Läste för inte så länge sedan ut Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łodz och lade ifrån mig den inte bara med den ambivalenta känslan av att ha läst ett mästerverk vars form jag inte riktigt vill veta av, utan också med en hunger på mer. Eller snarare: ett behov av att få balansera upp fiktionen med mer traditionella former av fakta.

Deportation av judar i Lodz. Källa: Deutsches Bundesarchiv R 49 Bild-1734

Debatten om gränsdragningen mellan fiktion och dokumentärt känns lite uttjatad vid det här laget, så jag ska försöka hålla mig kort. Men jag kan väl nämna så där i förbifarten att när jag på 90-talet läste Sem-Sandbergs Theres, i vilken han på samma sätt – men i ämnet Ulrike Meinhof – blandar ihop fakta och fiktion, var jag för tillfället väldigt påläst. Och jag var inte särskilt imponerad av hur Sem-Sandberg hanterade de få saker vi ändå vet om henne och den intensiva period då hennes liv exploderade.

Därför generar De fattiga i Łodz inte bara den där mäktiga känslan av att läsa fantastisk literatur, utan också en viss oro. Vad är det jag efter läsning omedvetet tror mig veta som kanske är ren fiktion? För att göra en jämförelse: James Ellroy Read the rest of this entry »

Feast of Death (Vikram Jayanti 2001)

“Closure is bullshit. For murder victims, for their families, for murderers, for anybody acquinted with murder. The ramifications of murder go on and on and on, and they spread outward, like a metastacising fucking tumor, and it never ends. /…/ Anybody who thinks that the execution of someone who murdered their loved ones will bring them closure is out of their mind. It just doesn’t exist. It goes on and on.”

***

Läste ut bell hooks Allt om kärlek häromdagen och kände delvis att den gled mig ur händerna en smula. Ju närmare slutet av boken, desto större visade sig hooks dragning åt en form av tro och hopp som jag själv tyvärr saknar. Så min allmänna känsla för boken sjönk från den-är-fantastisk till jag-gillar-den-mycket. Hennes inledande resonemang om kärlek som någonting som baseras på val man gör och som kräver öppenhet, möda och vilja borde vara romcom-hämmande grundskoleläsning för alla.

***

Ellroys senaste, Blood’s a Rover, lär jag dock få sällskap av ett tag till. Den intensiva, amfetaminstinna berättelsen som the demon dog of american literature kallar för sitt största mästerverk har precis nått en första liten stabiliserande platå.

Natten till idag såg jag en mycket intressant liten dokumentär om Ellroy, kretsande kring två middagar, där han över vin och fin mat diskuterar mordmysterier, polisarbete och sin egen anhörigroll med ett gäng honom närstående mordutredare från LA. Denna samling machomän, som redan vid en första anblick utmärker sig genom att nästan samtliga bär mustasch, visar upp sig från en oväntat känslig sida. Pratar öppet om känslomässiga band till mordplatser, offer, närstående, och sina strategier för att överleva de visuella intryck som är en del av deras yrkesliv. Mellan all bufflig humor blir det riktigt intressant.

Samtalen bildar ramverk för en biografi över James Ellroy. Hans korta men ack så tjocka historia berättas återigen (har man läst hans böcker har man hört det både en och två gånger – citatet ovan gäller i allra högsta grad honom själv), upphängt på krokarna i hans liv: mordet på modern medan han var liten pojke, besattheten av Black Dahlia-fallet, de småperversa inbrotten då han i all beskedlighet snodde en slatt whiskey, kanske bredde sig en macka och sniffade lite på damunderkläder innan han försvann ut i natten igen. Hans försoning, i vuxen ålder, med den sedan länge döda modern och hans egna efterforskningar kring hennes fall. Och, så klart hans litteratur och hans tillspetsade offentliga persona. Hans uppträdanden har högt underhållningsvärde.

Udda inslag är när filmaren sammanför Ellroy med släktingar på moderns sida och när man får se en aningens mjukare sida av honom i en konversation med sin dåvarande fru Helen Knode. Hon utbrister bland annat i “Obviously, your politics are complete bullshit. Everybody knows that.” Ellroy hörs mumla “You fuck…” men bibehåller en snett leende, undergiven position. Han är klart mer komplex än vad han försöker utge sig för att vara. Den självgode högermannen som gör poesi av fula ord och tycker om att skälla och morra som en hund visar sig vara mot dödsstraff, för vapenkontroll och… röstar på Obama.

Riktigt intensivt blir det när Ellroy bjuder in journalisten Larry Harnisch till middag nummer två. Harnisch lägger ut sin väldigt övertygande teori om mordet på Elisabeth Short (Black Dahlia-fallet) och till och med namnger en mördare. På ett mord som varit olöst sedan 1947. Inför ett litet auditorium av uppsluppna mordutredare. Mycket intressant!

Lite avundsjuk blir jag allt på GPs Röshammar, som lyckades bli utslängd under en intervju i Januari.

(bild hittad på 2photo)

Att parallell-läsa James Ellroys Blood´s a Rover med bell hooks All About Love är en märklig upplevelse. Dessa två författare måste stå så långt ifrån varandra, särskilt i de här böckerna, som det överhuvudtaget är möjligt inom spektrat av vad-jag-i-allmänhet-gillar.

James Ellroy maler på med sin mörka poesi om förstörda män i en berättelse som är till hälften ultra-realistisk historia och till hälften Frank Miller-liknande karrikatyrsamling. bell hooks resonerar vackert och hoppfullt om kärlek som någonting missförstått som ändå, med hårt arbete, finns där inom räckhåll för var och en av oss. Oavsett vad vi varit med om – om vi bara vågar tackla det på rätt sätt.

Ellroy vaggar som vanligt in mig i en sjuklig trygghet i övertygelsen om människans förruttnade innersta kärna. hooks söker vägar att tala om denna kärna. Att prata om dysfunktionella familjer och män som tror att de älskar när de i själva verket bara reproducerar  barndomens för dem själva så ödesdigra roller och relationer.

Någonstans där möts de: i barnets sårbarhet. Ellroy, vars litterära värld är fylld av spöken från en uppväxt i tomrummet efter en mördad moder och av erfarenheterna som lowlife på Los Angeles gator. hooks, som har sin egen uppväxt i ett omtankesrikt men kärlekslöst hem som utgångspunkt och vill visa hur detta resulterade i ett helt vuxet liv i tron att hon upplevde kärlek när hon i själva verket bara låste in sig i nya destruktiva relationer. Den ene cirklar neråt i en spiral av droger, hat, våld och perversioner, den andra är stark nog att ta makten över sitt liv och sakta men säkert cirkla uppåt istället.