Ett av vårens trevligaste inslag av eskapism (för sådan är av nöden när man läser arkivvetenskap) stod A Sleeping Forest, en äldre TV-serie från Japan för.

Dessa så kallade j-drama skiljer sig en smula från svenska serier, till exempel i det att de sänds årstidsvis – en hel drös nya serier börjar vanligtvis till våren, sommaren osv. Tolv avsnitt senare tar de sedan slut också, det vill säga under en säsong formas en berättelse med början, böljande mitt, och slut. Sedan får man hitta sig en annan serie att följa.

A Sleeping Forest, från 1998, är ett drama av det mörkare slaget. Serien kretsar kring den unga floristen Minako, som står i begrepp att gifta sig. När hon rensar i sina gamla saker inför flytten hittar hon ett femton år gammalt brev från en “hemlig vän”. Hon träffar denne och han visar sig vara både flippad, besatt, osympatisk och enormt yrkesskicklig. Han säger att han “är en del av henne”, och det visar sig att han har koll på precis allt hon gjort de senaste 15 åren. Och han är inte helt ensam om det, heller. Är det han som ligger bakom den kedja av oroväckande händelser som nu drabbar Minako?

Minako kan efter ett tag inte vara säker på något alls – inte ens på sina egna minnen. Upp nystas en berättelse med  kvasipsykologiska men underhållande djupdykningar i jaget, vänskap, minne och skuld.  Serien leker också med den genretypiska triangeln av ett kärlekspar och en irriterande tredje part som vanligtvis visar sig vara flickans enda riktiga vän när saker ställs på sin spets.

Identitetslekarna här skall inte föraktas. Minakos identitet faller sönder allt mer ju längre serien lider. Och runt henne flockas inte en eller två, utan fyra män vars identitet och uppsåt i olika omgångar och i olika grad framstår som obehagligt flytande (om det verkligen är meningen att man inte alls ska få grepp om Minakos motpart Naoki så spelas denne verkligen genialiskt av Takuya Kimura). Serien söker sig bakåt, till Minakos verkliga jag, och mot svaret på vilka roller männen runt omkring verkligen spelar, och har spelat, i hennes liv. Knutpunkten är en massaker i en japansk småstad för många år sedan, när en hel familj, minus den yngsta dottern, blev knivmördade en julafton.

Serien fick också ett ganska festligt efterspel när jag försökte sätta mig in i produktions yttre omständigheter. Det visade sig, vilket i och för sig inte heller är särskilt ovanligt i Japan, att samtliga större roller spelades av skådisar som också hade framgångsrika karriärer som musiker. Nedan ses till till exempel Miho Nakayama som spelar Minako.

Takuya Kimura som spelar Naoki visade sig vara medlem i SMAP, det enda japanska “pojkband” från talangfabriken Johnny & Associates jag kunde namnet på sedan innan. Se dem i ett tidigt framförande här. Håll utkik efter killen med sånginslag nr 2.

Och Takanori Jinnai, som spelar den läskige skurken (ursäkta uttrycket) var, innan han blev skådespelare och regissör, sångare i punkbandet TH eRockers (Kan inte svära på stavningen där):

Med en sådan lineup kan inte mycket gå fel.

Nu är det lätt att bli så där fånigt kär i de “tokiga japanerna”, men faktum är att A Sleeping Forest, när man väl har funnit sig till rätta i den lite shabby produktionen, visar prov på mycket god underhållning. Särskilt om jag jämför den med… ja, alla svenska TV-serier jag kan komma på (=inte tillräckligt många för expertutlåtande, men ändå). Den vågar vara så kompromisslöst dyster ibland att jag fick problem att komma i säng vissa gånger då jag sett ett avsnitt efter nattjobbet.

Vad det märkliga slutet skulle betyda är jag dock fortfarande lite osäker på.

Makino Shozo, Japan, 1921

Eftersom oscarsgalan bara gjorde mig trött ägnade jag en timme åt en helt ny Japansk bekantskap istället. Jag såg för första gången en film med Onoe Matsunosuke (1875-1926), som var örikets första riktigt stora filmstjärna. Enligt vissa uppgifter hann han med att göra över 1000 filmer under sin korta karriär. Bara regissören Makino Shozo allena gjorde hela 70-80 filmer per år med honom i huvudrollen.

Nu var ju läget i den dåtida japanska filmindustrin lite annorlunda än den västerländska. Där uppfattades filmmediet inte som en förlängning av fotografiet, utan som en fortsättning på teaterscenen. Filmer var ofta mycket korta, och bestod av raka tablåer som oftast återgav kända scener ur kabuki-teaterpjäser. Man arbetade helt utan de närbilder man hade börjat experimentera med i väst, och var alltså beroende av andra lösningar för att styra publikens blickar mot den person på bilden som talar. En av lösningarna var centrala filmstjärnor som Onoe, vars enorma närvaro dominerade bildduken, trots att han ser ut att ha varit ganska kortväxt.

En annan stor skillnad var bruket av benshin, alltså den berättare som i japan under hela filmerna stod bredvid eller bakom duken och kommenterade och förklarade händelserna. Extra duktiga benshis hade även ett register på 6-7 olika röster som de kunde använda för att ge liv åt skeendena.

Filmen jag såg i natt är en av många filmatiseringar av berättelsen om Jiraiya, en japansk folksaga som har fått litterära efterföljare och dramatiseringar i mängder. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte kunde urskilja några allt för tydliga drag av handling, då de få mellantexterna inte var översatta, men antalet dialogscener (som inte hade någon dialog, utan förmodligen förklarades av benshin) överensstämde på ett ungefär med antalet slagsmålsscener.

Slagsmålen visade sig vara rörande förlagor till dagens martial arts-filmer. Välkoreograferade uppvisningar i svärdkonst och självförsvar, som skulle kunnat fungera i en modern film, om det inte vore för att varje rörelse stannade upp i ett litet ögonblick av extra tydlighet.

Berättelsen hjälte Jiraiya är en ung ninja med förmågan att förvandla sig själv till en padda. Detta kan låta lite löjligt, men är mycket händigt när man vill förvirra ett större antal motståndare.

Eller rent av äta upp ett par-tre av dem.

Jiraiyas ärkefiende kan även han förvandla sig – till en orm. Och Jiraiyas stora kärlek i livet har även hon förmågan att förvandla sig. Tyvärr bara till en snigel, dock. Filmen slutar i en stor showdown dessa tre emellan.

Och när jag nu äntligen lyckades ta in en hel film på en gång råkade det vara en som figurerat på flera årets-sämsta-japanska-film-listor och vars recension på Midnight Eye lätt tar sig in på en första plats över årets-värsta-sågningar-av-film överlag.

Nanayomachi (Kawase Naomi, Japan 2009)

Enligt Tom Mes på Midnight Eye så borde den här filmens snarare heta A Tight Tank Top in Thailand. Det kanske är att dra det lite väl långt (hans förakt för Kawase lyser igenom med sån kraft att det nästan måste ha en personlig bakgrund), men visst kan man tycka att den den här berättelsen är ganska planlös och mest försöker ta ton där västerländska filminköpares behov av exotism råder.

En ung och hejdlöst vacker japanska (Hasegawa Kyoko) anländer i ett stökigt och smutsigt Thailand,  förstår knappt ett ord av vad någon säger och hamnar av en slump i ett märkligt hem på landsbygden. Där stannar hon och struttar runt i sin tanktop och umgås med dem som bor där; förutom en kvinna och hennes son även en vacker ung fransman (Claire Denise-favoriten Gregoire Colin) som flytt stressen i sitt riktiga liv för att här lära sig den fina konsten av thailändsk punkt-massage. Den språkliga förvirringen är total – många är de scener då olika personer talar till varandra på sina respektive språk utan att de andra förstår.

Filmen börjar med slutet och sugs långsamt långsamt in i en enda röra av ändlöst vackra bilder utan särskilt mycket till berättelse. De gånger då skådespelarna får försöka spela mot varandra blir läget bara värre. Det faktum att en japansk storstjärna, en fransk indiefilms-darling och två thailändska (av allt att döma) amatörskådespelare  till synes (eller bara för synligt) skall improvisera ihop fungerande scener i detta bräckliga narrativa material får förloppet ofta att verka ofrivilligt komiskt när det troligen är menat att vara spirituellt eller rent av norénskt.

Alldeles i början av filmen spelar bilden av taxichauffören en mycket viktig roll. Nanayo söker efter någonstans att övernatta och får rådet att ta en taxi. Och se där! Precis bakom henne står ju en gul taxibil från företaget “Taxi Meter”. På klassiskt manér står en amerikan (som definitivt inte är skådespelare till vardags) och skriker åt chauffören att han skulle vilja spöa upp honom, jävla “cunt”.

Chauffören sitter kvar och verkar inte bry sig alls. Det är tydligt att han är van och tycker att det ingår i jobbet. Nanayo knackar försiktigt och vänligt på rutan och försöker på sju olika sätt signalera till chauffören att hon har bagage med sig. Till slut tröttnar han på henne och viftar övertydligt: du kan väl för tusan öppna bagageluckan själv, eller? Det kan hon, med nöd och näppe. När hon försöker lyfta sin tunga väska kommer chauffören till slut ut med en suck och hjälper henne att stuva in väskan i bak. De åker i väg, utan att hon riktigt vet var hon ska. Han stirrar på henne i backspegeln när hon genomför en något utmanande ritual för att svalka sig. Hon är obekväm, men somnar.

Och vaknar till synes i djungeln, med en chaufför som gapar åt henne på ett språk hon inte förstår och verkar vilja våldföra sig på henne. Verkar, på grund av språkförbistring och klichén om taxichaufförer som opålitliga galningar som samlar åt sig de fördelar de kan, längst ner på samhällsstegen. Han slår ut med armarna och försöker bevisa sin oskuld, men hon slår honom skräckslaget i ansiktet med sin väska oh springer för sitt liv rätt ut i ingenting, plötsligt rakt in i armarna på Gregoire Colin. Som råkar vara inneboende hos chaufförens syster. Sistnämnde ville alltså, visar det sig sen, bara väl.

Helt opartiskt vill jag nog påstå att chauffören är den mest intressanta personen i den här filmen. Hur nyfiken man än blir på varför Nanayo far till Thailand och irrar runt i skogen, eller försöker förstå filmens dramatiska kärna kring den lille sonen i huset, så är det ändå antydningarna om chaufförens bakgrund som soldat, hans dotter som livnär sig på prostitution, hans haltande gång och enorma tatueringar som lockar mest.

Gregoire Colin spelar en enkel kliché, hans husmor får ingen röst alls. Men egentligen spelar det ingen roll. När filmen är slut sitter betraktaren med ansiktet som en fågelholk och undrar vad det där egentligen handlade om. Men känner en vag subliminal lust att genast åka till Thailand och utforska den vackra turistfria landsbygden. Filmens officiella hemsida är också mycket riktigt fylld med resebyrå-annonser.

En snabb rekapitulation ger för handen att jag utöver Tomie somnat till åtminstone Ringu 1 och 0, Ju-on 1 och 2 (eller om det var 0 och 1 – den som kan hålla reda på Grudge-serien räcker upp en hand!), Dark Water (den japanska, en utmärkt film för övrigt) och Uzumaki. Som motvikt kan nämnas att jag satt spikrak genom hela One Missed Call (på bio, masserad av en martini – Miike, marry me!!), The Eye (Hong Kong/Singapore) och Phone (som är koreansk och jättetråkig). Är det alltså bara problem med just japansk skräck? Eller är det atmosfären som är alldeles för suggestiv för min skrumplever till fantasi?

Kolla in den här listan på imdbs nyckelord för Tomie. Det borde inte vara möjligt att somna till en film som hinner med allt detta på blotta 95 minuter. Jag ska inom kort börja se mer trashig fulskräck från Europa och amerikanska remakes av japansk skräck, för att empiriskt försöka genrebegränsa denna sömnighet med lite större säkerhet.

Seijun Suzuki är mest känd för sina sprakande popkulturfester Branded to Kill och Tokyo Drifter. Men han använder ett något mer dämpat bildspråk i den här mörka berättelsen om ett gäng prostituerade i efterkrigstokyos ruiner. Den blev en av hans största omedelbara framgångar (den “normala” Suzuki-filmen från hans “studio-period” kanoniseras långt efteråt) men behöver för den sakens skull inte uppfattas som mindre radikal.

Vi möts redan i de inledande bilderna av ett Tokyo som vi inte alls är vana vid. Alla har ju någon gång sett bilderna av det utbombade Hamburg, till exempel. Men japanska filmruiner känns inte alls lika självklart – inte ens billiga men funktionella rekonstruktioner som i föreliggande film.

Bland dessa ruiner möts och nöts ett myller av människor som försöker ta sig genom dagen på olika sätt. En av dem är den unga Maya som, via en stulen potatis och en incident med amerikanska soldater, hamnar i det gäng av prostituerade som filmen kretsar kring. Nästan som en hälsning till alla “normala” Suzuki-fans så har varje kvinna en klänning i en egen färg, som speglar hennes personlighet och även används i ett par kontrasterande färg-scener (eller vad man nu ska kalla det) senare i filmen. Kvinnorna håller ihop i vått och torrt, men det finns en regel som det är absolut tabu att bryta mot.

Eftersom de inser att sex är de enda de har kvar att förhandla med är det för kvinnor inom gruppen helt förbjudet att ge bort gratis. Det är en handelsvara, ingenting annat.

Till denna grupp ansluter efter halva filmen en outsider, som så småningom kommer att dra isär dem. F.d. soldaten Ibuki jagas av amerikanska militärpolisen och tillåts gömma sig hos dem medan hans skada läker. Men nästan alla kvinnor i gruppen blir på olika sätt besatta av mannen de härbärgerar, vilket skapar enorma spänningar.

Hur billigt det än låter så är detta faktiskt en – inom ramen för det japanska studiosystemet – mycket välgjord film som rymmer kritik mot både stat, kyrka och inte minst den amerikanska ockupationsmakten. Det finns också plats för funderingar kring både sex som handelsvara och sex i dess icke-kommersiella former. Detta trots att Gate of Flesh till ytan framgångsrikt spelas upp som det den egentligen planerades som: en spekulativ film kring ett pikant tema, med både mycket hud och en del rått våld – det koncept som så småningom skulle bli känt under genrebeteckingen pinku eiga.

Handlingen? Enkelt:

Jigoku Gokurakumaru är en kringresande yrkesmördare med ett pris på sitt huvud i ett feodalt fantasi-japan. Likt en förhistorisk golfspelare använder han olika numrerade svärd, omskötta av hans caddy, i sina kamper. För tillfället är han på skattjakt med sitt sällskap bestående av en dvärg, en bombexpert med plastnäsa, en elefantbebis i plast och en “smart kille med glasögon”.

Efter en Indiana Jones-liknande sekvens kommer de över ett gyllene svärd, som (men de vet de inte än) har förmågan att öppna upp de gyllene riket Zipang. Som ligger i en annan dimension, typ.

Vad de inte vet, men strax ska bli varse är att en superskicklig plastpåsebeklädd ninja, som har ett följe av hundra blåa ninjor, fotograferar (!) dem och får i uppdrag att ta ifrån dem svärdet. Inte heller är de medvetna om att huvudjägaren “Yuri med pistolerna”, en vacker flicka med en tvåskjutare, är dem på spåren.

Ännu mer överraskande: när de drar fram svärdet väcker de även en flera tusen år gammal snubbe som känns som den siste mohikanen på alldeles för mycket kaffe. Denne springer mest runt och vrålar, men visar sig sedan vara rätt lätt att bli vän med. Han har bara en enda sak i huvudet, och det är att ta sin sprattliga kropp till Zipang, där hans älskade finns, inlåst av en tusenårig förbannelse, tillsammans med en elak gyllene gud. Ja, ni fattar.

Vår hjälte blir kär i flickan med pistolerna, allesammans hamnar på lite olika vägar i Zipang, där de får slåss mot den gyllene snubben och hans olika former av hantlangare. Mycket kung fu-scener. En hel del bisarr fanatasy. Och lika delar allmän weirdness. En film helt utan gränser – om man bortser från den smala budgeten, förstås.

Tyvärr är den lika tråkig som den är knäpp. Men det kanske har med filmens ålder att göra. Hade klippningen varit lite mer alert och humorn lite mer 2000-tal kanske jag hade kunnat motstå frestelsen att börja slösurfa medan filmen rullade i bakgrunden. Dessutom har det ju hänt en hel del både i de genrer som Jipangu driver med, och med ironi som filmiskt grepp i sig, sedan den här filmen gjordes.

De två tonårspojkarna Masaru och Shinji växer upp i en bit av Japan som inte tycks ge dem några möjligheter att förverkliga sin potential. Det är inte det att de saknar begåvning. Men de är klassiska outsiders, och fördriver hellre sin tid med att hänga på kaféer eller spela löjliga spratt mot lärarna, än i klassrummet.

Så småningom dras killarna åt olika håll. Shinji står inför en lovande karriär som boxare. Masaru följer upp ett annat av de få alternativ som återstår för en pojke som inte riktigt orkar genomföra skolgången (om man inte, vilket filmen betonar, vill sluta som taxichaufför – vilket i Japan tycks vara allt annat än angenämt). Han tar värvning i den lokala Yakuza-klubben.

Det är en konsekvent genomförd film. Vad annars kan man förvänta sig av Kitano, som i vanlig ordning behållit full kontroll över såväl regi som klippning och manus. Tempot är väldigt nerskruvat, nästan lite stelt, bortsett från korta explosioner av våld och/eller humor. Det karga förortslandskapet, som står i kontrast till de ofta fartiga och röriga nutida tokyoskildringarna, bildar en perfekt bakgrund till killarnas riktningslösa uppväxt. Och alltesammans uppblött av Kitanos formidabla känsla för (tragi-)komik.

Ett tag ser berättelsen ut att kunna bli en klassisk uppgång-och-fall-saga, fast den här gången i dubbelpack. Men det blir inte riktigt så. Masaru stiger visserligen i graderna i den lokala Yakuza-avdelningen. Men detta får ett snabbt slut den dag då han får problem med sin bristande respekt för “tingens ordning”. Vilket så klart står honom dyrt. Och Shinji fäller krokben för sig själv när han inte har disciplin nog att upprätthålla den sunda livsstil som krävs av en elitboxare.

Så långt innan kommit någon vart på resa uppåt är de tillbaka där de började. Planlöst cyklande på skolgården.

Female Convict Scorpion Jailhouse 41 / Joshuu sasori: Dai-41 zakkyo-bô
(Shunya Ito 1972)

Det är lika bra att erkänna det med en gång: jag har inte sett särskilt många kvinnofängelsefilmer i mina dagar. Men jag vet i alla fall att det är en internationell exploitation-genre med vissa standardelement. Det är inte någon diskbänksrealism vi har att göra med här, utan fria fantasier om hur kvinnofängelselivet kan te sig (givetvis tänkt främst för en manlig publik), med vissa standardinslag som nakenvisiteringscener, sadistiska vakter, lesbisk sex och våldsamma upplopp.

Men trots att mina kunskaper alltså är aningens begränsade vad gäller de yttre omständigheterna kände jag ändå ganska direkt att de två japanska genre-bidrag jag just har sett var något utöver det vanliga.

Serien om Matsu, även kallad Skorpionen, producerades i början av 70-talet, när stjärnan Meiko Kaji hade anslutit till Toei. Hennes förra studio deklarerat att man på grund av ekonomiska problem nu i större omfattning skulle satsa på pinku eiga, dvs erotisk film, och det intresserade henne inte särskilt. Sammanlagt gjordes sex filmer om Skorpionen, men i de sista två gjordes Matsu av en annan skådespelerska.

Vilket är synd, för Meiko Kaji är som klippt och skuren för rollen. Hon har den där blicken, som även till exempel Charles Bronson eller Clint Eastwood hade, som gör att hon kan gå omkring i de här filmerna utan att säga särskilt mycket alls, men ändå uttrycka nästan mer än nödvändigt. Denna blick är lika tydlig i filmerna om Lady Snowblood, som hon egentligen är mest känd för i väst (tack vare Tarrantino?) men kommer kanske ännu mer till sin rätt här. Matsu pryglas, våldtas, isoleras, torteras. Men hon står ut med alla sadistiska övergrepp hon utsätts för av både vakter och medfångar i stoisk tystnad. Hon vet att hon kommer att överleva därför att hon är så uppfylld av sin väntan på hämndens ögonblick.

Hela första filmen är väldigt lekfullt iscensatt. De mest tydliga exemplen på det är kanske scenen i duschen, där en medfånge flippar ur och jagar Matsu genom duschutrymmet med en stor glasskärva i handen. Här illustreras henne sinnestillstånd inte bara genom att hela lokalen dränks i en märkligt blått ljus, hon är också helt plötsligt sminkad som häxan ur någon japansk dockteater.

Eller återblicken där vi får bekanta oss med anledningen till Matsus fängelsevistelse (och hennes hämdlystna beslutsamhet?) som bland annat innehåller ett snurrande podium för att förflytta karaktärerna i tid och rum genom att vända på en vägg. Mannen hon älskar, en polis, lurar henne till att hjälpa honom infiltrera en Yakuza-verksamhet. Resultatet blir att han både blir befordrad och får en beaktlig summa pengar att stoppa undan. Medan Matsu lämnas övergiven och våldtagen, besatt av hämnd. Hennes första försök att ha ihjäl sin förre älskare misslyckas, och hon hamnar i fängelse. Men hela hennes medvetande tycks handla om att få försöka igen.

Det är ett stående element i kvinnofängelsefilmen att kvinnorna knappast har sig själv att skylla för sin belägenhet. Detta tematiseras väldigt tydligt i dessa två filmer. Under den långa rymningen som tvåan berättar om kastas vi tittare till exempel in i en sångteaterscen där berättaren besjunger varje enskild rymmerska och berättar om orsaken till att hon har hamnat i fängelse. Allesammans är på ett eller annat sätt lurade av män och sedan eventuellt drivits till en blodig hämd. Eller som en av kvinnorna uttrycker det: “To be deceived is a woman’s crime”

Även tvåan är rent bildmässigt väldigt lekfull. Men här är det inte alls lika roligt längre. Regissör Ito har tonat ner humorn och dragit ner på de storskaliga nakenscenerna, men slår istället till med storsläggan när det kommer till våldet. Som nu presenteras med en helt annan sadistiskisk skådeglädje (sic!).

Båda filmerna är fyllda av typiska exploitation-element som extremt våld, lättklädda damer, schablon-handling och dåliga skådespelarinsatser (ja, bortsett från Meiko Kaji då). Å andra sidan finns det knappt en rak kameravinkel i någon av filmerna. Och trots det något solkiga innehållet och de låga budgetarna så går varje scen i mål någonstans mellan genomtänkt och raffinerad. Bildspråket är uttrycksfullt, hallucinatoriskt och tillåter ibland även sökandet efter djupare betydelser. Som vilken pretto europeisk arthouse-film som helst, med andra ord. Och däri ligger väl deras största behållning, om man inte är sadist eller tänder på flickor som slåss med varandra. Båda filmerna tillåter sig att vara lite av varje och låter sig, trots sin “låga nivå”, inte låsas i några positioner.

Nu ser jag fram emot del tre och fyra.