett ganska intressant drama av allt det här. Robert Young är mycket välcastad i rollen som den själviske, rädde men inte alltigenom onde Larry. Han är så fast i spänningsfältet mellan sina två begär (pengar <–> kvinnor) att andra människor blir helt osynliga för honom. Och när han väl tar mod till sig att stå upp för sig själv och sitt val, då straffas han istället dubbelt.

Som en extra bonus levererar den här filmen det som måste vara en direkt förlaga till Columbo: polisen som “löser” fallet här jobbar på exakt samma distraherade och låtsasdumma sätt. Även till utseende och skådespel är de ganska lika. Och chockfaktorn i slutet går inte heller av för hackor.